torsdag 28 augusti 2014

Borta bra

Några dagar har jag varit rastlös. Miljöombytet från sommarvistet till stadslägenhet gjorde mig, Sixten, the cat, smått deprimerad. Men även glad. Äntligen hemma. Favoritplatserna fanns kvar. Bästa sovplatserna, utsiktspunkterna, gömställena. Igenkänning ger trygghet. Även för en fyrbenad katt!

Borta bra. Så är det oftast för mig. Och när jag kommer hem igen känner jag mig först ganska borta. Men sedan blir det bättre! Bäst kommer så småningom...

måndag 25 augusti 2014

Försvunnen katt orsakar försening

När väskorna tas fram ur garderoberna blir jag vaksam. Något är på gång. Ska jag föras till veterinären? Ska vi åka bil? Långt? Eller ska någon av mina människor fara sin väg? På obestämd tid?

När lådor och skåp tömdes. Förstod jag. Nu händer det snart. Avfärden. Människorna slet och pustade. Otränade som de är. Jag satt på en byrå. Och tittade på. Som vore det hela en cirkus. Var är datorväskan? Kameran? Mina stövlar? Människorna for runt i huset. På jakt efter sådant de tagit med sig. Men knappast använt. Nu skulle allt samlas och packas i bilen. Har du tagit in tvätten? Frågorna var många, svaren få.

När det blev kväll stuvades allt in i bilen. Nästan. Människorna gick till sängs för att sova. Jag fick kvällsmat. Vi sov. På morgonen låtsades mobilen vara en väckarklocka. Den ringde länge och starkt. Människorna for upp och samlade ihop det lilla som fanns kvar. Sedan tänkte de samla ihop mig. Men Sixten, the cat, låg steget före. Snart började människorna leta. Och ropa. Sixten, var är du? Sixten, Kom fram! Men jag tog det lugnt.

Det finns en övervåning på huset. Dit upp sprang de i omgångar för att leta. Under diskbänken. Under sängarnas överkast. Bakom dörrar. Ingen Sixten hittade de.

De letade igenom rum efter rum. Tittade i skafferiet. Till och med i kylskåpet. Under soffor. I klädskåp. De öppnade faktiskt ungnsluckan! Var kan han vara, ropade de till varandra. Har du inte hittat honom? Han kan väl inte ha smitit ut?

De blev mer och mer stressade. Båten går ju snart, ropade de. Och nu hade de letat i 30 minuter. Efter lilla mig! Men eftersom jag inte är så förtjust i att åka bil. Eller båt. Ville jag inte visa mig. De tog om alltihop. Upp på övervåningen. De finkammade huset! Jag var försvunnen!

Vi katter förses ofta med olika redskap som vi kan kloa på. Tvinnade rep på någon slags klätterställning. Min lekredskap stod mitt på golvet i vardagsrummet.  Runt och förbi den hade de rusat. Gång på gång.

För att få hela ställningen att stå, och inte välta, är konstruktionen fastskruvad på en liten låda. I den finns det ett mörkt hål. Så att katter kan krypa in där. Människorna hade tittat och bara sett det svarta hålet. Ha! Vad de inte märkt var att jag lagt mig därinne med ryggen mot öppningen. Så hålet var lika mörkt som det såg tomt ut. När medmänniskan till sist böjde sig ner såg hon att det svarta hålet hade päls! Hon skrek! Här är han!

Så försökte hon locka mig ut ur lådan. Med kattgodis. Smeksamma ord. Stack in händerna. Men då försvarade jag mig. Lite lagom så hon slutade. Till sist blev hon desperat. Tog hela ställningen som en tyngdlyftare och skakade den. Inte trillade jag ut. Nä, nä. Man har ju saker på tassarna så att man hålla sig fast och kvar. Hon tillkallade medmänniskan. Du får ordna upp det här. Sa hon. Vad kunde han göra?

