tisdag 30 december 2014

En osynlighetsmantel vore mumma

En osynlighetsmantel skulle man ha. Som Harry Potter. Det vore mumma. Eller också vara osynlig. Som den osynlige mannen. Utmärkt bra. Om det blir många gäster. Som propsar på att få se katten. Den där Sixten. Han som har en blogg!

Jag håller mig diskret på avstånd. Som en eftermiddag. I veckan. När de mycket trevliga besökarna ville få titta ordentligt på mig. De var inte påstridiga. Eller oartiga. Bara vänligt nyfikna. En aning.

Föst kikade de in i sängkammaren. Där jag låg kamoflagetryckt mot överkastet. Man såg mest mina öron. Det fick duga. Sedan drack de thé. Mina människor skrattade och stod i. Trevligt värre. Till sist blev det så roligt i vardagsrummet. Att jag behövde se efter. Vad som stod på.

Där kommer han, ropade gästerna. Och genast gick jag bakom en fåtölj. Var är han, undrade man då. Så jag smet in under bordet. Där det inte är så lätt att granska mig. Trots min ansenliga kroppshydda. Den jag finns i. Bor i. Under bordet finns många ben. Mänskliga och en ansamling träben. Som tillhör slagbordet.

När jag strax därefter gick min väg. Smög jag in i TV-rummet. Biblioteket, säger min människa malligt. Som om böckerna kunde lånas ut. Dels är detinte som ett bibliotek. Eftersom det inte är någon ordning alls bland böckerna. Huller om buller-principen. Är den som gäller. Sedan står böckerna i dubbla rader. Och jag skulle vilja veta på vilket bibliotek man packar in böcker. På det sättet. Sedan håller människorna hårt i de böcker som finns kvar. Eftersom vid flytten. För något år sedan. Rensades mer än hälften bort.

Böcker gavs bort. Donerades. Lottades ut. Blandades upp med DVD-filmer. För att locka moderna tiders unga. Antikvariaten ville inte ha dem. Loppisarna drunknade i boktravar. Så tippen blev en eftermiddag en mycket litterär plats. Ryska klassiker blandades med uttjänta uppslagsböcker och trötta och politiska pocketböcker från 70-talet.

Gästerna fick inte se så mycket av mig. Den där eftermiddagen. Trots att de var härliga människor. Jag råkade bara ha. En sådan där skygghetsdag. En dag för anonymitet. Då jag helst är osynlig. Och inte orkar med allt beröm. Autografskrivandet. Fotoblixtarna.. Nej, jag vill helst. Bara vara. Så att jag får ta det lite lugnt. Softa. Chilla.

Men - de är välkomna tillbaka! Jag hoppas faktiskt att de kommer. Hit igen. Gästerna. Så kanske. Jag säger bara kanske. Har jag en sådan dag. Då jag vill vara med. Hela tiden. Bli klappad. Och lovordad.

lördag 27 december 2014

En härva av tappade trådar

Tid har jag. Att tänka. Grunna. Filosofera. Ibland så till den grad. Att jag tappar tråden. Det lysande jag tänkte försvann i ett töcken. Blev osammanhängande och förvirrande. När jag berättar det för min människa säger han genast: du skulle minsann kunna bli en god predikant!

Vad menar du, frågar jag omedelbart. Ska han verkligen trycka upp mig i en predikstol? Visa upp mig för folket? Församlingen.

En av predikarens svåraste uppgifter är att hålla samman tankarna. Undervisade min människa mig. Det blir lätt rörigt. En härva uppstår. Av alla olikfärgade trådar. Som döljer den röda. Linjen blir dunkel och ogenomtränglig. Där hörs så många ord. Likt en flock kajor. Predikningar som flyger så högt att de sällan eller aldrig landar. 

Aha, sa jag och försökte se ut som om jag förstått. Så om jag hade större ordning på mitt tänkande. Så bleve jag unik? Om jag vore predikant. Menar du det?

Ungefär så. Ja. Speciell i all fall. Unik är väl att ta i. Det är du som katt. Som personlighet. Som Sixten. Men det finns duktiga förkunnare. Så du finge skärpa dig. O du skulle mäta dig med flera av dem. Vältalare. Som vet att lägga sin ord. I en lagom lång rad. Som betonar det som behöver understrykas. Och sänker rösten för dramatik. Men då blir klagomålen också fler. Förstås. För att det inte går att höra. Och talar man högre. Liksom ropar ut sitt budskap. Har man en predikoton som kan förskräcka. Avskräcka. Fjärma.

