fredag 30 maj 2014

En sång till livet

Sjung, Sixten! Sjung! Ropar min mäniska. Som tycks ha tappat bort mig. Han letar överallt. Efter mig. Rörande på något sätt. Han tittar i badkaret. Han öppnar garderobsdörrar. Han vill att jag ska låta. Så att han kan hitta mig. Men jag är ju inte borttappad. Jag vet precis var jag är. Håller till. Befinner mig.

Människan tittar i medmänniskans korg med garner. Han stirrar under bord och spejar bland krukväxter i våra fönster. Han ser till och med efter i kylskåpet. Han är nog orolig. Igen. Över att jag ska sitta instängd. I mörker och kyla. I själva verket ligger jag lugnt och stilla. I den öppna spisen. Där man inte fått elda. Sedan 1960-talet. Där har jag legat länge. Inte i femtio år. Men i en lugn halvtimme. Innan människan blev sökare.

Där har dekorerats. Så att spisen inte ska påminna om ett svart hål. Ett mörker som slukar allt. Där ska kunna lysa. Av fladdrande lågor. Gömda i en hop ljuslyktor av glas. Som snöbollar formade.

Idag är snöbollarna inte tända. De glittrar trots allt. Bakom dem vilar jag. Därför ser jag människan. Fara runt överallt. Men han ser inte mig. Ändå är jag där. Helt nära honom. Kunde han bara sluta ropa och klampa runt. Skulle han höra mig andas. Lugnt och stilla. Även det en sång. Till livet!

tisdag 27 maj 2014

Visa om några räkor

Jag blir tokig, riktigt galen
Om jag ser en räka
Jag vill genast ha den
Är beredd att ta den
Nappa, stjäla
Ropa, gräla
Vips, så har jag svalt den

Jag blir tokig, riktigt galen
Räkan är uppäten
Jag behöver flera
Mera räkor, mera
Önska, vädja
Tigga, bedja
Snälla, mig servera.

Jag blir tokig, riktigt galen
Tredje räkan slukad
Mätt vill jag ej vara
Men så är det bara
Välfylld, stoppad
Helt fullproppad
Vem kan det förklara?

(Gubben Noak eller Björnen sover kan hjälpa den som själv vill sjunga)



onsdag 21 maj 2014

Kom igen!

Framtassarna är som gjorda att jabba med. Men när jag daskar till. Blir somliga människor förskräckta. Svårt att förstå. För mig. Mitt teckenspråk kan inte bli tydligare. Lek med mig, säger jag. Kom igen, trögmånsar. Den som busar lever! Låt oss liva upp vardagen. Med läckra lekar och ljuvliga hopp!

lördag 17 maj 2014

Lur i solgasset

Tupplur för en katt. Innebär att jag sover uppflugen. I ett fönster. På en klätterställning. En sådan som varje katt ska ha. Särskilt inomhus. Med utblick. Om jag bara kikar försiktigt. Till synes lojt. Omkring mig.

Galet kan tyckas. Men fint på något sätt. Glad söndag! Nu när värmen kommer. Så man kan få ta sig en lur. Till. I solgasset! Rekommenderas även för stressade varelser. På två ben.

torsdag 15 maj 2014

Tankspriddhet och mindfulness

Inte kan jag skylla på att pennan är trasig. För att det blivit några dagars uppehåll. I bloggandet. Jag har mediterat. Det är den enkla förklaringen. Inte heller går det då att skuldbelägga pennvässaren som slutat fungera. Den som vi hade finns inte mer. Tillverkad i färgglad hårdplast. Tålde den inte så värst mycket. Nu är den sönderlekt. Krossad av ett fall från köksbordet. Den fick hjälp. När jag såg vad som häne med pennvässaren. Blev jag tankfull. Mindful kallas det på modernt språk. Det är när hjärnan är så välfylld av alla möjliga idéer. Och tankar. Så till den grad att man slutar tänka. På annat. Man försjunker i nuet. Själv hamnar jag, Sixten, the cat, i ett tanklöst tillstånd.

Mina människor är tanklösa. De också. Men på ett annat sätt. De vet ju att de inte kan lämna alla möjliga föremål. Här och där. Eftersom det lockar mig så att daska till dem. Att testa om de har någon livsgnista i sig. Som gör det underhållande. Saker som bara går sönder. När de föses från bordet. Borde inte ligga på bordet. Alltså flyttar jag på dem. Förutsatt att de är i lagom storlek.

Ett saltkar klarar fallet bättre. Visserligen blir det vitt på golvet. Halt av saltkorn av finaste modell. Som sanden på en badstrand. Även en servettring kan puttas iväg. Bläckpennor är trevliga. En stund. Tacka vet jag radergummin, kautschuk. Som har spänst nog att studsa. Lätta att bära i munnen.