Han gjorde vad han brukar göra. Han började skruva och dona. Hela klätterställningen plockade han isär. Till sist var det bara den lilla lådan med mig i. Som fanns kvar. Den lyfte han och bar ut den till bilen. Där hälldes jag ganska enkelt in i hundburen. Jag hade vid det laget insett att de hittat mig. Dessutom, att resa i den lilla lådan verkade inte särskilt lockande. Så jag var ganska lätthälld. Just då. 45 minuter tog det människorna att leta fram mig. Trots att jag låg där mitt i vardagsrummet. Hela tiden. Med nöd och näppe hann de med färjan. Till fastlandet.

Det där med hundburen? Jag brukar faktiskt resa på stor fot. Så jag kan sträcka på mig och gå på lådan. Om jag får lust.

söndag 17 augusti 2014

Konversation och mellanrum

Människan min kommer ibland hem och berättar att människor verkar mera intresserade av mig, Sixten, the cat, än av honom. För en gångs skull verkar han ödmjuk nog att tycka det är helt OK. Men han har svårt att veta vad han ska säga. När folk frågar om Sixten gjort något roligt sedan sist. Som om jag vore någon lustigkurre. Som tillbringar mitt liv med upptåg och busstreck. Vilket de har delvis rätt i. Understundom är jag skämtbenägen. Eller så...

Vad säger du då, frågar jag ganska nyfiket? När de undrar?

Att det roligaste du gjort sedan sist är att göra hål i en ny fåtölj. För övrigt är han mest en skicklig konversatör, brukar jag säga. Då verkar de bli förvånade. Äsch, även om Sixten är en extraordinär katt så inte kan han tala. Kan han inte, säger jag utmanande.

Vad säger han då, undrar de med tvivel i rösten. Han bad mig bland annat hälsa att hans människa också är en trevlig prick och god konversatör. Han har intressanta och gångbara åsikter i alla de slags ämnen man kan tänkas behöva samtala om. Då säger de oftast: det där är inte roligt, nej, inte roligt alls. Så vänder de sig om och söker efter någon annan berömdhet som kan matcha dig, Sixten. Det du!

Människan fortsatte. Själv är jag van att tala för mig själv. Och då menar jag inte predikningar. De brukar faktiskt vara välavlyssnade. Men i klungor och mingel är jag bäst på mellanrum. Mellan grupper och kluster. De är inte alls så dumma. De där mellanrummen...

tisdag 12 augusti 2014

Min människa tycks irra runt

Min människa är besvärlig att hålla koll på. Oftast ligger jag lugnt på en plats där jag kan ha uppsikt. Över honom. Går han någonstans. Följer jag med. Så det blir lite spring. Fram och tillbaka. han rör sig nämligen ganska planlöst. Som om han var på väg. Men inte visste vart. Men jag har ändå mina metoder att få igenom min vilja. Trots att min människa tycks irra runt.

Sixten, sluta sno kring mina fötter. Jag snubblar ju på dig hela tiden. Säger människan. Vill du något kan du väl säga det?!

Kan jag väl. Men det lönar ingenting till.

Vad säger du? Skulle jag inte lyssna på dig när du har något att säga. När du vill något?

Jo då, Det händer. Men om du inte vill det jag vill. Vad händer då? Är det jag som får min vilja igenom?

Det har väl hänt? Ibland. Ja, ofta!

Så om jag ber om en ny omgång mat i gelé eller sås, så får jag det?

Skulle inte tro det.

Eller om jag vill riva på tapeterna, de där av väv? Eller kloa på din älsklingsfåtölj? Lägga mig på matbordet? Sova på dina svarta byxor? Smaka på din mat?

Nej, men...

Där ser du, sa jag. Om jag trampar runt fötterna på dig så vet du att jag vill något. Och du blir trött på mig. Och så faller du lättare till föga. Ger mig vad jag vill. Utan att jag behöver tjata, böna eller be! Så enkelt är det.

måndag 11 augusti 2014

20 millimeter, det du!

