måndag 7 april 2014

Att släpa på en gammeldansk

Det finns hundar och hundar. Av många olika slag. Somliga snälla och beskedliga. Andra vildsinta och ilskna. Andra åter någonting där mittemellan. Stora och små. Prickiga och strimmiga. Enfärgade och rutiga. Ja, rutiga. Inte de som rutit och skällt för frikostigt genom livet. Rutiga är oftast de som bär väst. Eller annan klädedräkt. Skotsk terrier eller schäfer alike.

Hundar utrustas med accessoarer. Och accepterar det med jämnmod. Själv bär jag understundom sele. Inte som på barnkrubbornas tid. Utan i spatserväder. På främmande mark. Ibland till och med på egen tomt.

Men jag känner katter med pinglor. Vilket nu för tiden innebär något annat än för fyrtio år sedan. Då var en pingla ingen ringklocka i miniatyr att fästas runt halsen. För att skrämma bort småfåglar och annat smått. Minsann. Nu ses det med oblida ögon. Att kalla en pingla för pingla.

Det finns katter med tillbehör. Som halsband. Smycken. Skor. Kläder. Larviga sådana. Med schalar och spetsar. Ska jag utrustas med en accessoar? Då får det nog bli en dansk gårdshund. Som jag kan bära under armen. Ena framtassen min. Spets får vara. Alltså. En hund kunde göra sig bra på bild. Av mig. Som släpar på en gammeldansk. Men visst. Det går bra med en Chihuahua (Chiwawa) också. En miniatyr. Som låter som en nysning följd av två förnäma hurrarop. 

Dock - jag klarar mig bra som jag är. Utan diverse tillägg. Vad tycker Du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...