söndag 15 juni 2014

Joxa med trasan

Sporten sipprar in. Även i en loj huskatts dagliga liv. Är det inte fotboll på TV försöker människan få mig att dribbla med en boll. Som är blå. Jag låter bli. Den blå. Möjligen. Eventuellt. Kanske kan jag  joxa med en papperstidning. Uttrycket är människans. Ska vi joxa med trasan, frågar han. När han egentligen vill spela fotboll.

Min kondition är lysande. Människan orkar däremot inte så mycket. Jag kan hålla på långt längre än han. Orken är betydande.  När papperstussen är utsliten rusar jag uppför en mycket lång övervåningstrappa. Den är inte på våningen ovan. Den förbinder bottenvåningen. Med nästa. En bro. Ett slags. Som sträcker sig uppåt höjderna. Inte över något djup.

För att jag inte ska reta honom försöker han lura mig. Spring en gång till. Säger han. Jag vill spela in ljudet när du far uppför trappan. Vilken häftig rytm! Kan inte göra annat. Än instämma. Hålla med. Mina trumpinneben slår tuffa virvlar. På parketten. Ljudet gillar människan. Men inte om jag sätter ord på det jag gör. Hur snabbt och rappt jag kutar. Upp och ner. För alla trappsteg. Du skakar han på huvudet och säger: Bla ha, bla ha. Det låter osedvanligt avundsjukt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...