söndag 6 juli 2014

Resan pågår långt efter hemkomsten

Min människa har varit i USA. Väl hemkommen har han inte haft tid med mig. Han har vankat av och an. Han har hyttat med nävarna. Det har morrats och utstötts gutturala läten. Inte mot mig. Nej, han hälsade kärvänligt på mig och medmänniskan. Men snart hade han svarta åskmoln runt tinningar och panna. Anledningen? Väskan förstås. Hans bagage. Hade inte fått följa med hem. Det hade satts i någon slags karantän i främmande land.

I London hade dataprogrammen tyckt att det var så tråkigt med bagage som bara följde med sina ägare. Troget som hundar. Eller relationsmässigt nära, som med katter. Roligare och mera anarki, tycktes datorerna ropa. Och sände genast bagage åt alla möjliga håll i världen. Där de fick stoppas och låsas in. 

Min människa är arg för att hans kostym ligger i hans väska på okänd plats. Långt från hemmets trygga garderober. Jag vet. Eftersom även jag tillbringat en del tid i stängda garderober. Och hört människorna ropa mitt namn i timmar. Innan de tack och lov behövde en kavaj eller en skjorta.

Jag tar det lugnt. Snart nog landar han. Blir mera som vanligt. Lugnar ner sig och slutar skälla på det stora engelska flygbolaget. Då ska jag hälsa honom välkommen hem. Än så länge pågår hans resa. Tänk vad en liten väska kan göra med en människa. Det är därför jag själv aldrig befattar mig med väskor och slikt. Det räcker gott att hålla reda på svansen. Så den inte kommer i kläm...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...