Här på landet kan folk råda bot på det mesta. De är vana att ordna upp krångel. De griper sig an livets förtretligheter med oanad energi. En hjulaxel som går sönder byter man själv. Till exempel. Katterna i trakten är dock lite skrytsamma. De överdriver en aning. Hur stora råttor de tar. Eller hur starka de blivit. Där har jag mycket att lära. Min blysamhet har oftast förbjudit mig. Att säga som det är.

Gräsmattorna har varit ovanligt gula i år. Sönderbrända, säger katterna här. Men en av våra grannar han kan ordna det där med nederbörden till det bästa. Sa de.

Nyfiken blev jag. Och fick dem att berätta. En av byns innevånare blev mycket nöjd när det en morgon visade sig att det regnat ordentligt under natten. Det räcker inte, lär han ha sagt, men 20 millimeter är alltid 20 millimeter. Det du!

Grannen som råkade vara på besök just då log. Fick du inte mer?
Det kan inte du ha fått heller! Våra tomter ligger ju mitt emot varandra!

Jo, jo jag fick mycket mer. Jag fick 40! Det är säkert! 40 millimeter fick jag! Dagsens sanning!

Men hur i all världen???

Det var då grannen visade sig vara just uppfinningsrik och listig. Han sa dröjande: jag har två mätare!

Så det får bli dagens tips från Sixten, the cat, till dem som får för lite regn. Skaffa en mätare till!

söndag 3 augusti 2014

Tryckande värme

Värmen är tryckande. Jag släpar mig runt i huset. Ibland ut i en rabatt. Där kan jag ligga i skugga. Med kyla från fuktig mark. Sakta drar jag tassarna efter mig. In i huset. I jakt på svalka. Kyla rent av. Men där finns bara sol och värme. Inte ens åskväder med blixt och dunder. Kan hjälpa. Det är snart lika tryckande hett igen. Dessutom blir flugorna närgångna.

Någon borde skriva en etikettsbok. För flugor. Så att de lär sig uppföra sig. De ska inte surra runt öron och mun. Inte trassla med morrhår. Eller svansar. Och aldrig landa på någons sockerkaka. Eller dricka saft. Ur barnens saftglas. De borde hålla avståndet. Inte kränka trygghetszonen. De är som sådana människor. Som kliver så nära att man ryggar tillbaka.

Men inte jag. Som katt håller jag stånd. Står kvar. Klipper till om det blir närgånget. Besökare tycker att jag, Sixten, the cat, är en rysligt otrevlig katt. De skulle bara veta. Hur sällskapligt underhållande och angenäm denna svartvita och smidiga katt kan vara. När jag vill. Men det är upp till mig. Truga hjälper inte...

Om jag överträder trygghetsgränser? Då gör jag det enbart av vänskapliga skäl. Jag ger nämligen frikostigt av min kattliga beröring. Smeksamt. Stryker jag mig. Mot vader. I vilket väder som helst.

lördag 2 augusti 2014

Tranorna

Tranorna trumpetar tidigt om morgonen. De står på ett fält i närheten. Osynliga för mig. Men med sådan kraft i sina horn att de lika gärna kunde stått utanför mina fönster. De fungerar som väckarklocka. En blåsorkester som glömt sina noter och spelar mest på känn. Om deras olåt tycker jag inte. Den väcker mig när jag försöker sova. Den tvingar mig att spana runt huset. Att vara på alerten.

När solen stigit högt tystnar oljudet. Skränet lägger sig. De flyger till närmsta fält. I snirkliga cirklar. Som för att etsa in kartbilden. Av vattenvägar och bördiga åkrar. Under enstaka tjut. De tar mark där frukosten står uppdukad. Det gillar jag. Så länge dessa frukostfält ligger långt borta. Mycket långt borta. Rent avlägset!

Jag kryper upp i en fönstersmyg. Nystar ihop mig. Andas djupt. Suckar. Och somnar.

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...