fredag 30 maj 2014

En sång till livet

Sjung, Sixten! Sjung! Ropar min mäniska. Som tycks ha tappat bort mig. Han letar överallt. Efter mig. Rörande på något sätt. Han tittar i badkaret. Han öppnar garderobsdörrar. Han vill att jag ska låta. Så att han kan hitta mig. Men jag är ju inte borttappad. Jag vet precis var jag är. Håller till. Befinner mig.

Människan tittar i medmänniskans korg med garner. Han stirrar under bord och spejar bland krukväxter i våra fönster. Han ser till och med efter i kylskåpet. Han är nog orolig. Igen. Över att jag ska sitta instängd. I mörker och kyla. I själva verket ligger jag lugnt och stilla. I den öppna spisen. Där man inte fått elda. Sedan 1960-talet. Där har jag legat länge. Inte i femtio år. Men i en lugn halvtimme. Innan människan blev sökare.

Där har dekorerats. Så att spisen inte ska påminna om ett svart hål. Ett mörker som slukar allt. Där ska kunna lysa. Av fladdrande lågor. Gömda i en hop ljuslyktor av glas. Som snöbollar formade.

Idag är snöbollarna inte tända. De glittrar trots allt. Bakom dem vilar jag. Därför ser jag människan. Fara runt överallt. Men han ser inte mig. Ändå är jag där. Helt nära honom. Kunde han bara sluta ropa och klampa runt. Skulle han höra mig andas. Lugnt och stilla. Även det en sång. Till livet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...