Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2014

Kryp in under bordet!

Sixten, var är du? Kom fram! Så ropas det. Ofta. Hemma hos mig. Min människa vill så gärna veta var jag håller hus. Som vanligt har jag hittat en undanskymd plats att vila på. Där befinner jag mig. Att hålla hus tycks vara något för jättar eller byggmästare.

Här är jag, vill jag inte svara. Istället kommer det ett litet kraxande läte ur min hals. Ett mellanting mellan fågel och fyrfota däggdjur. Ljudet räcker. En ledtråd. Fågel, fisk eller mitt emellan! Människan kan hitta mig.

Vad gör du där under bordet, frågar han. Inte för att han är intresserad. Det kvittar om jag säger att jag memorerar primtal eller ansar morrhåren. Min mänskliga kamrat frågar bara för att han behöver låta sin lättnad över att ha hittat mig pysa ut. Han tycker det räcker att han stängt in mig i garderober, i skafferiet och i en byrålåda. Innan han hittade mig var det svett och ... rop.

Hörru du, säger jag. Du tror att du vet var du bor. Pyttsan! Kom ner till mig här under bordet så blir lägenheten en annan. Nästa…

Näsa för ubåtar

När det ringde på ytterdörren brydde jag mig inte. Jag öppnar den aldrig. Vanligtvis, när min människa är ute på uppdrag lägger jag mig en stund framför dörren. På insidan. Där gör jag det jag kan nästan bäst. Väntar. Ingen är så tålmodig att vänta som mitt släkte. Vi kan visserligen bli otåliga och irriterade. Men samtidigt kan vi dröja länge.

Denna gång var det gäster. Som ringde på. När jag förstod att det vankades presenter sprang jag ivrigt ut i hallen. Där fick jag en äntligen ett träningsredskap i viktklassen möss. Så jag skulle kunna bolla och jonglera utan risk för krossade vaser och välta blomkrukor. Sådana besök, brukar jag säga till min människa, ska uppmuntras. Även en katt kan behöva uppmärksammas. Med konkreta bevis på uppskattning. Det räcker inte att vara beryktad, omtalad, diskuterad.

Sällskapet satt länge vid matbordet innan de masade sig över till sofforna. Där diskuterades livligt regeringar, skatter och ubåtar. Jag tänkte att jag skulle ha blivit en bra kommenta…

En katt blev vräkt

Denna morgon blev jag vräkt. Å det grövsta och mest irriterande sätt. Ändå behöll jag lugnet.

Det skulle tvättas lakan. Så där som sker med viss regelbundenhet. Örngott revs av kuddarna. Påslakanet slets ur sängen. Min människa hade då glömt något mycket viktigt. Mig! Han hade fullständigt förträngt att jag vecklat ihop mig under täcket för att få det riktigt varmt och gott. Med påslakanet och täcket for jag iväg som skjuten ur en raket. Svussscch!

När sådant händer är vi katter oberörda cooola typer. Jag sträckte lite på mig. Vred på huvudet. Åt ena och åt andra hållet. Satte mig ner. Såg ointresserad ut. Slickade en tass. Reste mig och gick värdigt till soffan i vardagsrummet.

Inte ett ögonblick visade jag att jordbävningen ägt rum. Att jag vräkts ur sängen som en gammal toffla. Eller heter det toffel? Om den är bättre begagnad är det nog en toffla. Själv är jag mest bättre och lite mindre begagnad. Sådana omvälvningar bekommer oss inte. Om så solen trillade ner skulle jag sträcka …

Välskött, omtyckt, älskad

Min människa är troende. Han tror allt möjligt. Mest tror han att jag är hans katt. Som vore jag en vacker handväska. En mjuk tröja. En stilig ägodel. Som han kan ha för sitt höga nöjes skull. Men mitt liv är inte hans. Att förfoga över. Även om jag är helt beroende av hans omsorger. Av allt det gamla vanliga Som är nödvändigt för överlevnad, Mat och vatten, Värme och skydd. En plats att vila ut på.

