onsdag 30 juli 2014

Sommardröm


Strövar över fälten
vägen, lång att gå
katten vår är hjälten
modig är som få

Klättrar över bergen
hårda klippor grå
spanar efter vargen
gömd i någon vrå

Inget får mig hindra
tänker katten nu
framåt, nöden lindra
gör det, gör det du!

Når så nödställd misse
trött och slut, men nöjd
vårdar skadad kisse
räddar upp på höjd

Hjälten blöt, den kraken
kämpat dag och natt
upp ur drömmen! Vaken!
Tror han har fått fnatt

Fälten - golv med matta
bergen - soffan mjuk
nödställd - plyschmarkatta
drömmens höjd -  halsduk

Men visst kan det kvitta
drömmen kan bli sann
modet kan han hitta
stordåd göra kan






onsdag 23 juli 2014

är det verkligen sommar?

Lek med mig, ty sommarnatten är lång.

Lyssna till ljuden i det flyktiga mörkret. Fladdermöss, nattflygande insekter och löv som belåtet suckar efter dagens hetta.

Människorna hör inte allt som rör sig, därför lyssnar jag.

In i vårt sommarhus kommer röster som beskriver helvetet där bomberna faller över instängda människor och djur. Vår trygga idyll skakas.

Kyrkklockan ringer in dagen. Jag öppnar ett öga och spetsar ett öra. Hör jag inte ett löfte om fred på jorden?

Mina vassa klor skrapas runda av hårt arbete när jag klättrar i träd och rusar i trappor. Något ska man göra när andra har sommarlov.

Jag undrar: är det verkligen sommar? Värmen kommer, värmen går, sommar blir det varje år...

måndag 21 juli 2014

Iakttagelser av solens inverkan

Jag håller mig kall i värmen genom att låtsas att jag inte är här.

Blir det för varmt flyttar jag mig till skuggan. Vi katter vet att där är det svalare.

Människor håller till i solen så länge att solen kryper in i deras skinn. Så blir det också jämmer när det under natten hettar och svider på armar rygg och ben.

Varför de smörjer in sig med stekflott innan de somnar i solstolen har jag inte förstått.

Människor påstår ofta att de ska läsa. Men böcker och tidningar singlar snart till backen som snöflingor. Inte läser de. De bara tror så. Människorna sover.

Politisk katt

Har nu förberett mig. Hopnystad i bästa fåtöljen. Timmavis. Alltså timme ut och timme in. Där har tankarna malt. Mognat och klarnat. Nu har jag ställt mig på på podiet. Jag harklar mig och ropar ut över mina människor: Som vältalig valtalare måste jag ovillkorligen kräva att katternas villkor måste bli bättre! Alla partier försöker locka oss till sig. Med hjälp av alla möjliga pipljud och med joller. Sådana är de, dessa politikerna. De talar med bönder på bönders vis och med katter så larvigt att vi smäller av.

Vi är dock belevade och låter det icke märkas. Hur irriterande det är. Att bli behandlad som nyfödd. Men lille katten, gnäller de med sötaste rösten i diskant. När det är vi som håller ordning i hemmet. Vaktar och bevakar. Nådigt tar emot människor. Dessutom kan man knappt förstå, eller höra, vad de säger. Sluddrandet och munpruttandet och kissandet stör liksom vår perception. Vi kräver att Ni talar så man begriper. Sluta jollra. Tala t-y-d-l-i-g-t!

Vi katter är inte mycket för att kryssa dem vi gillar. Vi stryker dem istället. Längs vår pälsklädda kropp. För att visa affektion. Nej, nu blev jag torr i halsen. Trots all extra vätska man försöker lura i mig. Med lock och pock och list. Jag tror att jag vilar en stund. Kraven får vänta. Allt behöver inte vara så svettigt bråttom. Som det är i politiken. När människorna försöker sköta den...

söndag 20 juli 2014

Det klafsar om tassarna

Drick mera, säger min människa. Det är så varmt att du behöver vätska. Jag har hört sägas att katter dricker alldeles för lite! Just i sommar. När värmen är som godast.

Jag skärskådade hans ansikte för att se om han verkligen menade vad han sa. Det verkade så. Tycktes vara så. Om det är på det viset. Sa jag, Sixten, the cat. Hur kommer det sig då att du spär ut min redan blöta mat med ännu mer vatten. Vem orkar dricka vatten när det mesta man får i sig är köttsoppa? Jag fortsatt: det är en ond cirkel. Ju mer du spär ut maten med vätska desto mindre orkar jag dricka!

