Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2014

Borta bra

Några dagar har jag varit rastlös. Miljöombytet från sommarvistet till stadslägenhet gjorde mig, Sixten, the cat, smått deprimerad. Men även glad. Äntligen hemma. Favoritplatserna fanns kvar. Bästa sovplatserna, utsiktspunkterna, gömställena. Igenkänning ger trygghet. Även för en fyrbenad katt!

Borta bra. Så är det oftast för mig. Och när jag kommer hem igen känner jag mig först ganska borta. Men sedan blir det bättre! Bäst kommer så småningom...

Försvunnen katt orsakar försening

När väskorna tas fram ur garderoberna blir jag vaksam. Något är på gång. Ska jag föras till veterinären? Ska vi åka bil? Långt? Eller ska någon av mina människor fara sin väg? På obestämd tid?

När lådor och skåp tömdes. Förstod jag. Nu händer det snart. Avfärden. Människorna slet och pustade. Otränade som de är. Jag satt på en byrå. Och tittade på. Som vore det hela en cirkus. Var är datorväskan? Kameran? Mina stövlar? Människorna for runt i huset. På jakt efter sådant de tagit med sig. Men knappast använt. Nu skulle allt samlas och packas i bilen. Har du tagit in tvätten? Frågorna var många, svaren få.

När det blev kväll stuvades allt in i bilen. Nästan. Människorna gick till sängs för att sova. Jag fick kvällsmat. Vi sov. På morgonen låtsades mobilen vara en väckarklocka. Den ringde länge och starkt. Människorna for upp och samlade ihop det lilla som fanns kvar. Sedan tänkte de samla ihop mig. Men Sixten, the cat, låg steget före. Snart började människorna leta. Och ropa. Sixten, va…

Konversation och mellanrum

Människan min kommer ibland hem och berättar att människor verkar mera intresserade av mig, Sixten, the cat, än av honom. För en gångs skull verkar han ödmjuk nog att tycka det är helt OK. Men han har svårt att veta vad han ska säga. När folk frågar om Sixten gjort något roligt sedan sist. Som om jag vore någon lustigkurre. Som tillbringar mitt liv med upptåg och busstreck. Vilket de har delvis rätt i. Understundom är jag skämtbenägen. Eller så...

Vad säger du då, frågar jag ganska nyfiket? När de undrar?

Att det roligaste du gjort sedan sist är att göra hål i en ny fåtölj. För övrigt är han mest en skicklig konversatör, brukar jag säga. Då verkar de bli förvånade. Äsch, även om Sixten är en extraordinär katt så inte kan han tala. Kan han inte, säger jag utmanande.

Vad säger han då, undrar de med tvivel i rösten. Han bad mig bland annat hälsa att hans människa också är en trevlig prick och god konversatör. Han har intressanta och gångbara åsikter i alla de slags ämnen man kan tänkas behö…

Min människa tycks irra runt

Min människa är besvärlig att hålla koll på. Oftast ligger jag lugnt på en plats där jag kan ha uppsikt. Över honom. Går han någonstans. Följer jag med. Så det blir lite spring. Fram och tillbaka. han rör sig nämligen ganska planlöst. Som om han var på väg. Men inte visste vart. Men jag har ändå mina metoder att få igenom min vilja. Trots att min människa tycks irra runt.

Sixten, sluta sno kring mina fötter. Jag snubblar ju på dig hela tiden. Säger människan. Vill du något kan du väl säga det?!

Kan jag väl. Men det lönar ingenting till.

Vad säger du? Skulle jag inte lyssna på dig när du har något att säga. När du vill något?

Jo då, Det händer. Men om du inte vill det jag vill. Vad händer då? Är det jag som får min vilja igenom?

Det har väl hänt? Ibland. Ja, ofta!

Så om jag ber om en ny omgång mat i gelé eller sås, så får jag det?

Skulle inte tro det.

Eller om jag vill riva på tapeterna, de där av väv? Eller kloa på din älsklingsfåtölj? Lägga mig på matbordet? Sova på dina svarta byxor? Smaka…

20 millimeter, det du!

Här på landet kan folk råda bot på det mesta. De är vana att ordna upp krångel. De griper sig an livets förtretligheter med oanad energi. En hjulaxel som går sönder byter man själv. Till exempel. Katterna i trakten är dock lite skrytsamma. De överdriver en aning. Hur stora råttor de tar. Eller hur starka de blivit. Där har jag mycket att lära. Min blysamhet har oftast förbjudit mig. Att säga som det är.

Gräsmattorna har varit ovanligt gula i år. Sönderbrända, säger katterna här. Men en av våra grannar han kan ordna det där med nederbörden till det bästa. Sa de.

Nyfiken blev jag. Och fick dem att berätta. En av byns innevånare blev mycket nöjd när det en morgon visade sig att det regnat ordentligt under natten. Det räcker inte, lär han ha sagt, men 20 millimeter är alltid 20 millimeter. Det du!

Grannen som råkade vara på besök just då log. Fick du inte mer?
Det kan inte du ha fått heller! Våra tomter ligger ju mitt emot varandra!

Jo, jo jag fick mycket mer. Jag fick 40! Det är säkert! 4…

Tryckande värme

Värmen är tryckande. Jag släpar mig runt i huset. Ibland ut i en rabatt. Där kan jag ligga i skugga. Med kyla från fuktig mark. Sakta drar jag tassarna efter mig. In i huset. I jakt på svalka. Kyla rent av. Men där finns bara sol och värme. Inte ens åskväder med blixt och dunder. Kan hjälpa. Det är snart lika tryckande hett igen. Dessutom blir flugorna närgångna.

Någon borde skriva en etikettsbok. För flugor. Så att de lär sig uppföra sig. De ska inte surra runt öron och mun. Inte trassla med morrhår. Eller svansar. Och aldrig landa på någons sockerkaka. Eller dricka saft. Ur barnens saftglas. De borde hålla avståndet. Inte kränka trygghetszonen. De är som sådana människor. Som kliver så nära att man ryggar tillbaka.

Men inte jag. Som katt håller jag stånd. Står kvar. Klipper till om det blir närgånget. Besökare tycker att jag, Sixten, the cat, är en rysligt otrevlig katt. De skulle bara veta. Hur sällskapligt underhållande och angenäm denna svartvita och smidiga katt kan vara. När j…

Tranorna

Tranorna trumpetar tidigt om morgonen. De står på ett fält i närheten. Osynliga för mig. Men med sådan kraft i sina horn att de lika gärna kunde stått utanför mina fönster. De fungerar som väckarklocka. En blåsorkester som glömt sina noter och spelar mest på känn. Om deras olåt tycker jag inte. Den väcker mig när jag försöker sova. Den tvingar mig att spana runt huset. Att vara på alerten.

När solen stigit högt tystnar oljudet. Skränet lägger sig. De flyger till närmsta fält. I snirkliga cirklar. Som för att etsa in kartbilden. Av vattenvägar och bördiga åkrar. Under enstaka tjut. De tar mark där frukosten står uppdukad. Det gillar jag. Så länge dessa frukostfält ligger långt borta. Mycket långt borta. Rent avlägset!

Jag kryper upp i en fönstersmyg. Nystar ihop mig. Andas djupt. Suckar. Och somnar.