Kan du inte ta om det där, Sa jag då. Det var svårt att höra somligt. Och annat var övertydligt. Jag tappade liksom tråden. I härvan av ord...

fredag 26 december 2014

Ett ord efter jul

Idag har jag, Sixten, the cat, bara ett ord att förmedla. Känslan efter ett ivrigt firande. Reaktionen efter kalasmat och ett hem som nästan är självlysande. Det finns levande ljus högt och lågt. Stjärnor lyser upp fönstren liksom avdentsbågarnas lampor glimrar. Ordet är: gäsp! Man bliver trötter. Behöver gömma sig i mörkret en stund. För att återhämta sig. Så jag gäspar större än stort. Och knör ihop mig. I en korg. Som låge jag. I en enda stor omfamning!

tisdag 23 december 2014

Julklappar det bästa jag vet

Denna dag ska snart fyllas. Av allehanda bestyr. Visiter ska göras. Själv funderar jag mest. Över detta med julklappar. Det bästa jag vet. Att bli kramad och avhållen. Kammad, borstad,smekt och klappad.

Sedan är det inte så dumt. Att få stora kartonger. Med mycket papper. Och tjockt papperssnöre. Då blir det fest. I Kapernaum. Roligast är när man kan komma smygande. Under papperet. Dold för alla blickar. Som en spejare i skogen. Flygande papperet. Levande molnet. Slingrande snöret. Så får man en riktig jul. Att bli. Så som den ska vara. Spännande. Och fylld av klappar. Till alla möjliga. Men helst. Det tillstår jag. Till mig!

söndag 21 december 2014

Påtagligt osynlig

Jag, Sixten, the cat har gjort det igen. Visat mig som ogästvänlig och butter. Mina människor fick besök. De gick runt och ropade på mig. Sixten, var är du. Jag lät dem ropa. Jag kommer inte på befallning. Mig dompterar man inte utan leksaker och godis. Kommandon faller till marken som oroliga vitsar. Utan skrattsalvor och fniss.

Under sängens överkast och under täcket gonade jag. Där sov jag min skönhetssömn. Men med vaksamma och spetsade öron. Jag hörde nog allt de ropade och sa. Men som sagt. Jag visade mig ointresserad genom att inte visa mig alls.  Det blev påtagligt och synligt. Därför att de inte kunde se mig!

torsdag 18 december 2014

Rim för katten

Människan över sig på vad det ska stå på mina paket. Jag tjuvläser road. Och oroad.

Denna jul får fart på stuss
lek och stoj med papperstuss

När man rusat runt så vilt
är det skönt att vila ut
på en varm och gosig filt
- tas emot med glädjetjut

Alla byxor har fått hår
här en kam som du förstår

Människan sa skål och tack
katten ur sin skål han drack
vatten vatten hela dan
skålen full, stäng av en kran

Snöre hit och snöre dit
ormar sig, slit av en bit!

onsdag 17 december 2014

Rimmad julklapp

Min människa är också rimsmed. Liksom jag. Vi tävlar i rimord. Blankvers är för simpelt. Vi har även diskuterat var man bäst skriver julklappsrim. På paketen, hävdar jag.

På bifogad lapp, säger människan, gärna fastknuten i presentsnöret. Jag ser minsann vad han skrivit på en lapp som blivit liggande på skrivbordet:

Hej mitt svartvita troll
som leker och busar
runt lägenhet susar
att jaga en ny ...

Tänk att jag ska få en docka. Eller ett köksredskap. Jag har inte bestämt mig än. Blir det en doll eller ett såll?

tisdag 16 december 2014

En julkatts...

Min människa ska få en julklapp. Som jag tänkt på länge. En slips med katter på. Stiligare kan det inte bli. Så här tänker jag rimma:

Denna har jag grunnat länge på
snabbt jag då bestämt mig - vips
här en prydnad under hakan så
ta emot en julkatts...
(här på slutet får man själv rimma genom att fullfölja versen och sätta dit ordet slips)

måndag 15 december 2014

Ett ordspråk utan rim men med reson

Ett av mina ordspråk:
När det lackar mot jul 
kan man med papper 
och snören ha...
roligt!

Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt

Det är måndag morgon. Och mitt huvud känns så tungt. Inte på grund av någon ljusstake av mässing. Som huvudbonad. Att ha en tung ljusstake som boning för sitt huvud. Låter otympligt. Sådant avhåller jag mig ifrån.

