tisdag 28 oktober 2014

Kryp in under bordet!

Sixten, var är du? Kom fram! Så ropas det. Ofta. Hemma hos mig. Min människa vill så gärna veta var jag håller hus. Som vanligt har jag hittat en undanskymd plats att vila på. Där befinner jag mig. Att hålla hus tycks vara något för jättar eller byggmästare.

Här är jag, vill jag inte svara. Istället kommer det ett litet kraxande läte ur min hals. Ett mellanting mellan fågel och fyrfota däggdjur. Ljudet räcker. En ledtråd. Fågel, fisk eller mitt emellan! Människan kan hitta mig.

Vad gör du där under bordet, frågar han. Inte för att han är intresserad. Det kvittar om jag säger att jag memorerar primtal eller ansar morrhåren. Min mänskliga kamrat frågar bara för att han behöver låta sin lättnad över att ha hittat mig pysa ut. Han tycker det räcker att han stängt in mig i garderober, i skafferiet och i en byrålåda. Innan han hittade mig var det svett och ... rop.

Hörru du, säger jag. Du tror att du vet var du bor. Pyttsan! Kom ner till mig här under bordet så blir lägenheten en annan. Nästan. Det är ju samma. Men den ser helt annorlunda ut. Det är sjukt vilken skillnad.

Jag kommer, sa min människa och pustade när han kröp in under matsalsbordet. Han låg tyst länge. Vilken massa träben, sa han till sist. En palissadOch vilket maffigt tak bordsskivan blir. En exotisk himmel. Som i ett annat land. Mattan är som en röd gräsmatta. En mjuk och varm sandstrand, utan sand. Allt är som förändrat. Annorlunda.

Totalt, sa jag. Just det. Precis.

Yours truly, Sixten, the cat, förklarade sedan för människan. Du undrar var jag håller hus, uppehåller mig, befinner mig. När jag tycks försvunnen. Här är jag. Här kan man ligga och fantisera. Varje vuxen människa borde krypa in under borden där hemma. Ibland. För att drömma. Under bordet bryr man sig inte om hur dumma somliga kan vara. Här försvinner det som tynger. Nära golvet får fantasin vingar och svingar sig mellan stolsben och andra egendomligt  förvrängda möbler. Skruvade och konstifika. Jag gned huvudet mot hans arm. Smeksamt. Kärvänligt. Uppmuntrande. Välkommen till min nivå!


måndag 27 oktober 2014

Näsa för ubåtar

När det ringde på ytterdörren brydde jag mig inte. Jag öppnar den aldrig. Vanligtvis, när min människa är ute på uppdrag lägger jag mig en stund framför dörren. På insidan. Där gör jag det jag kan nästan bäst. Väntar. Ingen är så tålmodig att vänta som mitt släkte. Vi kan visserligen bli otåliga och irriterade. Men samtidigt kan vi dröja länge.

Denna gång var det gäster. Som ringde på. När jag förstod att det vankades presenter sprang jag ivrigt ut i hallen. Där fick jag en äntligen ett träningsredskap i viktklassen möss. Så jag skulle kunna bolla och jonglera utan risk för krossade vaser och välta blomkrukor. Sådana besök, brukar jag säga till min människa, ska uppmuntras. Även en katt kan behöva uppmärksammas. Med konkreta bevis på uppskattning. Det räcker inte att vara beryktad, omtalad, diskuterad.

Sällskapet satt länge vid matbordet innan de masade sig över till sofforna. Där diskuterades livligt regeringar, skatter och ubåtar. Jag tänkte att jag skulle ha blivit en bra kommentator. Eller en sådan där journalist som andra journalister frågar. Då skulle man slippa en del av fältarbetet. Och fungera som orakel. En gåva jag har. Siargåvan, en profetisk ådra, orakelkrafter. Inte för att jag vill skryta. Det är bara ett konstaterande av faktum.

Eftersom jag tillbringa en hel del tid framför nyhetssändningar i radio och på TV är jag informerad. Dessutom läser jag diverse morgontidningar vilket gör mig välinformerad. Jag vet till exempel att en finsk försvarsminister aldrig skulle ha jagat u-båtar på samma sätt som man gjort i Sverige. Sådan farser undviker man. Det förstår man. En minister som jagar båtar skulle inte ha jobbet kvar. Här.

En huskattskusin. Som jag har. I Österbotten. Är en sann finländare. Fördomsfull. Lite skogstokig. Han menar att deras u-båtsförsvar är imponerande starkt. Vi lägger in främmande ubåtar i Koskenkorva, säger han! Snart vinglar båtarna upp. Till ytan. Och perkele, säger han eftertryckligt, sedan kommer en massa nakna gubbar ut ur en bastu och kastar kniv på dem. Då flyr de, de okända farkosterna, tillbaka till Kaliningrad. Men det är bara som han säger. Jag tror honom inte. Men hans fantasi är lysande. Den står ingen minister efter. Träffsäker är den bara sisudär!.

