fredag 26 september 2014

Poliskatten spanar

Han är en riktig personlighet, säger min  människa till en besökare. Om de som hälsar på inte känner mig och mina egenheter. Måste människan förklara. Så att de inte blir alltför närgångna. Många tror nämligen att vi katter är ett slags snuttefiltar. Som man kan bolla med hur man vill. Ett kramdjur av plysch. Som nallen någon kramar mycket hårt när det är dags att somna.

Min personlighet skulle passa i en detektivhistoria. Sällan har jag spanat så mycket som de senaste månaderna. Gästerna som kommit och gått har bara sett den där personliga katten. Som legat på en stolsdyna. Inte har de tänkt på att jag har sett till att välja rätt stol. En som man inte kan smyga sig på bakifrån. Och med klar sikt åt alla håll. Från min dyna har jag sett tre dörrar och haft stenkoll på vilka som kommer och går.

Ingen märker det eftersom jag bara öppnar små glipor. Höjer ögonlocken osynligt. Lite grann. Tillräckligt för att se. Allt som händer. Så jag har sett besökare som snutit sig i servetten. Fastlänningar förstås. Några har somnat. Jag har till och med upptäckt att det finns människor som är besatta av städning. De som kollar om mitt husfolk har dammat dörrposter och bokhyllor. Andra har fallit i trance framför böckerna. Beundrande det religiösa tavelgalleriet. Med gamla oljetryck. Där flyter Mose i vassen. Inte av sig själv. Som en kork. På babysim. Utan som i en gammaltestamentlig picknickkorg. Och Jesus är på sin vakt. På en mörk tavla från Getsemane. Sådant lägger jag märke till. När min människa kokat kaffe i köket. Jag har med öronen på spets hört vuxna människor berätta roliga historier. Och jag har sett dem skratta så de ramlat ur sina fåtöljer. Trots att inte en katt skulle finna historierna lustiga. Eller roande.

Ibland har jag krävt att få gå ut. Jag springer inte fritt på tomten. Stor som en förort. Där härskar andra och vilda katter. De som inte är så belevade och inne. Som jag. Då tar jag på mig selen. Med hjälp av människor. Och sitter som en polis på husets trapp. Även där på span. Med överblick. Då håller sig de andra undan. Respekt! Passa er för polisen i kapellet. Viskas det på bygden. Katt och katt emellan. Han är välbyggd. Har muskler som en vältränad polis.

De får gärna tro så. Själv vill jag inte slåss för att försvara min plats. Jag löser konflikter med fredliga medel. Jag stirrar på inkräktare som fotbollsspelaren Zlatan gör. Då viker de ner sig. Drar sig undan. De vilda bondkatterna. Jag ser deras spår. Ibland. Då har de vandrat över tomten. Och min människas stora bil har stått i vägen för dem. De orkar inte gå runt. Istället hoppar de upp på biltaket. Och promenerar tvärs över bilen. Tidigt på morgonen kan man se spåren. Tassavtrycken. På taket och kylaren. Som om de velat göra den gamla Volvon till en del av stigen. Där de ska ta sig fram.

Därför går jag ibland upp. Mycket tidigt. Och spanar. Och då har jag sett en randig övergödd katt. Som använder vår bil som promenadstråk. Ibland kommer en svartvit hankatt smygande. Honom vill jag inte alls träffa. Då skulle det nog inte hjälpa att jag är husets polis. Att jag ser ut som en polis. Har den auktoritet en sele kan ge. Men det passar så bra. Att jag när den svartvita typen är i närheten. Är jag under cover. Inte som jag brukar. Inkrupen under överkastet. På stora sängen. Nej. På spaning. Gömd bakom en gardin. I en kraftfull roll som traktens polis. Personligheten.

tisdag 23 september 2014

Förlåt, Sixten

Har haft semester. Ingen tror att katter behöver vara lediga. Husdjurskatter behöver faktiskt få ta igen sig. Deras uppgifter är tröttande och slitsamma. Inte alls så där sorgfria som många tror. Det sägs att vi har det förbaskat bra. De är som lyckliga pensionärer som rår över sin tid. Eller som glada barn som kan stoja och leka hur mycket de vill.

Min dag är mycket inrutad. Och genomtänkt. Även jag behöver få bryta invanda mönster. Få tänka på annat. Få roa mig. Nu har jag hamrat på min blogg i åratal. Ofta. Mycket har jag skrivit. Ivrigt påhejad av min människa. Men till slut behöver även jag få lugn och ro. Därför blir det så bra när eposten kapas av en främling. Min människa vrider sina händer. Sliter det lilla hår han har kvar. Som en midsommarkrans. Han blir bragt ur fattningen. Men jag får lugn och ro. Eftersom människan tycks fastvuxen vid tangentbordet. Jag slipper skriva. Inget bloggande. Lite semester.

Han ringer till bredbandsleverantören för att stoppa att någon annan använder hans epost. Han råkar med dem eftersom de tar en månad på sig att fixa fram en ny epost. Han fräser irriterat åt mig. Jag som är oskyldig som få. Inget av detta är mitt fel. Tack och lov.

Han ränner vid svampstuvningen. Sixten, ropar han. Som om det var jag som stod vid spisen. En soppåse går sönder. Sixten, vrålar han. Som om jag rivit hål på den. TV:n slutar fungera. Sixten, gallskriker han. Som om jag bitit av en sladd. Istället lägger jag huvudet på sned. Inkännande. Medlidande. Vänligt. Vilket gör honom vansinnig. Se inte på mig så där, säger han mycket skarpt. Du har inget att anklaga mig för!

