onsdag 18 juni 2014

Glad Midsommar

Gå i ide! Vilken spännande tanke. För en katt som sover lika mycket som närmaste Björn eller igelkott. Det är bara det att jag fördelar sömnperioden. Varje dag får sitt pass. 15 till 18 timmar snusar jag gott. Visst öppnar jag understundom ett öga. Eller två. Om så behövs.

En fjäril kan behöva sin beundrare. Nätvingen får motion när jag hoppar efter den. Nyvaken. Lite yr. Efter allt sovande.

Nu tänker jag ta ledigt för att få sova i fred. Si så där en fjorton dar. På ett ungefär. När juli månad infaller. Kommer jag nog tillbaka. Kanske. Om jag får tillräckligt med lust. Ork. Kraft att hamra. Med klorna på hala tangenter.

Under tiden kan Du som vill ha mer av mig, Sixten, the cat. Läsa bakåt i tiden.Berätta gärna för mig om det finns något favoritavsnitt som du kan hitta. Gilla. Uppskatta.

Glad Midsommar och en massa fina sommardagar! Tillönskar jag dig.

Sixten, the cat...

måndag 16 juni 2014

Kajor

Kajorna för liv bakom husknuten. De befolkar trädgårdens fruktträd och de kivas ständigt. Det är som vid prästmöten. Det svartnar för ögonen. Flocken härjar som pirater överallt där något ät- och drickbart finns. Jag, Sixten, the cat, sitter i fönstret och hackar tänder. Dessa fåglar ter sig som stekta sparvar. För mig.

En kaja gör ingen förnär. Men en flock av härjande skränfåglar skrämmer själva tystnaden på flykt.

söndag 15 juni 2014

Joxa med trasan

Sporten sipprar in. Även i en loj huskatts dagliga liv. Är det inte fotboll på TV försöker människan få mig att dribbla med en boll. Som är blå. Jag låter bli. Den blå. Möjligen. Eventuellt. Kanske kan jag  joxa med en papperstidning. Uttrycket är människans. Ska vi joxa med trasan, frågar han. När han egentligen vill spela fotboll.

Min kondition är lysande. Människan orkar däremot inte så mycket. Jag kan hålla på långt längre än han. Orken är betydande.  När papperstussen är utsliten rusar jag uppför en mycket lång övervåningstrappa. Den är inte på våningen ovan. Den förbinder bottenvåningen. Med nästa. En bro. Ett slags. Som sträcker sig uppåt höjderna. Inte över något djup.

För att jag inte ska reta honom försöker han lura mig. Spring en gång till. Säger han. Jag vill spela in ljudet när du far uppför trappan. Vilken häftig rytm! Kan inte göra annat. Än instämma. Hålla med. Mina trumpinneben slår tuffa virvlar. På parketten. Ljudet gillar människan. Men inte om jag sätter ord på det jag gör. Hur snabbt och rappt jag kutar. Upp och ner. För alla trappsteg. Du skakar han på huvudet och säger: Bla ha, bla ha. Det låter osedvanligt avundsjukt!

Klappa mig!

Har tagit ledigt. Från den vanliga veckolunken. Nu är det sommartider som gäller. Går alltså inte upp med solen. Den går ju upp mitt i natten. Precis när jag gått och lagt mig. Någon måtta får det vara.

Visserligen går jag en runda. Någon gång. När det borde vara mörkt. Om det var som vanligt. Men nu är den märkliga sommaren här. Då mörkret ljusnar. Trots att jag kan höra. Människorna har redan börjat sucka: nu går det mörkare tider.

De har inte riktigt hängt med. I utvecklingen. De sitter kvar i det gamla. Är inte moderna längre. Som de var i sin ungdom. När de ännu var ganska nya. Ett slags yrvakna människor. Nyfikna på det mesta. Som vilka kattungar som helst.

Nu tar vi alla det lugnare. Avvaktar. Dröjer. Försöker inte göra många saker samtidigt. Men visst. Det händer. Att vi äter. Tittar på TV. Mina människor nöjer sig inte med det. De kollar mobiler och alla möjliga elektroniska prylar. Det är då min djupaste suck. Kommer väl till pass. Den betyder: Ta det lugnt. Lägg ifrån er alla apparater. Klappa mig!

onsdag 11 juni 2014

Väntan

Värmen får mig att undra om det inte vore dags. Att lämna in pälsen. Till förvaring. Jag ligger mest och pustar. På tjocka röda mattor. I skuggan under borden. I väntan på aftonens svalka.

lördag 7 juni 2014

Villebråd och knäskål

Medmänniskans knäskål är lite speciell. Den har halkat ur led. Därför knallar hon runt med krycka. Vilket jag har svårt för. Jag kan inte använda krycka. Och jag klarar inte av den där förfärliga käppen. Som ligger ivägen överallt. För att snubbla på. Som dunkar i golvet. Titt som tätt. Så att jag hoppar högt!

Medmänniskan ojar sig. När jag hoppar upp i hennes knä. Det värker tydligen. Mera. När jag är i närheten. Men det bekommer mig inte. Jag vill i alla fall bli klappad.

OM natten ska det sovas. Jag hoppar upp i husfolkets sängar. Ligger än där. Än här. Tills jag får syn på något som rör sig under täcket. Ett villebråd. Jag tar spjärn. Far upp i luften. Störtdyker. Tar fast det som rör sig under täcket.

Medmänniskan skriker. Det är hennes fot. Som jag fångat. Den som såg ut som en liten kanin. Under täcket. Hon drar undan fötterna så fort. Häftigt. Så att det smärtar överallt i knätrakten.

Jag hoppar ner från sängen. Går in i biblioteket. Rummet med alla böckerna. Lägger mig i en korg. Väntar på frukost. I min egen skål. Föredrar just nu avskildhet. Långt borta från kaniner. Och annat villebråd. Det är lugnast så.

Ordningen återställd

Snart har en vecka gått utan att jag skrivit. Varken om stort eller smått. Men så blir det när min människa ger sig iväg. Hastigt fick han en dag order om att åka till Akademiska sjukhuset. För en undersökning.

Då blir jag orolig. En katt kan faktiskt bli det. Jag visar det inte genom att vanka av och an. Eller genom att vissla. Inte heller genom att nervöst äta mig till lugn och ro. Jag konsumerar inte varor för att lätta på trycket. Min oro är stillhetens väg.

Taxin hämtade min människa vid halvsex en morgon. Jag noterade hans tidiga avfärd. Fick min låda rengjord. Och ny blötmat. Köttbitar i gelé. Men när han stängde dörren. Gick jag resolut till dörrmattan. Den lilla. Den människorna skrapar av sig skovätan på. Där placerade jag mig. I nio timmer låg jag där. Då insåg jag att det kunde dröja.

Så efter lite vätskeintag. Vattenlapning. La jag mig i garnkorgen. Väntandes. Oroligt lugn. Framåt aftonen dök han upp. Igen. Äntligen. Jag skuttade lättad ur korgen. Rullade mig på den stora hallmattan. Han kliade mig och sa att allt hade gått bra. Jag suckade förnöjt. Ordningen var återställd.

Men ska jag skriva om saken. Får det nog ta sin rundliga tid. Jag behöver nämligen vila mig lite...

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...