fredag 26 september 2014

Poliskatten spanar

Han är en riktig personlighet, säger min  människa till en besökare. Om de som hälsar på inte känner mig och mina egenheter. Måste människan förklara. Så att de inte blir alltför närgångna. Många tror nämligen att vi katter är ett slags snuttefiltar. Som man kan bolla med hur man vill. Ett kramdjur av plysch. Som nallen någon kramar mycket hårt när det är dags att somna.

Min personlighet skulle passa i en detektivhistoria. Sällan har jag spanat så mycket som de senaste månaderna. Gästerna som kommit och gått har bara sett den där personliga katten. Som legat på en stolsdyna. Inte har de tänkt på att jag har sett till att välja rätt stol. En som man inte kan smyga sig på bakifrån. Och med klar sikt åt alla håll. Från min dyna har jag sett tre dörrar och haft stenkoll på vilka som kommer och går.

Ingen märker det eftersom jag bara öppnar små glipor. Höjer ögonlocken osynligt. Lite grann. Tillräckligt för att se. Allt som händer. Så jag har sett besökare som snutit sig i servetten. Fastlänningar förstås. Några har somnat. Jag har till och med upptäckt att det finns människor som är besatta av städning. De som kollar om mitt husfolk har dammat dörrposter och bokhyllor. Andra har fallit i trance framför böckerna. Beundrande det religiösa tavelgalleriet. Med gamla oljetryck. Där flyter Mose i vassen. Inte av sig själv. Som en kork. På babysim. Utan som i en gammaltestamentlig picknickkorg. Och Jesus är på sin vakt. På en mörk tavla från Getsemane. Sådant lägger jag märke till. När min människa kokat kaffe i köket. Jag har med öronen på spets hört vuxna människor berätta roliga historier. Och jag har sett dem skratta så de ramlat ur sina fåtöljer. Trots att inte en katt skulle finna historierna lustiga. Eller roande.

Ibland har jag krävt att få gå ut. Jag springer inte fritt på tomten. Stor som en förort. Där härskar andra och vilda katter. De som inte är så belevade och inne. Som jag. Då tar jag på mig selen. Med hjälp av människor. Och sitter som en polis på husets trapp. Även där på span. Med överblick. Då håller sig de andra undan. Respekt! Passa er för polisen i kapellet. Viskas det på bygden. Katt och katt emellan. Han är välbyggd. Har muskler som en vältränad polis.

De får gärna tro så. Själv vill jag inte slåss för att försvara min plats. Jag löser konflikter med fredliga medel. Jag stirrar på inkräktare som fotbollsspelaren Zlatan gör. Då viker de ner sig. Drar sig undan. De vilda bondkatterna. Jag ser deras spår. Ibland. Då har de vandrat över tomten. Och min människas stora bil har stått i vägen för dem. De orkar inte gå runt. Istället hoppar de upp på biltaket. Och promenerar tvärs över bilen. Tidigt på morgonen kan man se spåren. Tassavtrycken. På taket och kylaren. Som om de velat göra den gamla Volvon till en del av stigen. Där de ska ta sig fram.

Därför går jag ibland upp. Mycket tidigt. Och spanar. Och då har jag sett en randig övergödd katt. Som använder vår bil som promenadstråk. Ibland kommer en svartvit hankatt smygande. Honom vill jag inte alls träffa. Då skulle det nog inte hjälpa att jag är husets polis. Att jag ser ut som en polis. Har den auktoritet en sele kan ge. Men det passar så bra. Att jag när den svartvita typen är i närheten. Är jag under cover. Inte som jag brukar. Inkrupen under överkastet. På stora sängen. Nej. På spaning. Gömd bakom en gardin. I en kraftfull roll som traktens polis. Personligheten.

1 kommentar:

  1. Jag har läst och läst . . . . skrattat . . . . . fnittrat . . . . oj oj . . . Sixten vilket spännande liv du har.
    Undrar om min (våran) Sixten kunde skriva lika bra och roligt som du.
    Men han skulle nog inte hinna med sådant, han är bara ute och 'ränner', eller han kanske vaktar sitt revir sin tomt.

    Må så gott/ Eva

    SvaraRadera

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...