Tur att det är han som tänker så. Och inte jag. Han är ganska ensam. De flesta jag känner därborta tycker det är bra om någon vill ge undervattensbjörnar. På tafsen.  Men en demonstrerad förmåga att köra båtar fram och tillbaka bland kobbar och skär...

Min människa säger att så där kan man inte skriva. Eller säga. Då får man nog bjuda på lite svensk fars också. Så jag tänker att ett nytt sätt att jaga okända undervattensflytetyg vore att folk i folkdräkt samlas längs kusterna iförda sina färgsprakande kläder. Där skulle de skutta och skråla små grodorna. Grodor är ju ett slags amfibier. Som får spatt av sådana aktiviteter. Så ett extra dylikt midsommarfirande kan skrämma slag på vem som helst. Inte bara på amerikaner som söker rötter i TV.

Själv tycker jag egentligen att katter borde tas i anspråk. Eller hundar. Vi har nosar för u-båtar. Kan vi hitta kantareller i skogen. Kan vi finna båtar i havet. Sluta lyssna är vårt råd. Lukta istället. Eller använd en elektronisk näsa. Då kommer de inte undan.

Mitt förslag båtar föga. Försvaret bryr sig väl inte. De hoppas ännu på tränade sälar. Men de klarar som bäst att riva torsk ur nät. Det var hela min välinformerade, upplyst djärva och dagsaktuella kommentar. Bäst att jag slutar. Tvärt. Innan jag blir inkallad.

onsdag 22 oktober 2014

En katt blev vräkt

Denna morgon blev jag vräkt. Å det grövsta och mest irriterande sätt. Ändå behöll jag lugnet.

Det skulle tvättas lakan. Så där som sker med viss regelbundenhet. Örngott revs av kuddarna. Påslakanet slets ur sängen. Min människa hade då glömt något mycket viktigt. Mig! Han hade fullständigt förträngt att jag vecklat ihop mig under täcket för att få det riktigt varmt och gott. Med påslakanet och täcket for jag iväg som skjuten ur en raket. Svussscch!

När sådant händer är vi katter oberörda cooola typer. Jag sträckte lite på mig. Vred på huvudet. Åt ena och åt andra hållet. Satte mig ner. Såg ointresserad ut. Slickade en tass. Reste mig och gick värdigt till soffan i vardagsrummet.

Inte ett ögonblick visade jag att jordbävningen ägt rum. Att jag vräkts ur sängen som en gammal toffla. Eller heter det toffel? Om den är bättre begagnad är det nog en toffla. Själv är jag mest bättre och lite mindre begagnad. Sådana omvälvningar bekommer oss inte. Om så solen trillade ner skulle jag sträcka lite på mig. Vrida på huvudet. Än åt ena och än åt andra hållet. Och ointresserat slicka en tass. Så cool är jag, Sixten, the cat.

Att människan nästan svimmade när han förstod vad han gjort fick han denna gång själv ta ansvar för. Jag var fullt upptagen. Med att vara ointresserad och oberörd. 

onsdag 15 oktober 2014

Välskött, omtyckt, älskad

Min människa är troende. Han tror allt möjligt. Mest tror han att jag är hans katt. Som vore jag en vacker handväska. En mjuk tröja. En stilig ägodel. Som han kan ha för sitt höga nöjes skull. Men mitt liv är inte hans. Att förfoga över. Även om jag är helt beroende av hans omsorger. Av allt det gamla vanliga Som är nödvändigt för överlevnad, Mat och vatten, Värme och skydd. En plats att vila ut på.

Men mest av allt behöver jag hans värme. En ovillkorlig kärlek. Som består vad jag än gör med hans soffor och fåtöljer. Därför är även jag troende. Jag tror på hans tillgivenhet. Att han håller av mig, min djuriska person, mitt liv. Bortom det som är roligt, gulligt, rörande. Mitt i prövning och dagliga vedermödor. Håller vi av varandra. Det är min tro. Och min oavvisliga rätt. En rätt som varje hund och katt, marsvin eller kanin i ett hem skulle ha. Har. Rätten att vara välskött, omtyckt och älskad.



lördag 11 oktober 2014

En blödande svans med rivna öron

Under bilen på gården satt en slagen katt. Gömd. I skydd av ett ton automobil. Stryk hade den fått. Av en grov typ. Som hade kunnat alla knep i boken. Hur man tvålar till en annan katt. Besegrar honom. Slår honom. Bits och rivs.

Mellan bakhjulen satt han tilltufsad. Rädd. Utan egna försvar. Härskartypen hade redan gått sin väg. Föraktfullt. Med segertankar. Här ska ingen annan katt komma på en gård som jag förtjänat. Genom strider. Utkämpade under år. Inget kunde jag göra. Jag fick höra hur det gått till. Av en katt som råkade gå förbi. Mitt fönster. Som stannade och berättade.