Mina människor ser ofta mycket fromma ut. Knäböjande. På jakt efter föremål. Som inte ligger där de inte borde ha lagts. Från första början. Det beror på deras allmänna tankspriddhet. Föremålens utspridning och deras slumpartade placering avspeglar det mentala tillståndet. Hos människorna. Som släpper saker och ting. Mest här och där. Ett halsband. Ett nystan. En ring. Rundstickor. Ett USB-minne. Den som söker finner, stönar min människa. Liggandes på alla fyra. Med handen famlande under soffan. I förhoppning om att möjligen finna det som var förlorat. Men sannerligen. Det låter uppgivet.

fredag 9 maj 2014

Förslappade människor

Till herr Sixten, the cat

Käre orakel och rådgivarkatt!
Det är så sorgligt att jag bara vill gå undan. In i garderobens mörker. För att få vara ifred. För att slippa se eländet. Mina människor har varit snälla och välvilliga. De har burit hem en massa kattleksaker. Som de har slängt till mig. Nu trampar jag runt i travar av leksaker, ödlor och tygmöss och allehanda andra fluffiga djur.

Vad ska jag göra? Det är inte bara svårt att ta sig fram. Mina människor busar inte med mig. Skojar inte. Leker inte. Här har du, säger de och sparkar till en liten kanin. Av tyg, gu´bevars. Jag bara undrar - vad ska jag göra? De verkar mest trötta och förslappade. Mina förr så fina och goa människor. Ge mig ett svar! Ett råd?

Hälsar med rak svans - en belevad medelålders katt som ändå vill leka en smula
( jag heter Svarten, och nu har de börjat kalla mig Gamle Svarten)


Käre Svarten,

Det är inget ovanligt fenomen, detta med att dölja golven med utspridda leksaker. Ibland är det kläder och tidningar och annat som översvämmar lägenhetsgolven. Till och med människors barn får sina rum, den s k barnkammaren, belamrade med leksaker. Det ser ut som ett bollhav där barnen vadar fram mellan alla fördiglekta saker. De flesta var nästan ftömdla på lekvärde innan de packades upp. Man tröttnar liksom på allt sådant som hela tiden finns i drivor runt omkring en. Där sitter barnen och stirrar ropandes: jag har ingenting att göra! Det är så tråkigt!

Mitt råd är att du genast ska fösa undan leksakerna. Göm dem under köksmattan. Så det blir bulligt och ojämnt, svårt att gå. Då måste de ta fram grejerna och åtminstone kasta tillbaka dem till dig. En första början. När de har lärt sig detta är det tid för steg två.

Det är faktiskt inte bara hundar som kan apportera. Många katter är ganska duktiga på det. Om de får lära sig. Så bär tillbaka sakerna och släpp dem på människornas fötter. Då tvingas de slänga iväg dem igen. Snart nog upptäcker de att de där rörelserna är nyttiga för kroppen, ger hälsa och välbefinnande. Så har de tagit de första stegen mot ett lekfullt förhållningssätt.

Men ibland måste du gömma leksakerna så att ingen hittar dem. Då finns utsikten att de tänker igenom vad du kan behöva! Ditt behov kan då, om du har tur, hamna i fokus. Bra va?

Lycka till med att träna dina trötta och förslappade människor.

Tasseligen,
Sixten, kattoraklet.

torsdag 8 maj 2014

Sådant kan undulater hålla på med

Människor är vanedjur. De trampar runt i samma spår. Rutinerna ger dem trygghet. Ungefär samma saker görs på likartat sätt. Var gång. Så går det till när frukost lagas. När tvätt och strykning ska ske. Eller när det städas. Först far medmänniskan runt. Med trasa och vippa. Och rör upp allt gammalt damm. Så man bara måste nysa.

Rummen sköts om i tur och ordning. Ett i taget. Köket först. Och sist. Lagom när alla övriga rum är dammtorkade. Har min människa slabbat ner. I köket. Med en kaffekopp och ett brödfat. En assiett. Och allt möjligt annat han lyckats ställa till.

Först när det är klart tas den gamla maskinen fram. Ett åbäke. Som en gigantisk råtta. Grå och med rynkig svans. Den (han) låter rent astmatiskt illa. Så jag får själv svårt att andas. Dammet ryker och far. Bröstkorgen vibrerar. Ljudet stör mig på alla plan. Då tar jag skydd. Under tjockaste överkastet i sovrummet. Med extra bra ljuddämpning.

