måndag 28 april 2014

Trögstartad människa

Idag fick jag en oemotståndlig impuls. När människan skulle klappa mig tog jag tag om hans handled. Jabbade lite utan klor. Jag hade fått för mig att det är så man gör. När man ska starta. En trög människa. Han jabbade tillbaka. Lite lekfullt. Men mer än så bev det inte.

Nya försök måste till. Om man ska få sin dagliga motionsjakt. Fler impulser trängde sig fram. Jag sprang och gömde mig. För att locka fram människans nyfikenhet. Var är Sixten, brukar han lufsa runt och ropa. Ömsom högt, ibland nästan ljudlöst. Spöklikt viskande. Nu gick det bättre. Han reser sig, hör jag. Jag hinner inte skriva mer. Måste sticka. Till nästa gömställe. Badkaret? Bakom gardinen? Under skänken?

tisdag 22 april 2014

En ny roll

Beröm slickar jag i mig som grädde. Som alla vet tål katter inte så mycket. Vi kan spricka. Då blir det vispgrädde på tapeten. Men det är gott att få höra goda ord! Flera! Mera!

Jag prövar roller. Har framträtt. Som rådgivare. Poet. Detektiv. Lekkamrat. Tröstare. Sanningssägare... Men tänk om det aforistiker jag är?! I vår tid ska man ju säga saker kort och pregnant. Rappt och tänkvärt. Med en eller ett par meningar.

Jag visste inte hur klok jag var, förrän man talade om det för mig. Det är ju inte klokt!

När jag tycker mig ha en finurligt tanke, tänker jag att det var finurligt. Och det är det egentligen inte alls

När jag inte anstränger mig för att vara så älskvärd och smart, blir jag mig själv. Vilket är både älskvärt och smart.


torsdag 17 april 2014

En dag då timmarna går


Medmänniskan berättar för mig hur det kunde vara förr. Just på långfredagen. De allvarligaste kläderna skulle på. I mörka färger. Kyrkbesök med gudstjänst. Därefter hem igen. Ingen fick leka några högljudda lekar. Egentligen inga lekar alls. Man fick inte ens handarbeta. Det var en stillasittandets dag. Inte så sorglig som den kunde bli tråkig. För ett barn. Som inte orkade sitta och tänka. På varför dagen såg ut. Som den gjorde.
Min långfredag är inte alldeles olik. Jag stiger upp. Äter. Och tvättar min kostym. Länge och noggrant. Efter nattens vila. Behöver den snyggas till. När jag är klar med sådana bestyr. Sitter jag en stund. Innan jag letar upp en korg. Med garn och en filt. Där lägger jag mig tillrätta. Låter timmarna gå. Alldeles för sig själva. En ligga stilla dag.

Vad som händer till kvällen. Vet jag inte nu. Men även om det mesta är lugn och ro. Denna dag. Får jag nog rusa runt en stund. Hoppa på soffor och fåtöljer. Eftersom människorna verkar så betryckta. Sätter jag säkert fart. Brottar ner en drake. I deras ställe.

Den lugnaste dagen är en dag då jag får tänka i fred.
Den längsta dagen är en dag då man inte sover en blund.

Den här dagen är för stunden den enda jag har.
Om solen går upp i morgon tänker jag också göra det.

måndag 14 april 2014

Herrfrukost i Lützendimma

Du, Sixten, jag ska hälsa till Dig från ett gäng gubbar i Laxå!  De fnissade åt några av dina blogginlägg. Som jag läste högt på en herrfrukost. Det var visserligen svårt att se klart vad som stod i mina papper. Någon hade stekt bacon. Fläkten blåste ut istället för att dra in. Kåpan över spisen var mera för syns skull. En attrapp av något slag. Följden blev att det mesta utspelade sig som i dimma. Frukostbordet ett slagfält. Som i Lützen. Jag trodde jag spetsade lite gul paprika. Men det visade sig vara senapssill. Jag hällde filmjölk i kaffet. Vilket jag inte låtsades om. Man vill ju inte verka alltför bortkommen.  

Och?

Vad då och? Trots att man knappt såg vilka som var där. Verkade männen nöjda. De åt så det stod härliga till. En sådan frukost hade de inte ätit sedan de var på hotell senast. Vad gäller din blogg höll de till godo. Ingen lämnade rummet. Ingen höll för öronen. Ingen somnade och föll i filmjölken.
Så nu kommer de att börja läsa min blogg? Är det så? Berättade du vilken adress bloggen har?

Som sagt, en stadig frukost var det. Jag hördes bra, sa gubbarna. Utan mikrofon. Berättade ett och annat om mig själv också. Som av en händelse.
Hallå? Min blogg? Vad sa du om den?

Att den finns. Vill de leta rätt på den får de anstränga sig en smula. Det gör läsupplevelsen desto mera värd. Mera uppskattad. Den som söker efter Sixtens blogg. Den finner den nog. Förr eller senare. Med betoning på senare. Men jag visade i alla fall en bild på dig. Och en löpsedel om det där gamla porrfiltret.

