söndag 30 november 2014

Inget speciellt. Eller något.

Min berömmelse är i avtagande. Det märker jag på de många uteblivna hälsningarna. Förr bar min människa hem alla möjliga, oftast muntra, hälsningar och tillrop. Nu tvingas jag fråga om något speciellt hände när han var ute på stan.

Inget särskilt, säger han då, och flackar med blicken. Jag tror att det är för att han försöker tänka. Det tycks gå bättre om han inte tittar på något särskilt. Ibland far ögonen upp mot taket när han tänker. Jag brukar fråga alla möjliga människor om något minne. Sällan slår det fel. Blickarna flackar. Ögonen far upp emot höjden. Som sökte de efter en högre sanning.

Min människa är inget undantag. Han flackar och far med ögonen. Upp till höger far hans ögon. Som satt där en lapp med stolpar för minnet. Som han önskar han kunde läsa. Så det blev lite lättare att minnas. Komma ihåg. Erinra sig. Under tiden går han igenom vad som hände under dagens utflykt. På stan. Och han försöker sortera det han upplevt. Vad skulle kunna hamna i facket för speciella händelser?

En hälsning till mig var förr ingen speciell händelse. Då var jag känd från radio och TV. Flitigt citerad i pressen. Men berömmelse går över. Nu är jag mest en vanlig huskatt. Men det hindrar inte. Att en hälsning eller två skulle uppskattas.

Efter gudstjänsten 1 Advent. Kom människan tillbaka hem. Och jag frågade om inget speciellt. Hade hänt. Men menade väl något. Numera annorlunda. Nej, sa han. Inte vad jag kan påminna mig.

Hälsade ingen till mig, frågade jag en aning besviket. Ingen enda?

Jo förresten. Kom han på. Det var flera som undrade hur du mådde. Om Du gillade Gotland. Om du vågade gå ut bland de stora bondkatterna i Gothem. Och om Du trivdes som pensionär. Om du snart tänkte skriva något mer på bloggen! De hälsade så varmt till Dig!

Då nickade jag förnöjt. Glad över att någon kom ihåg mig. Tänkte på mig. Läste min blogg. Ville hälsa. Speciellt omtänksamt, tänker jag..

tisdag 25 november 2014

Skriv du, så tänker jag

Idag sa jag till min människa. Med betoning på till. Sa jag så här. Skriv du, så tänker jag. Men det hade han inte tänkt sig. Så idag blir ingenting skrivet (nästan).

Jag hade velat säga till honom en helt annan sak. Prata du, så tänker jag. För den tid som han låter munnen gå. Tillbringar jag i tyst reflektion. Över de många sagda orden. Som strilar som vatten i en morgondusch. Själv väger jag mina ord på guldvåg. Föredrar att säga saker som människan måste grubbla över. Fundera på. Försöka klura ut. Min människa frågar ofta mig. Vad vill du? eftersom han har svårt att förstå. Vad menar du? Säger han sedan. Undrande. Ibland helt förundrad.

Det är därför jag oftast jamar. När jag har något att säga. Då lägger han pannan i djupa veck. Som ett yttre tecken. På att han funderar. Någonstans. Därinne i huvudet. Även om inga hjul snurrar. I hjärnan. Så far elektriska strömmar. Fram och åter. I hans försök att koppla. Och begripa. Vad jag ville ha sagt. Mjau på dig, du människa!

måndag 24 november 2014

Svansen syns

Min människa skrattar rått åt mig. Han slår sig på knäna. Kiknar av skratt. Och detta bara för att jag först tjurrusat genom lägenheten. Hit och dit. Gömt mig på olika ställen. Så till sist dök jag in i en kartong. Då kom skrattsalvan. Hela jag hade gömt mig i kartongen. Men.. hela svansen stack ut. Vilket roade människan så han inte kunde sluta skratta.Sixten, sa han och fick inte fram något mer. Istället brast han ut i en ny skrattsalva.

Din svans, sa han till sist. När han hämtat andan. Den syns! Jag ser den.

Är du inte riktigt klok, sa jag då. Vad trodde du? Att svansen skulle vara osynlig? Jag använder ju den för att locka dig att leka. Vilket tydligen inte gick så bra. Men jag lyckades ändå

Vadå? Hurdå, sa människan. Vars mage slutat hoppa.

Jag lockade dig att skratta, sa jag, och drog demonstrativt in svansen i lådan.

fredag 21 november 2014

Bäddfridagen

Flytta på dig, ropade min människa. Han lät irriterad. Han hade velat bädda sängen. Men tyckte inte att han kunde. Eftersom jag lagt mig att sova i ett påslakan. Någon gång har han bäddat ner mig. Då har jag haft det jobbigt. Att hitta ut. Så det ville han inte utsätta mig för igen.

Nu öppnade han istället fönstret. Snart blir det lika kallt inne. Som det är ute. Sa han högt. Så att jag skulle förstå att det var mitt fel. Men det blev bara skönt . Det började bli outhärdligt varmt därinne i täcket. Nu sjönk temperaturen. Behagligt värre. Blev det. Så jag låg kvar. Man är väl pensionär.