Men mest av allt behöver jag hans värme. En ovillkorlig kärlek. Som består vad jag än gör med hans soffor och fåtöljer. Därför är även jag troende. Jag tror på hans tillgivenhet. Att han håller av mig, min djuriska person, mitt liv. Bortom det som är roligt, gulligt, rörande. Mitt i prövning och dagliga vedermödor. Håller vi av varandra. Det är min tro. Och min oavvisliga rätt. En rätt som varje hund och katt, marsvin eller kanin i ett hem skulle ha. Har. Rätten att vara välskött, omtyckt och älskad.



En blödande svans med rivna öron

Under bilen på gården satt en slagen katt. Gömd. I skydd av ett ton automobil. Stryk hade den fått. Av en grov typ. Som hade kunnat alla knep i boken. Hur man tvålar till en annan katt. Besegrar honom. Slår honom. Bits och rivs.

Mellan bakhjulen satt han tilltufsad. Rädd. Utan egna försvar. Härskartypen hade redan gått sin väg. Föraktfullt. Med segertankar. Här ska ingen annan katt komma på en gård som jag förtjänat. Genom strider. Utkämpade under år. Inget kunde jag göra. Jag fick höra hur det gått till. Av en katt som råkade gå förbi. Mitt fönster. Som stannade och berättade.

Under bilen satt en blödande svans med rivna öron. En stukad och förnedrad ungkatt. Utmanövrerad och slagen. En tungviktsmästare mot en otränad tonåring. Det visar de inte på videosalongerna. Det skrattar man inte åt på Youtube. Det är vare sig gulligt eller rart. Förstärker inte bilden av katter som fluffiga accessoarer. Söta och rara.

De skulle  bara veta. Hur många har det. Kattastrof är tillvaron. För den s…

En kartong

Igår fick jag en kartong. En gåva. Att fröjdas över. Den fyller mitt universum. Tar min uppmärksamhet. Får mig att  riva och slita med vassa klor. Allt annat försvinner. Mitt liv just nu är detta enda: kartong!

Tänk om människor kunde bli lika uppslukade som jag. Kan. Av en enkel kartong. Att hoppa i. Så det har jag gjort. Hoppat i. Därför blir det inte mer. Idag. Uppslukad som jag är. Gömd i kartongens stora bruna mage...

Ta fram tårtan

Min människa har varit på kalas. Med en hel hop människor. För ganska länge sedan. En fest för en ung dam som just blivit konfirmerad. Häromdagen laddade han ner bilderna på datorn. Han ville visa mig några glimtar från den stora världen. Då fick jag syn på en speciell bild. Som min människa tagit. Under kalaset. Bilden var fin och trevlig. Där syntes tre katter. Ivrigt på väg mot en tårtbit. En sådan tröja skulle min människa ha. Men med en bild på den finaste av dem alla. Jag skulle synas där! Mig skulle man se! Med tanke på hur min människa hanterar brådskande uppdrag. Skjuter upp dem. Låter dem bero. Trögtrygg som han är. Blir det till att ha tålamod. I väntan på en tröja. Under tiden. Vädjar jag. Var snäll och ta fram gräddtårtan!

En tass på tåget

I lägenheten ligger vykorten utspridda. Jag har inte hört talas om att det är så man gör med vykort. Lägger dem i små travar på golven. Så knappt en katt kan ta sig fram. Det är som en  invasion. Till och med i soffan och fåtöljerna. Mina ställen. Där ligger vykort med jutomtar, granar, snöflingor, skidåkare, julklappar, änglar. Julottor, kyrkor och slädfarare med facklor, Det är julkortsavdelningen. Helt undgår jag inte att påverkas av bilderna. Och gnolar för mig själv: Räven överraskar isen...

I vardagsrummet är en matta Gotland, En annan Örebro. Bordet är påsk och pingst. I form av vykort. Gotlandsbåten känner man ju igen. Några av ruinerna. Hångers källa, raukar och Hoburgsgubben. Lyfte jag blicken kunde jag istället se Svampen. Olaus Petri kyrka. Rådhuset. Vittnar om att detta måste bara vara högarna från Örebro.

Påsken får det att vattnas i munnen på en gammal katt. Så mycket fjäderfä ser jag sällan. Tuppar och hönor, Gula kycklingar högt och lågt. Ägg, flera ägg, ja, alla ägg …