Nej det tunga huvudet beror på omkastade vanor. Tidigare än tidigt steg min människa upp. Gjorde sig i ordning. Och gick sin väg. Bilen skulle in på service. Men jag blev orolig. Så här har vi inte gjort förut. Så brukar vi inte göra. Förr gjorde vi aldrig så. Jag kände mig som en vars värld skakades i grunden. Befann mig på vacklande grundval. Bara för att rutinerna ändrades.

När jag berättade det för min människa. Log han! Tänka sig. Driva gäck med en stackars katt. Ja, stackars är jag egentligen inte. Men katt. Men människan förklarade genast. Varför han log. Du påminde mig om några kära församlingsbor. Jag en gång kände. Vars värld tycktes rasa. Därför att jag föreslog en liten förändring. Du tål lika lite som dom omkastningar eller förändring.

Driv inte gäck med mig!! Sa jag eftertryckligt. Och höll en ilsken liten utläggning. För den trögtänkta människan. För mig är rutinerna det som ger mig överblick. Över min tillvaro. Rucka på vanorna och jag måste lära om. Det är verkligen som om allt ändras. Jag har ju inget inflytande. Över besluten. Och sticker någon hemifrån. Utan att äta frukost. Där jag kan vara med. Så kan ju hela dagen kastas om. Bli obegriplig. Svårhanterlig.

De små detaljerna kan vara mycket viktigare. Än vad du tror. Det kan vara det lilla som håller en del personer uppe. Kvar i gemenskapen. Ger dem trygghet. Igenkänning. Förakta inte det! Goa pastorn!

Du tänkte kanske inte på det. Men. Det är då. När någonting inte är. Som det brukar. Som mitt huvud känns så tungt. Riktigt måndagstungt!


lördag 13 december 2014

Räcker det inte att klappa i händerna?

Natten har varit lugn. Kan jag meddela. Inget har hänt. Jag gick en runda vid 2-tiden i natt. Då lyste Betlehems stjärnor i fönstren. Vi har tre stycken. För säkerhets skull. Så att herdar och änglar ska hålla kursen. Därtill har våra fönster fått en radda ljusstakar som lyser upp i mörka natten.

Ute var det halt. Snorhalt. Som husfolket märkligt och äckligt nog kallade fenomenet. Folk drattade på ändan. Och riskerade att velocipederna skulle välta. Så sa människorna. Som varit på fest. Igen. Lutfisk med vit sås gör vilken katt som helst avundsjuk. Man ska visserligen glädjas över andras lycka. Men, nej, det är svårt att fördra att de smörjer kråset med fisk och jag får samma sörja dag efter dag. Nästan. Om jag ska vara rättvis. Jag skulle inte tacka nej. Till en laddning lutfisk. Dallrig och mjäll. Dränkt i tjock vit sås. Kryddpepparn får vara. Det räcker så väl med fiskens egna smakliga tillgångar.

Än en gång förledde mig matminnena. Natten har som sagt varit lugn. Lugnet efter Lucia. Hoppas det består. Snart är det nyår. Då går jag och gömmer mig. I solidaritet med alla andra fyrbenta och skotträdda varelser. Räcker det inte att klappa i händerna?

Lucia får nog vara

Lucia kan skrämma slag på vem som helst. Lättskrämda nobelpristagare är en sak. Men när till och med på en välbalanserad och lugn katt blir nervös. Då är det allvar. Fladdrande ljus i en mörk lägenhet ropar: fara! Men så är det en vänlig tant med pepparkakor och saffransbröd som stiger över tröskeln. Då blir man som kissekatt lugn igen.

Nästa år kanske jag ska försöka själv. Även om det är svårt med tändstickor. Och en ljuskrona lär inte få sitta kvar. Särskilt länge. De klarar inte höga hopp. Rullningar på hallmattan. Eller en tjurrusning som slutar i badkaret. Nä, det får nog vara. Kanske. Eventuellt.

torsdag 11 december 2014

Missnöje och kladdiga bitar i gelé

Idag vaknade jag missnöjd. Nästan. jag vaknade och mådde ganska bra. men strax därefter blev jag besviken och irriterad. Matskålen var tom. Vilket färgade hela morgonen. Och får mig att känna att jag sedan jag steg upp varit ur balans.