Vad måste du hålla på och bädda för? Vad ska det vara bra för? Jag ropade högt för att han skulle höra mig genom täcket. Var en fri människa. Gör som du vill. Sluta bädda!

Jag bäddar för att... sa han och blev tyst. Jag bäddar för att... försökte han igen. För att det ska vara så, sa han sedan med eftertryck. Just det. Så ska det vara. Bäddat och snyggt. Inte rörigt med kuddar, lakan och täcken huller om buller. Då blir det mindre damm. Att dammsuga. Och så. Så det så!

Vad många så det blev! Ropade jag. Men, vad säger du om en bäddfri dag i veckan. En dag då vi gör som vi vill. Softar. Tar det lugnt. Hänger.

Bara om det blir en kattfri dag också. En dag då du inte tar över våra sängar. Som om det var du som ägde dem.

OK, sa jag. Jag kan alltid slänga mig i någon av sofforna eller fåtöljerna. Mig kvittar det. Så nu kan du stänga fönstret. Bädda kan du också göra. För idag är det den kattfria dagen. Sa jag. Och gick till min favoritplats. Matskålen.



måndag 17 november 2014

Detta lärde jag mig av min katt, sa människan

Människor har inget att lära av katter, säger en besökare. Som inte har djur i hemmet. Inga stora i alla fall. Hur det är med gråsuggor och tvestjärtar i källaren går hon inte in på. Men katter är inga älsklingsdjur. För henne, hon som sitter där vid köksbordet och pratar med mitt husfolk.

Jag måste bara säga att Sixten är klok. Säger min människa. Han har lärt mig en hel del. Bland annat viktiga saker att tänka på när jag predikar.

Släng dig i väggen, säger hon förvånat. Det tror jag inte på.

Jo, men visst. Säger min människa. Och drar bejakande in luft mellan läpparna. På norrländskt vis. En gång när jag hade skrivit klar min predikan la jag den på skrivbordet. När jag skulle hämta den hade Sixten haft ner alla papper och jag fick hastigt rafsa ihop dem.

Jag sorterade dem och la dem i predikstolen. När jag kommit till sidan fem och vände blad fattades sidan 6. Jag tystnade och tittade förvånat ut över församlingen. Jag hade missat den sidan. Glömt den. Sedan fortsatte jag på sidan sju.

Vid kyrkporten fick jag osedvanligt mycket beröm. För den talande tystnaden och den spännande övergången i slutet av predikan. Djärvt, sa någon. Nyskapande, hävdade en annan. 

När jag kom hem hittade jag sidan 6 bakom papperskorgen dit Sixten hade jagat den sidan. Jag lärde mig att ha koll på sidorna. Men också att en kortare predikan kan fungera väl så bra. Och att de som lyssnar kan binda ihop även ganska lösa trådar i en predikan. Även överhoppade tankeled, de som står på sidan 6, kan de klara av. Det lärde mig Sixten. Sa min människa. Då log jag stolt och gick demonstrativt förbi den där människan. Som inte trodde att det finns något att lära av katter!




torsdag 13 november 2014

Segern är min!

Det pågår en kamp. Mellan två olika däggdjur. Människa och katt. Jag är katten. Som vill ligga på frukostbordet. Mellan ost, mjölk och smör. Människan vill inte ligga på bordet. Utan försöker till och med få bort mig.

Striden utkämpas inte med rop och skrik. Inga hårda ord här inte. Utan det sker med lämpor och frestelser. Listigt lägger människan ut kattgodis med kattmynta i. Svårt att motstå. Men jag har bestämt mig för att inte gå på hans finter. Jag ligger kvar.

Han får lyfta bort mig. 7 kilo slapp katt. Tungt att lyckas med. Han sätter mig på en pall där godiset ligger utplacerat. Då tackar jag honom för hjälpen. Man vill ju inte hålla på och hoppa hit och dit så tidigt om morgonen. Det är skönt att slippa. Min envishet gör att jag, katten, avgår med segern. Mums!

måndag 10 november 2014

Vila på bladet

Gamla ord blir som nya. När de slitits ut. Kan man ge dem nya innebörder. Nyligen grävdes gatan utanför vårt hus upp. Det var ingen munter syn. Där låg rör i långt framskriden förtvining. Egendomligt att de har kunnat leverera varmt vatten till hushållen. Jag spanade noga. På maskiner som blinkade. Arbetare som grävde. Chefer som stod bredvid och pekade. Mest spanade jag efter möss. Eller råttor. Men de stannade hemma. I väntan på att få syn på dem lyssnade jag till avloppsbrunnarnas brus. Brunnsmusik fick en ny betydelse.

Så har ordet pensionat blivit en bra benämning på mitt hem. Vi har alla gått i pension. Människorna och jag. Vi sover längre och läser långsammare. Åtminstone verkar det så. Morgonkaffet blir långt utdraget. Det hummas och muttras över allt vad tidningarna har att berätta. Jag tröttnar snart på läsningen. Lägger mig raklång över den utbredda tidningen. Som om jag kunde läsa med ryggen. Eller svansen.

