torsdag 8 maj 2014

Sådant kan undulater hålla på med

Människor är vanedjur. De trampar runt i samma spår. Rutinerna ger dem trygghet. Ungefär samma saker görs på likartat sätt. Var gång. Så går det till när frukost lagas. När tvätt och strykning ska ske. Eller när det städas. Först far medmänniskan runt. Med trasa och vippa. Och rör upp allt gammalt damm. Så man bara måste nysa.

Rummen sköts om i tur och ordning. Ett i taget. Köket först. Och sist. Lagom när alla övriga rum är dammtorkade. Har min människa slabbat ner. I köket. Med en kaffekopp och ett brödfat. En assiett. Och allt möjligt annat han lyckats ställa till.

Först när det är klart tas den gamla maskinen fram. Ett åbäke. Som en gigantisk råtta. Grå och med rynkig svans. Den (han) låter rent astmatiskt illa. Så jag får själv svårt att andas. Dammet ryker och far. Bröstkorgen vibrerar. Ljudet stör mig på alla plan. Då tar jag skydd. Under tjockaste överkastet i sovrummet. Med extra bra ljuddämpning.

När dammsugaren kommer in i sovgemaket hamnar jag i bryderi. Ska jag ligga kvar? Låtsas att jag inte är där? Utan någon annan stans? Eller ska jag faktiskt bege mig? Till ett säkrare rum? Där människan och råttan redan dragit fram?

Människan tycker det är rart. Att jag avskyr det där odjuret med sina avgrundsvrål. Han visar mig på internet. En filmsnutt. Förmodligen fejkad. Konstgjord på något sätt. En fåne till katt. Som sitter på en dammsugare. Som vore den en moped. För oss feliner (dvs kattdjur). Vi behöver inga råttlika motorfordon! Där sitter kattskrället. Uppflugen på maskinen. Den dånar och ryter. Maskinen alltså. Inte katten.

Min vana trogen går jag min väg. Jag tror inte på katter som åker dammsugare. Sådant kan undulater hålla på med. Inte vi. Inte jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...