Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2014

Poliskatten spanar

Han är en riktig personlighet, säger min  människa till en besökare. Om de som hälsar på inte känner mig och mina egenheter. Måste människan förklara. Så att de inte blir alltför närgångna. Många tror nämligen att vi katter är ett slags snuttefiltar. Som man kan bolla med hur man vill. Ett kramdjur av plysch. Som nallen någon kramar mycket hårt när det är dags att somna.

Min personlighet skulle passa i en detektivhistoria. Sällan har jag spanat så mycket som de senaste månaderna. Gästerna som kommit och gått har bara sett den där personliga katten. Som legat på en stolsdyna. Inte har de tänkt på att jag har sett till att välja rätt stol. En som man inte kan smyga sig på bakifrån. Och med klar sikt åt alla håll. Från min dyna har jag sett tre dörrar och haft stenkoll på vilka som kommer och går.

Ingen märker det eftersom jag bara öppnar små glipor. Höjer ögonlocken osynligt. Lite grann. Tillräckligt för att se. Allt som händer. Så jag har sett besökare som snutit sig i servetten. Fastl…

Förlåt, Sixten

Har haft semester. Ingen tror att katter behöver vara lediga. Husdjurskatter behöver faktiskt få ta igen sig. Deras uppgifter är tröttande och slitsamma. Inte alls så där sorgfria som många tror. Det sägs att vi har det förbaskat bra. De är som lyckliga pensionärer som rår över sin tid. Eller som glada barn som kan stoja och leka hur mycket de vill.

Min dag är mycket inrutad. Och genomtänkt. Även jag behöver få bryta invanda mönster. Få tänka på annat. Få roa mig. Nu har jag hamrat på min blogg i åratal. Ofta. Mycket har jag skrivit. Ivrigt påhejad av min människa. Men till slut behöver även jag få lugn och ro. Därför blir det så bra när eposten kapas av en främling. Min människa vrider sina händer. Sliter det lilla hår han har kvar. Som en midsommarkrans. Han blir bragt ur fattningen. Men jag får lugn och ro. Eftersom människan tycks fastvuxen vid tangentbordet. Jag slipper skriva. Inget bloggande. Lite semester.

Han ringer till bredbandsleverantören för att stoppa att någon annan a…

Värme och tröst

När min människa hämtat ut medicinen. Våndades han en stund. Jag förstår honom. Han är inte så van att ta sprutor i magen. För att få fart på blodvärdena. Eller för att hålla blodet tunt och fint.

När han väl fick det hela gjort. Gick han och la sig. Vilade lite. Då hoppade jag upp på sängen. Trampade och kloade lite på tröjan hans. Ville komma riktigt nära. Erbjuda min värme. Borrade in mig i hans armhåla. Och somnade.

Hade roligt

En glad katt. Är jag. Först reste jag. Sedan kom jag fram. Till stora ytor att springa på. Saker att klättra på. Rum att rumstera om i. God mat. Färskt vatten. Som en törstande kamel i öknen. Som hittar sin oas.

Ung på nytt. Blev jag. Glömde valet. Bråket. Hade roligt! Tänkte djupa tankar: länge strävade jag efter att vara unik och blev bara vanlig. Nu är jag mig själv. Unikt, eller hur!

Smart frukost

Vi tävlar. Varje morgon. Min människa och jag. Om vem som är smartast. Och utan att skryta måste jag deklarera. Att det är jag, Sixten, the cat, som överlistar den morgontrötte. Jag får det godis jag vill ha, det som människan egentligen inte vill ge mig.

Vi går ut i köket tillsammans. Människan snubblar nästan varje morgon på mig. Trots att han vet att jag går som i slalomspåret. Lite sicksack. Som för att leda honom människan på rätta vägar. Fram till min skål. Den som han var morgon till brädden fyller.

Så snart jag ätit lägger jag mig mitt på frukostbordet. Då måste han lyfta ner mig. Vilket inte är så lätt med värkande rygg. Så människan brukar muta mig. Kattmynta gör susen. Är jag inte nöjd vill jag ha mer. Där har jag en annan strategi. Då hoppar jag upp på stolsdynan och rullar ihop mig. Ingen sätter sig på mig. Så det så!

Inte heller är det så enkelt att tippa stolen över ända. Jag har ju bevars klor. Som kan hålla mig kvar varhelst jag vill. Så människan som inte vill ge mig…

Skavsår i öronen II

Bulldog, mops och terrier
biter gärna derriere
Huskatt, Siames, en Birma
kan sitt motstånd lätt missfirma
Valet kommer, valet går
Hund och katt de slåss i år!

Ni förstör och river ner
klantar till det mer och mer
Men - vi klarar allt att fixa
Ni ska bort! Och sluta trixa!
Bull sa sprick, och Bill sa stick
Seger åt vår egen klick!

Så ligger jag, Sixten, the cat, och gnolar under det gråa överkastet på den stora sängen. För att lindra värken i öronen efter all politik...

Skavsår i öronen

De är som hund och katt, sa människan om partiledarna som duellerade inför kamerorna. TV-apparate verkade nästa generad- För vad som den blev tvungen att visa upp.

Varför bråkar de så infernaliskt? Särskilt som hund och katt faktiskt kan vara de såtaste vänner, svarade jag. De godaste kamraterna. Men det var inte så han  menade. De var arga rivaler som morrade och fräste.

Måste vara tröttsamt att hela tiden ge sig på någon annan. Samtidigt som man måste kråma sig och skryta om den egna förträffligheten. Att de orkar! Själv nöjer jag mig med att vara förträfflig. Nöjd med vad jag åstadkommer. Av trivsel och god stämning. Förstår omgivningen inte det av egen kraft - så varför ska jag behöva tjata om den objektiva sanningen? Det bara är så.

Jag kan ge mig på någon annan. Om jag vill. Men det vill jag inte. Särskilt inte när jag hör hur tarvligt det kan bli. Enformigt. Rabblande av innantillläxor är bara tråkigt. Valet får människorna bekymra sig om. Jag gitter inte höra på. Längre. Har …