måndag 27 oktober 2014

Näsa för ubåtar

När det ringde på ytterdörren brydde jag mig inte. Jag öppnar den aldrig. Vanligtvis, när min människa är ute på uppdrag lägger jag mig en stund framför dörren. På insidan. Där gör jag det jag kan nästan bäst. Väntar. Ingen är så tålmodig att vänta som mitt släkte. Vi kan visserligen bli otåliga och irriterade. Men samtidigt kan vi dröja länge.

Denna gång var det gäster. Som ringde på. När jag förstod att det vankades presenter sprang jag ivrigt ut i hallen. Där fick jag en äntligen ett träningsredskap i viktklassen möss. Så jag skulle kunna bolla och jonglera utan risk för krossade vaser och välta blomkrukor. Sådana besök, brukar jag säga till min människa, ska uppmuntras. Även en katt kan behöva uppmärksammas. Med konkreta bevis på uppskattning. Det räcker inte att vara beryktad, omtalad, diskuterad.

Sällskapet satt länge vid matbordet innan de masade sig över till sofforna. Där diskuterades livligt regeringar, skatter och ubåtar. Jag tänkte att jag skulle ha blivit en bra kommentator. Eller en sådan där journalist som andra journalister frågar. Då skulle man slippa en del av fältarbetet. Och fungera som orakel. En gåva jag har. Siargåvan, en profetisk ådra, orakelkrafter. Inte för att jag vill skryta. Det är bara ett konstaterande av faktum.

Eftersom jag tillbringa en hel del tid framför nyhetssändningar i radio och på TV är jag informerad. Dessutom läser jag diverse morgontidningar vilket gör mig välinformerad. Jag vet till exempel att en finsk försvarsminister aldrig skulle ha jagat u-båtar på samma sätt som man gjort i Sverige. Sådan farser undviker man. Det förstår man. En minister som jagar båtar skulle inte ha jobbet kvar. Här.

En huskattskusin. Som jag har. I Österbotten. Är en sann finländare. Fördomsfull. Lite skogstokig. Han menar att deras u-båtsförsvar är imponerande starkt. Vi lägger in främmande ubåtar i Koskenkorva, säger han! Snart vinglar båtarna upp. Till ytan. Och perkele, säger han eftertryckligt, sedan kommer en massa nakna gubbar ut ur en bastu och kastar kniv på dem. Då flyr de, de okända farkosterna, tillbaka till Kaliningrad. Men det är bara som han säger. Jag tror honom inte. Men hans fantasi är lysande. Den står ingen minister efter. Träffsäker är den bara sisudär!.

Tur att det är han som tänker så. Och inte jag. Han är ganska ensam. De flesta jag känner därborta tycker det är bra om någon vill ge undervattensbjörnar. På tafsen.  Men en demonstrerad förmåga att köra båtar fram och tillbaka bland kobbar och skär...

Min människa säger att så där kan man inte skriva. Eller säga. Då får man nog bjuda på lite svensk fars också. Så jag tänker att ett nytt sätt att jaga okända undervattensflytetyg vore att folk i folkdräkt samlas längs kusterna iförda sina färgsprakande kläder. Där skulle de skutta och skråla små grodorna. Grodor är ju ett slags amfibier. Som får spatt av sådana aktiviteter. Så ett extra dylikt midsommarfirande kan skrämma slag på vem som helst. Inte bara på amerikaner som söker rötter i TV.

Själv tycker jag egentligen att katter borde tas i anspråk. Eller hundar. Vi har nosar för u-båtar. Kan vi hitta kantareller i skogen. Kan vi finna båtar i havet. Sluta lyssna är vårt råd. Lukta istället. Eller använd en elektronisk näsa. Då kommer de inte undan.

Mitt förslag båtar föga. Försvaret bryr sig väl inte. De hoppas ännu på tränade sälar. Men de klarar som bäst att riva torsk ur nät. Det var hela min välinformerade, upplyst djärva och dagsaktuella kommentar. Bäst att jag slutar. Tvärt. Innan jag blir inkallad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...