Men Sixten, ropar människan, försvinn! Men eftersom det här är ett pensionat. Hör jag inte så bra. Utan ligger lugnt kvar. Suck. Så bra jag har det! Människorna borde läsa tidningen lite mindre och lägga sig att vila på bladen istället. Då blir de inte så deprimerade. Upprörda. Bekymrade. Över tillståndet i världen. Så tycker jag vi ska ha det. På pensionatet.

onsdag 5 november 2014

Hel pension

Som nypensionerad katt njuter jag av livet. Gräddtårta och dragspelsmusik är inte mina favoriter. Men min människa påstår att det är en myt. Detta att pensionärer har en ensidig kost inriktad på bakverk eller en musiksmak som föredrar bälgaspel. Som katt ger pensioneringen andra fördelar. Jag kan äntligen ta det lite lugnt.

Det har du alltid gjort, brukar min människa slå fast. Där är det ingen förändring. Inte bryr jag mig. Han får säga vad han vill. Retstickan. Det är ju hur det känns. Som är det viktigaste. Det allra bästa. Härliga.

För mig känns det bra. Mitt hem erbjuder helpension! Här stannar jag!

söndag 2 november 2014

Pension vill jag ha!

Jag vill gå i pension, utbrast jag en morgon efter frukosten. Min människa tittade förvånat upp från morgontidningen. Va, sa han intelligent.

Hur sa, heter det. Inte va. Men det jag slog fast var att jag vill gå i pension, hör du inte, sa jag sakta och tydligt. Människan hade inte inväntat ett svar. Han hade försjunkit i tidningen igen. Hallå, ropade jag.

Ja, jag hör, svarade människan något irriterad. Du vill… Mmm… Vad var det du ville?
För tredje gången vill jag gå i pension! Inte för tredje gången. Men jag säger det för tredje gången. Nu lyckades jag fånga hans uppmärksamhet.

Hur sa, sa han för att reta mig. Gå i pension, fortsatte han frågande, vilket blev fjärde gången saken nämndes denna morgon.
Just det, svarade jag.

Du kan inte gå i pension. Människan såg allvarligt på mig. Djur går inte i pension. Det var påtagligt att han försökte låta som om han visste vad han talade om.

Ha, där har du fel. Jag har hört om både hundar och hästar som blivit pensionerade. Så då kan en katt också! Jag har väntat länge nog. Det är dags!

Men varför? Och hur har du tänkt dig att det skulle gå till? Jag såg den där rynkan i pannan på min människa. Rynkan som berättar att han grubblade, men kanske inte förstod.

Du är ju pensionerad, sa jag. Då vill jag också vara det. Sedan du slutade arbeta syns det att du rår dig själv. Dagarna är inte inrutade med uppdrag, möten och sammanträden. Du är friare, på något sätt. Det passar mig också.

Men du har väl inte arbetat, invände människan. Du har inga möten och sammanträden. Så vad ska du pensionera dig ifrån?

Nog har jag arbetat. Jag har passat lägenheten, vaktat om nätterna. Övervakat hantverkare och kollat gäster. Tröstat och varit nära. Sett till att du haft något att göra. Det där med möten kan du väl inte ha glömt. Vi överlägger ofta om ditten och datten. Om möbler och klornas vård. Om regler som ska gälla här hemma. Om inte annat så har vi diskuterat min mat. Flera gånger varje dag. Det vore skönt att slippa det ett tag. Jag behövde tänka. Vad ville jag egentligen ha sagt. Jag ville ju inte in på något hem. Det vi redan har duger mer än väl. Men en förändring var önskvärd. Jag slutade min utläggning. Och funderade en stund.

Sedan kom det som ett högtidstal på ett offentligt möte. Du pensionerade dig ifrån någonting. För mig handlar det om att bli pensionerad till något! Pensionerad till frihet. Pensionerad till eget ansvar. Pensionerad till mera lek. Till att rå mig själv. Mindre tjat, mindre övervakning, mindre plikter. Pensionerad till pension!

Flott, sa människan. Det låter fint. Men vad ska du ha i pension, menar du?

Frihet, ansvar och lek! Det kan översättas till något riktigt konkret: Mera kött och kattgodis! Ökad uppmärksamhet. Och en supermassa tillgivenhet!

Människan betraktade mig noga. Sedan sa han utförligt: OK!





lördag 1 november 2014

Ha det!

Ensamhet är möjlig att uthärda. Särskilt om man vet att det finns gemenskap att få. Själv väljer jag ensamheten några gånger. Varje dag. Man kan inte hålla på och spinna och gnida sig mot armar och ben hela tiden. Inte sitta i knä eller luta sig mot människor som fryser. Återhämtning behövs. Tid för att dåsa. Att låta tankarna fara. Att drömma.

Men sedan blir längtan stark. Att få en människa på fötter. Så vi kan leka tafatt. Jaga möss. Överfalla strumpor. Daska till papperstussar. Ett skäl så gott som något. För att skaffa katt. Det är nog det min människas vänner menar. När de avskedshälsar: ha det!

Det som människan ska ha. Är en rolig, trevlig och mysig kamrat. Som stavas: katt.

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...