Vi terapeutiska katter bryr oss inte. Vi skakas inte av lite oväsen och skrik. Sådant är som stopp i ett stuprör. Det måste liksom gastas bort innan vattnet kan börja rinna. Så jag väntar. Lutar mig stilla mot hans ben. Och all hans irritation viker. Han suckar och säger, förlåt Sixten. Det är inte ditt fel. Just då känner jag att det här är fint. Det är bra. Ungefär så bra som en riktigt lång semester!

onsdag 17 september 2014

Värme och tröst

När min människa hämtat ut medicinen. Våndades han en stund. Jag förstår honom. Han är inte så van att ta sprutor i magen. För att få fart på blodvärdena. Eller för att hålla blodet tunt och fint.

När han väl fick det hela gjort. Gick han och la sig. Vilade lite. Då hoppade jag upp på sängen. Trampade och kloade lite på tröjan hans. Ville komma riktigt nära. Erbjuda min värme. Borrade in mig i hans armhåla. Och somnade.

lördag 13 september 2014

Hade roligt

En glad katt. Är jag. Först reste jag. Sedan kom jag fram. Till stora ytor att springa på. Saker att klättra på. Rum att rumstera om i. God mat. Färskt vatten. Som en törstande kamel i öknen. Som hittar sin oas.

Ung på nytt. Blev jag. Glömde valet. Bråket. Hade roligt! Tänkte djupa tankar: länge strävade jag efter att vara unik och blev bara vanlig. Nu är jag mig själv. Unikt, eller hur!

onsdag 10 september 2014

Smart frukost

Vi tävlar. Varje morgon. Min människa och jag. Om vem som är smartast. Och utan att skryta måste jag deklarera. Att det är jag, Sixten, the cat, som överlistar den morgontrötte. Jag får det godis jag vill ha, det som människan egentligen inte vill ge mig.

Vi går ut i köket tillsammans. Människan snubblar nästan varje morgon på mig. Trots att han vet att jag går som i slalomspåret. Lite sicksack. Som för att leda honom människan på rätta vägar. Fram till min skål. Den som han var morgon till brädden fyller.

Så snart jag ätit lägger jag mig mitt på frukostbordet. Då måste han lyfta ner mig. Vilket inte är så lätt med värkande rygg. Så människan brukar muta mig. Kattmynta gör susen. Är jag inte nöjd vill jag ha mer. Där har jag en annan strategi. Då hoppar jag upp på stolsdynan och rullar ihop mig. Ingen sätter sig på mig. Så det så!

Inte heller är det så enkelt att tippa stolen över ända. Jag har ju bevars klor. Som kan hålla mig kvar varhelst jag vill. Så människan som inte vill ge mig mera kattgodis faller till sist till föga. Nytt godis på en pall. Till den listigaste av katter! Där ligger jag förnöjd. Tills människofrukosten är avklarad. Då tar jag tillbaka stolen. Som jag lånat ut. Eller hyrt ut. Jag blir som en hyresvärd. Värd för köksstolar. Det är jag det. Jag tar betalt. Ett stolslån kostar pastiller med kattmynta i. Det kallar jag smart frukost!

måndag 8 september 2014

Skavsår i öronen II

Bulldog, mops och terrier
biter gärna derriere
Huskatt, Siames, en Birma
kan sitt motstånd lätt missfirma
Valet kommer, valet går
Hund och katt de slåss i år!

Ni förstör och river ner
klantar till det mer och mer
Men - vi klarar allt att fixa
Ni ska bort! Och sluta trixa!
Bull sa sprick, och Bill sa stick
Seger åt vår egen klick!

Så ligger jag, Sixten, the cat, och gnolar under det gråa överkastet på den stora sängen. För att lindra värken i öronen efter all politik...

söndag 7 september 2014

Skavsår i öronen

De är som hund och katt, sa människan om partiledarna som duellerade inför kamerorna. TV-apparate verkade nästa generad- För vad som den blev tvungen att visa upp.

Varför bråkar de så infernaliskt? Särskilt som hund och katt faktiskt kan vara de såtaste vänner, svarade jag. De godaste kamraterna. Men det var inte så han  menade. De var arga rivaler som morrade och fräste.

Måste vara tröttsamt att hela tiden ge sig på någon annan. Samtidigt som man måste kråma sig och skryta om den egna förträffligheten. Att de orkar! Själv nöjer jag mig med att vara förträfflig. Nöjd med vad jag åstadkommer. Av trivsel och god stämning. Förstår omgivningen inte det av egen kraft - så varför ska jag behöva tjata om den objektiva sanningen? Det bara är så.

Jag kan ge mig på någon annan. Om jag vill. Men det vill jag inte. Särskilt inte när jag hör hur tarvligt det kan bli. Enformigt. Rabblande av innantillläxor är bara tråkigt. Valet får människorna bekymra sig om. Jag gitter inte höra på. Längre. Har fått nog. Och övernog. Gömmer mig under överkastet. Där har jag upprättat en politikfri zon. En sådan kan jag rekommendera. Bra att ha när skavsåren i öronen värker. Så gör som jag - kryp ner under täcket. Där finns lugn och ro. Frid, som människan säger, när han är på det humöret.

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...