Under bilen satt en blödande svans med rivna öron. En stukad och förnedrad ungkatt. Utmanövrerad och slagen. En tungviktsmästare mot en otränad tonåring. Det visar de inte på videosalongerna. Det skrattar man inte åt på Youtube. Det är vare sig gulligt eller rart. Förstärker inte bilden av katter som fluffiga accessoarer. Söta och rara.

De skulle  bara veta. Hur många har det. Kattastrof är tillvaron. För den som hunsas. Trycks undan. Får däng. Lever i skräck. Jag vet nog. Att han där under bilen. Inte får tillräckligt med mat. Den stjäl typen. Det skulle de bara veta. De där som skrattar och ler. Förtjusta och bedårade. Av gulliga, klumpiga, roliga katter.

torsdag 9 oktober 2014

En kartong

Igår fick jag en kartong. En gåva. Att fröjdas över. Den fyller mitt universum. Tar min uppmärksamhet. Får mig att  riva och slita med vassa klor. Allt annat försvinner. Mitt liv just nu är detta enda: kartong!

Tänk om människor kunde bli lika uppslukade som jag. Kan. Av en enkel kartong. Att hoppa i. Så det har jag gjort. Hoppat i. Därför blir det inte mer. Idag. Uppslukad som jag är. Gömd i kartongens stora bruna mage...

söndag 5 oktober 2014

Ta fram tårtan

 
Min människa har varit på kalas. Med en hel hop människor. För ganska länge sedan. En fest för en ung dam som just blivit konfirmerad. Häromdagen laddade han ner bilderna på datorn. Han ville visa mig några glimtar från den stora världen.
 
Då fick jag syn på en speciell bild. Som min människa tagit. Under kalaset. Bilden var fin och trevlig. Där syntes tre katter. Ivrigt på väg mot en tårtbit. En sådan tröja skulle min människa ha. Men med en bild på den finaste av dem alla. Jag skulle synas där! Mig skulle man se!
 
Med tanke på hur min människa hanterar brådskande uppdrag. Skjuter upp dem. Låter dem bero. Trögtrygg som han är. Blir det till att ha tålamod. I väntan på en tröja. Under tiden. Vädjar jag. Var snäll och ta fram gräddtårtan!

torsdag 2 oktober 2014

En tass på tåget

I lägenheten ligger vykorten utspridda. Jag har inte hört talas om att det är så man gör med vykort. Lägger dem i små travar på golven. Så knappt en katt kan ta sig fram. Det är som en  invasion. Till och med i soffan och fåtöljerna. Mina ställen. Där ligger vykort med jutomtar, granar, snöflingor, skidåkare, julklappar, änglar. Julottor, kyrkor och slädfarare med facklor, Det är julkortsavdelningen. Helt undgår jag inte att påverkas av bilderna. Och gnolar för mig själv: Räven överraskar isen...

I vardagsrummet är en matta Gotland, En annan Örebro. Bordet är påsk och pingst. I form av vykort. Gotlandsbåten känner man ju igen. Några av ruinerna. Hångers källa, raukar och Hoburgsgubben. Lyfte jag blicken kunde jag istället se Svampen. Olaus Petri kyrka. Rådhuset. Vittnar om att detta måste bara vara högarna från Örebro.

Påsken får det att vattnas i munnen på en gammal katt. Så mycket fjäderfä ser jag sällan. Tuppar och hönor, Gula kycklingar högt och lågt. Ägg, flera ägg, ja, alla ägg som finns. Och så några stycken till. Påskliljorna är inte så dumma de heller.

Nyss blev det en väldig kalabalik. Min människa blev komplett bestört. Jag skulle dricka vatten. Vi katter ser inte alltid var vattenytan är. I ljusa skålar. Av keramik, porslin eller glas. För att slippa få blöta morrhår slår vi med en tass på skålens kant. Skvimptestet, kallar människan det. Nog skvimpade det. En sjö uppstod och jag råkade få det mesta på fötterna Tassarna mina. När jag spatserade därifrån trampade jag på några sällsynta vykort. Dyrgripar. Rariteter. Som nu har blivit vattenmärkta. Mina tassavtryck gick inte bort så bra som människan hade hoppats.

Tvärs över tåget vid en järnvägsstation har jag lämnat avtryck. Kortet hade en sådan där glatt yta. Som en tunn fernissa. Nu säger människan att det fallit i värde. Kan jag inte tro. Så kan det inte vara.

För evärdliga tider har jag märkt några kort. Sixten, the cat was here! Det inser min människa snart. Något kotsbarar och dyrbarare än den här katten finns knappast. Det påstår han själv också. Ganska ofta. När han med bedrövad blick ser på revorna i vardagsrummets soffa, risporna i skänken där porslinet lagras..Han lär snart sända en räkning till alla som samlade in pengar och gav honom mig! Hotar han med. Men han är en flexibel människa. Kan tänka om. En gång till. Han finner en lösning. Och upptäcker andra värden. Han kommer säkerligen att inordna tassarna i samlingen. I en helt ny avdelning rariteter. Sällsynta kort med berömda tassavtryck!

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...