Kolla istället min låda! Då får du reda på om jag fått i mig vad jag behöver. Människan verkade lite stött. Eller besvärad. Jag vill verkligen inte undersöka din låda. Inte heller väga klumparna som finns där. För att ta reda på hur mycket urin du producerar.

Var inte så kräsmagad, svarade jag. Du måste ju ändå hålla rent i lådan. Då kan du väl lätt konstatera att jag förmodligen dricker för mycket. Jag tycker nästan att det klafsar om tassarna när jag går. Av vatten. Då behöver jag inte dricka mer. Tvärt om. Mästerkatten i stövlar hade precis samma åkomma. Han behövde stövlar för att samla upp allt överflödsvatten. Katter svettas bara om tassarna. Utan skodon hade det varit för lätt att spåra hans blöta tassavtryck. Så kan en mästerkatt inte ha det. Helt enkelt!

lördag 19 juli 2014

Besök och stenkastning

Besökarna kliver dröjande in i det som en gång varit ett Guds hus. Numera är det ett katthem. Inte särskilt belagt. Eftersom jag är enda katt är. Högsta hönset, säger människan retsamt. Han vet att höns tycker jag inte om. Såvida de inte är tillagade och erbjuds i gelé eller sås.

De som hälsar på ska ta några fotografier. Av pastorer som befolkat huset. Sedan det byggdes klart 1912. De hade en pastorsbostad därovan. ja inte så långt upp som i himlen. Vilket kanske är den ultimata pastorsbostaden. Nej, en trappa upp bodde pastorn med familj. Barnen lärde sig snabbt vilka trappsteg som knakade. De räknade noga när de smög hem framåt småtimmarna. För att inte väcka föräldrarna.

Mig bekommer det inte. Jag dundrar upp för trappan. Och rusar ner som om svansen vore en brinnande stubin. Smyger jag sällan. Möjligen om det finns främlingar i huset. Dem bevakar jag noga. Nosar på deras väskor. Följer dem till toaletten. Väntar utanför. Återvänder när de återvänder. Några steg efter kommer jag klampande. De ska veta att jag följer dem. Håller uppsikt. Har koll!

När bilderna är tagna blir det småprat. Jag lyssnar uppmärksamt. Man vet aldrig när man får någon användbar information. Medmänniskan berättar för gästerna om en familj på besök. De visades till Gothemhammar. Där informerades om att det var tillåtet att kasta sten. Två bröder såg frågande ut. Den minste, 4-5 år gammal frågar försäkerhets skull: får man verkligen kasta sten. Svaret blir jakande. Han tar upp en sten. Slänger den. Med full kraft. Rakt i huvudet på sin storebror!

Bråk och skrik utbryter. Ni sa att man fick kasta sten, säger lillpojken förebrående. Innan storebror storblödande och gråtande förs till lasarettet i Visby för att lappas ihop.

Sådant kan vara värt att lägga på minnet. Inte för att jag kan kasta sten. Men en god historia kan jag få anledning att berätta. När katterna i vänkretsen strålar samman. En av katterna heter Sten Stensson Sten. Efter filmstjärnan Nils. Poppe. Undrar om han, Sten-katten, går att kasta? Gång på gång?

fredag 11 juli 2014

Förser mig med vatten

Du dricker nästan ingenting alls, sa människan. När det är varmt ska man dricka mera vätska. Så att man håller balansen. Lika mycket i varje tass. Så att säga. Blir det för knappt i något ben. Blir man mera vinglig. Så som människor pläga. När de druckit för mycket. Motsägelsefullt. Kan man tycka.

Vad mina människor inte har reda på är at jag skaffar mig lite extra tilldelning. Från en kastrull man fyllt med vatten. För att få loss. Det som sitter fast. Ibland droppar det ur kranen. Där kan man också få sig en slurk. Till och med lite vatten på ett blomfat. Verkar mera spännande. Än vattenskålen.

Helst av allt. Dricker jag rinnande vatten. Lämnas kranen öppen. är jag snart där och slickar i mig. I badkaret kan det finnas små rännilar från duschen. Har jag tur låter människorna vattnet rinna. Då känner jag mig som en riktig vildkatt. Som stannat till vid strömmande vatten. För att fylla på förråden. Av vätska. Något vaksam. För andra vilda rovdjur. Andra ja. Vid sidan om mig!

