måndag 25 augusti 2014

Försvunnen katt orsakar försening

När väskorna tas fram ur garderoberna blir jag vaksam. Något är på gång. Ska jag föras till veterinären? Ska vi åka bil? Långt? Eller ska någon av mina människor fara sin väg? På obestämd tid?

När lådor och skåp tömdes. Förstod jag. Nu händer det snart. Avfärden. Människorna slet och pustade. Otränade som de är. Jag satt på en byrå. Och tittade på. Som vore det hela en cirkus. Var är datorväskan? Kameran? Mina stövlar? Människorna for runt i huset. På jakt efter sådant de tagit med sig. Men knappast använt. Nu skulle allt samlas och packas i bilen. Har du tagit in tvätten? Frågorna var många, svaren få.

När det blev kväll stuvades allt in i bilen. Nästan. Människorna gick till sängs för att sova. Jag fick kvällsmat. Vi sov. På morgonen låtsades mobilen vara en väckarklocka. Den ringde länge och starkt. Människorna for upp och samlade ihop det lilla som fanns kvar. Sedan tänkte de samla ihop mig. Men Sixten, the cat, låg steget före. Snart började människorna leta. Och ropa. Sixten, var är du? Sixten, Kom fram! Men jag tog det lugnt.

Det finns en övervåning på huset. Dit upp sprang de i omgångar för att leta. Under diskbänken. Under sängarnas överkast. Bakom dörrar. Ingen Sixten hittade de.

De letade igenom rum efter rum. Tittade i skafferiet. Till och med i kylskåpet. Under soffor. I klädskåp. De öppnade faktiskt ungnsluckan! Var kan han vara, ropade de till varandra. Har du inte hittat honom? Han kan väl inte ha smitit ut?

De blev mer och mer stressade. Båten går ju snart, ropade de. Och nu hade de letat i 30 minuter. Efter lilla mig! Men eftersom jag inte är så förtjust i att åka bil. Eller båt. Ville jag inte visa mig. De tog om alltihop. Upp på övervåningen. De finkammade huset! Jag var försvunnen!

Vi katter förses ofta med olika redskap som vi kan kloa på. Tvinnade rep på någon slags klätterställning. Min lekredskap stod mitt på golvet i vardagsrummet.  Runt och förbi den hade de rusat. Gång på gång.

För att få hela ställningen att stå, och inte välta, är konstruktionen fastskruvad på en liten låda. I den finns det ett mörkt hål. Så att katter kan krypa in där. Människorna hade tittat och bara sett det svarta hålet. Ha! Vad de inte märkt var att jag lagt mig därinne med ryggen mot öppningen. Så hålet var lika mörkt som det såg tomt ut. När medmänniskan till sist böjde sig ner såg hon att det svarta hålet hade päls! Hon skrek! Här är han!

Så försökte hon locka mig ut ur lådan. Med kattgodis. Smeksamma ord. Stack in händerna. Men då försvarade jag mig. Lite lagom så hon slutade. Till sist blev hon desperat. Tog hela ställningen som en tyngdlyftare och skakade den. Inte trillade jag ut. Nä, nä. Man har ju saker på tassarna så att man hålla sig fast och kvar. Hon tillkallade medmänniskan. Du får ordna upp det här. Sa hon. Vad kunde han göra?

Han gjorde vad han brukar göra. Han började skruva och dona. Hela klätterställningen plockade han isär. Till sist var det bara den lilla lådan med mig i. Som fanns kvar. Den lyfte han och bar ut den till bilen. Där hälldes jag ganska enkelt in i hundburen. Jag hade vid det laget insett att de hittat mig. Dessutom, att resa i den lilla lådan verkade inte särskilt lockande. Så jag var ganska lätthälld. Just då. 45 minuter tog det människorna att leta fram mig. Trots att jag låg där mitt i vardagsrummet. Hela tiden. Med nöd och näppe hann de med färjan. Till fastlandet.

Det där med hundburen? Jag brukar faktiskt resa på stor fot. Så jag kan sträcka på mig och gå på lådan. Om jag får lust.

1 kommentar:

  1. Tänk att vi bara kan gå upp i "rök"när vi vill... Bra jobbat Sixten, the Cat!!!
    Låt våra 2betna leta lääänge efter oss, fast vi egentligen finns mitt framför nosen på dem *fniss*

    Nosbuffar
    /Amanda

    SvaraRadera

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...