Människorna sover. Som bara den. Det snusas och snarkas. Suckas och dras djupa andetag. Själv står jag nedanför sängen och hungrar. Bäst att påbörja väckning.

Inte så där gulligt som på Youtube med små diskreta tassningar på kinder. Nej, här blir det mera högljudda metoder. Jag kloar på en fåtölj. Hör människorna inte det. Ger jag mig på deras stora skänk. Som börjar få repor. Då vaknar de. Och ropar unisont: Sixten, sluta!!

Då vet jag att slaget är vunnet och lägger mig tillrätta på en matta. Snart nog vältrar sig min  människa sömndrucken ur sängen. Han lufsar till köket och sköljer min matskål. Han går som i dvala från diskho till skafferi, till kylskåp och till matskål. Snart nog lägger han upp ny och fräsch mat Och missnöjet är som bortblåst. Tänk att det bara behövs lite kladdiga bitar i gelé för att få humöret i topp. Det ska jag vid tillfälle pröva. På min människas humör...

måndag 8 december 2014

Får jag be om...

Idag brottas jag med en kartong. Så stör mig inte. Den upptar all energi och koncentration. Jag är helt modern på det sättet. jag kan nämligen fokusera. Stenhårt. Totalt. På hur jag bäst ska hoppa ner i kartongens mage. Utan att skrapa mig. Eller välta.

Det enda som verkligen stör mig. Just nu. Är människan. Som smyger på mig. Bakom dörren hör jag honom. Där viskar han med darr på stämman: Får jag be om stöööörsta möööjliga tyyyyyssstnaaad....

lördag 6 december 2014

En människas tankar

Hej Sixten, ligger du här och väntar?! En replik jag hört till leda. Nästan varje gång min människa stiger in i hallen. Efter att ha varit på utflykt. På konferens eller bara i affären för att köpa en liter mjölk. Så ligger jag där.

Medmänniskan börjar tycka det är lite skrämmande. Hon tar tid från det jag går ut i hallen tills min människa kommer hem. Högst tio ibland mindre än fem minuter innan dörren öppnas finns jag där. Lite otäckt är det, säger medmänniskan. Hur kan katten veta när du ska komma?

Att jag har fler sinnen än människor är väl inget att bli rädd för. Jag använder min förmåga att känna min människas tankar, hans annalkande närvaro. En passande aktivitet så här i advent. Förberedelse för någons ankomst. Det som skrämmer mig. Är att människor är så grovt okänsliga. Att de inte uppfattar signalerna.




onsdag 3 december 2014

Jag håller paketen sällskap

Det ska skickas paket. Med posten. Det lockar mig. Mer än till överfyllda matskålar. Dras jag till resväskor. Och kartonger.

Jag kryper in i den blå kartongen. Lägger mig där i mörkret. För att smyga på människan. Som far runt. med papper, snören och tejp. Julen nalkas. Förstår jag då.

Jag vill inte att de små julklapparna i postpaketet ska vara ensamma. Jag håller dem sällskap. Skojar med dem. Buffar vänskapligt på presenterna. Nyinslagna och prydda med färggranna papper. Virar snören om tassar och lirkar upp knutar med klor. Håller dem varma. En stund. Så att de inte ska känna sig så ensamma när de bärs iväg. För att fara över haven.

tisdag 2 december 2014

Glitter, stjärnor och blommor

Nu får det vara nog. Jag blir prillig på allt glitter, på stjärnor och blommor. Högt och lågt. Jag kan knappast längre hoppa upp på någon fönstrebräda. Utan att kollidera. Med en lucia. En tomte. Eller svajiga ljusstakar. Och amaryllisar. Som är snedstjälkade!

Advents- och jultiden skulle ju vara trivsam. Vänlig mot en stressad varelse, Och så blir det värt om. galet. Tokigt. Jag är så nervös att jag numera tvingas stå kvar nere på golvet. Jamande. Förtvivlat. Eftersom mina utkikspunkter tagits över. Av luvförsedda rödrockar och tanter och flickor. Med ljusstakar på huvudet.

De knuffas och bråkar. Om jag ens försöker ta plats. Här står jag, säger en tomte. Detta är min plats väser en tärna. Ljusstakens första ljus fladdrar till. Hotfullt. Som för att göra min burriga svans. Till en fackla. Förkastligt. Farligt. Dumt!

Tacka vet jag vardagslunken. Då hemmet ser ut som det brukar. Och inte som en reklamkampanj för en lampfabrik. Eller e-on. Mjau!

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...