Nog förser jag mig. Med vatten, vatten, bara vanligt vatten! Jag dricker varannan vatten. Båda gångerna. Eller varje gång. Kan man hävda utan överdrift.

onsdag 9 juli 2014

Sluta surra!

Ligger mest i dåsig dvala. Värmen är inte pälsvänlig. Även om det sägs att den värmer i kyla. Och svalkar i värme. Dessutom finns det flugor. Som vimsar runt överallt. DE borde gå och lägga sig. Verkligen! Det borde de. Sluta surra runt huvudet på mig. Tagga ner. Slappna av. Det är sommar, för katten!

Snart gitter jag inte ens bry mig. De lugnar sig väl. Också flygfän borde ha lagstadgad semester. Så de kan åka till en gödselstack och sola sig. Vi hörs!

tisdag 8 juli 2014

När väskan kom hem blev det som vanligt igen

När något som varit borttappat återfinns. Blir det fest. I Kapernaum, säger människan. Jag misstänker att det har med Bibeln att göra. Här har han vankat i dagar. Man blir så orolig när väskor är ute på egen hand. Har han sagt. Man vet inte vad som händer dem. Eller vad de kan ta sig för. De kan rent av bli rånade...

Men inget sådant hade skett. Den gröna väskan hade fått sova resan av sig. I en stor sovsal på Arlanda kallad Terminal 2. Där träffar man alla slags väskor. Somliga har inte tvättat sig på länge. Andra luktar sprit. Men de flesta är som väskor är mest. Skötsamma. Om än lite vilsekomna. Innan de hittar hem.

Som katt hör jag resväskans berättelse. Via luktorganen. Jag kan spåra var den varit. Hur den blivit lite tilltufsad. Känt sig övergiven. Illa behandlad. Burdust slängd på transportband. Hoptjofsad med en massa bagage. Ungefär som människor hopträngda i turistklass. Ekonomiklass kallas det visst.

När resväskan öppnades klev jag i den. Där befann jag mig stunden innan den for. Reste. Sin väg. Vill därför hälsa den välkommen på samma vis. Som jag sa adjö. På en svart kostym lägger jag mig. Lämnar tassavtryck och katthår. Som ett litet minne från hemkomstdagen.

Nu blir det mera som vanligt igen. Jag kan gå ut i trädgården. Lägga mig i en rabatt. Och lukta på blommorna. Osynlig för världen. Iakttar jag livet. Någon sitter i en vilstol och suckar av välbehag. Någon tappar sin bok när sömnen överfaller henne. En ung människa spelar dataspel. I brännande solsken. Där i de gula blommornas skugga spanar en katt. Sixten, the cat, är på sin vakt. Så att inget ovälkommet ska hända.

Att jag själv nickar till. Dåsar bort. Tar en liten lur. Det är något privat. Så det kommenterar jag inte. För stunden.

söndag 6 juli 2014

Resan pågår långt efter hemkomsten

Min människa har varit i USA. Väl hemkommen har han inte haft tid med mig. Han har vankat av och an. Han har hyttat med nävarna. Det har morrats och utstötts gutturala läten. Inte mot mig. Nej, han hälsade kärvänligt på mig och medmänniskan. Men snart hade han svarta åskmoln runt tinningar och panna. Anledningen? Väskan förstås. Hans bagage. Hade inte fått följa med hem. Det hade satts i någon slags karantän i främmande land.

I London hade dataprogrammen tyckt att det var så tråkigt med bagage som bara följde med sina ägare. Troget som hundar. Eller relationsmässigt nära, som med katter. Roligare och mera anarki, tycktes datorerna ropa. Och sände genast bagage åt alla möjliga håll i världen. Där de fick stoppas och låsas in. 

Min människa är arg för att hans kostym ligger i hans väska på okänd plats. Långt från hemmets trygga garderober. Jag vet. Eftersom även jag tillbringat en del tid i stängda garderober. Och hört människorna ropa mitt namn i timmar. Innan de tack och lov behövde en kavaj eller en skjorta.

Jag tar det lugnt. Snart nog landar han. Blir mera som vanligt. Lugnar ner sig och slutar skälla på det stora engelska flygbolaget. Då ska jag hälsa honom välkommen hem. Än så länge pågår hans resa. Tänk vad en liten väska kan göra med en människa. Det är därför jag själv aldrig befattar mig med väskor och slikt. Det räcker gott att hålla reda på svansen. Så den inte kommer i kläm...

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...