När dammsugaren kommer in i sovgemaket hamnar jag i bryderi. Ska jag ligga kvar? Låtsas att jag inte är där? Utan någon annan stans? Eller ska jag faktiskt bege mig? Till ett säkrare rum? Där människan och råttan redan dragit fram?

Människan tycker det är rart. Att jag avskyr det där odjuret med sina avgrundsvrål. Han visar mig på internet. En filmsnutt. Förmodligen fejkad. Konstgjord på något sätt. En fåne till katt. Som sitter på en dammsugare. Som vore den en moped. För oss feliner (dvs kattdjur). Vi behöver inga råttlika motorfordon! Där sitter kattskrället. Uppflugen på maskinen. Den dånar och ryter. Maskinen alltså. Inte katten.

Min vana trogen går jag min väg. Jag tror inte på katter som åker dammsugare. Sådant kan undulater hålla på med. Inte vi. Inte jag.

tisdag 6 maj 2014

Sixtens visa

På en bädd av garner
vilar fridfull katt
likt ett litet nystan
nästan som en hatt

Titta, svansen rör sig
lite nu och då
och ett öra spetsas
lyssnar si och så

Bäst när solen skiner
strålar över mig
suckar gör jag stilla
tänker ju på dig

Leka kurragömma
jaga rep och möss
virvla runt i rummen
hoppa, gå till sjöss

Nu är visan sjungen
ända till sitt slut
upp i knät jag hoppar
för att vila ut!

(Jag, Sixten the cat, har lånat
melodin till SvPs 344 -
så gnola och sjung av hjärtans lust!)

lördag 3 maj 2014

En sällsam gåva

Det mesta är en sällsam gåva. Vardagen som följer efter långhelger. Till exempel. Är en gåva. Sällsam. Då händer det ofta sådant som inte sker på helgerna. Just denna dag ringde porttelefonen. En lastbil hade kört uppå på trottoaren. Framför husets ingång.

Snart nog bullrades det i trapphuset. Det prasslade och dunsade. In genom vår dörr tågade svartklädda personer. Inga präster denna gång. Nej, experter på sovmaterial. De släpade ut gamla sängbottnar. Och bar in nya. Därtill fabriksnya och läckra bäddmadrasser. Självklart. Här bärs det in goda gåvor. Tänkte jag., Sixten, the cat. Som människan säkert har dyrt betalt. Men sådana småsaker. Grubblar jag inte över.

Vad göra? Jag tog tacksamt emot denna sällsamma gåva. Som vore detta något som händer vardag. Genast tog jag sovrummets nya mjuka och välkonstruerade detaljer i bruk. Där tronade jag. På höga bäddmadrassen. Där trynade jag. Belåtet. Här kan man bo. Här stannar jag. Vilken sällsam gåva.

torsdag 1 maj 2014

Väl bekomme!

Fönster är televisionens föregångare. Istället för att följa programserier i rutan. Kan fönsterrutan ge omväxling och avkoppling. Förr fanns det till och med skvallerspeglar.Utanför fönstren. Då kunde man så åt olika håll. Man kunde spana utan att bli sedd.

Jag är en flitig fönstertittare. Men jag ser ut mot gatulivet. Titt ut, helt enkelt. Inte in i den privata lilla sfären. Det som händer i lägenhetslådan får vara. Men livet utanför fönstret räcker gott. Där jag bor nu är det många som passerar. Gamla damer som spurtar med rollatorn. De går med extra spänst. Stegen fram till den egna porten. Där fumlar de inte med nycklar. Utan knappar in sig. I huset. Så länge de kommer ihåg portkoden. Det händer att någon blir stående. Tills andra boende passerar in eller ut. Och släpper in tanten. De ärr starka i armarna. Lyfter rollatorn. Och matkassarna. I ett huj.

Fotgängarna gillar telefoner. I alla fall har majoriteten lurar. I öronen. Cyklisterna likaså. Det mumlas och talas. Enstaka repliker flyger in i vår lägenhet. Hanba drog, asså! Va!

Kontorsfolket pratar om inköp. Två liter mjölk och hämtning klockan halv fem. På dagis. Själv beskådar jag trafiken. Upphöjt. Men ändå intresserat. De flesta som går förbi gillar mig. De stannar till ibland. Och smackar och lockar mig med flitiga kissss-ljud. De vill väl se. Att jag är levande. Att jag inte är en porslinskatt. Ibland viftar de. Eller pekar. Ungdomarna. Vuxna. Barnen vinkar. Från trottoaren. Ur barnsadelns djup. Kissekatten, ropar de. Jag nickar lite avmätt. De ler. Jag säger artigt. Belevat. Som det anstår en Kungsgatekatt: väl bekomme!

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...