Alltid något. Har man sett mig på bild. Vill man nog leta rätt på den vackra katten. För att se om han skriver lika stiligt. Som han ser ut. Svenska Akademin har inga invalda katter. Inte än. Om man säger så. Några fler herrfrukostar så kanske det lossnar.

 

 

 

 

 

torsdag 10 april 2014

The knitting cat

Ibland blir det tråkigt. Även för en avslappnad och lättjefull katt. Jag har inga samlarvurmer. Gillar inte frimärken. Som min människa. Han har pippi på vykort. Tusentals vykort häckar i pärmar. Röda för julkort. Gula för påskkort. De brandgula pärmarna (orange) fylls av gamla Gotlands- och Visbykort. Sortera och stoppa i pärmar är inget för mig. Något med mera action vill jag ha. Så...

Nu testar jag att göra något eget. Har tröttnat på att leka med garn och nystan. Tycker det klirrar så hemtrevligt med stickorna. Från idag har jag blivit Sixten, the knitting cat. Katten som stickar!


måndag 7 april 2014

Att släpa på en gammeldansk

Det finns hundar och hundar. Av många olika slag. Somliga snälla och beskedliga. Andra vildsinta och ilskna. Andra åter någonting där mittemellan. Stora och små. Prickiga och strimmiga. Enfärgade och rutiga. Ja, rutiga. Inte de som rutit och skällt för frikostigt genom livet. Rutiga är oftast de som bär väst. Eller annan klädedräkt. Skotsk terrier eller schäfer alike.

Hundar utrustas med accessoarer. Och accepterar det med jämnmod. Själv bär jag understundom sele. Inte som på barnkrubbornas tid. Utan i spatserväder. På främmande mark. Ibland till och med på egen tomt.

Men jag känner katter med pinglor. Vilket nu för tiden innebär något annat än för fyrtio år sedan. Då var en pingla ingen ringklocka i miniatyr att fästas runt halsen. För att skrämma bort småfåglar och annat smått. Minsann. Nu ses det med oblida ögon. Att kalla en pingla för pingla.

Det finns katter med tillbehör. Som halsband. Smycken. Skor. Kläder. Larviga sådana. Med schalar och spetsar. Ska jag utrustas med en accessoar? Då får det nog bli en dansk gårdshund. Som jag kan bära under armen. Ena framtassen min. Spets får vara. Alltså. En hund kunde göra sig bra på bild. Av mig. Som släpar på en gammeldansk. Men visst. Det går bra med en Chihuahua (Chiwawa) också. En miniatyr. Som låter som en nysning följd av två förnäma hurrarop. 

Dock - jag klarar mig bra som jag är. Utan diverse tillägg. Vad tycker Du?

torsdag 3 april 2014

Kattens gnutta är ett berg

När tanten som talar om katter besöker Go´kväll (television) spetsar jag öronen. En förmåga min människa inte har. När han lyssnar mera intensivt ser han ut som en hök. Kutar med ryggen. Skjuter fram huvudet. Försöker likna en parabol. Nuförtiden. Men en hand bakom örat. Som trattar ner ljudet.

Hon säger att man kan upplevas som hotande om man hukar sig ner. Vid en katt. Vad säger man om det? Att det kan bli för mycket om människan nyss stått upptornad över mig. Eller någon annan katt. Men vill man verka inbjudande. På håll. Är det just vad man bör göra. Förminska sig. Komma i ögonhöjd med oss vilda tamdjur. Huka sig ner. Mjukt och inbjudande.

Själv brukar jag med höjd svans närma mig. Den som hukar sig ner. Och talar vänligt. Men något spädbarn är jag icke. Som man kan tro. Om man bara går efter den röst människorna använder. När de vill få till ett möte. Jag är trots allt ett vuxen katt. Myndig. Med ett par skyddslingar. På två ben. Barnspråk går an. Någon enstaka gång. Men sedan får det vara med gullegullandet. En gnutta självrespekt håller jag mig med. Minns då att kattens gnutta är ett berg. Som består av integritet, stolthet och självförtroende.

Lämna köket!

Ibland måste man vara bestämd. Som när min stol är upptagen. Medmänniskan får gärna sitta på den under frukosten. Men när klockan närmar sig 10 på förmiddagen. Då ska den vara ledig. Nyss var den inte det. Då får man säga till. På skarpen. Med menande ögonkast. Tydligt kroppspråk: maka på dig - du sitter på min stol. Och med tillhörande uppjamningar: frukosten är över. Slut. Finito.

Skrattande reste medmänniskan sig. Du vet vad du vill, du Sixten. Sa hon. Och gick till diskbänken. För att torka av något. Mata diskmaskinen. Mätta soppåsen. Vips så låg jag på stolen. Varför just den? För att den har en så mjuk och gosig dyna. Som mossa. Eller ett berg av garn. Där man kan vila sina förmiddagströtta lemmar. Nu ska jag sova. Får man be om lite lugn och ro! Vill ni vara vänliga och lämna köket! Ses kan vi göra senare. Till lunch, till exempel.

Sedan blir det tidningsläsning. Efter vilan. Som ett slags fruktstund. På torsdagarna är urvalet lagom stort: Nerikes Allehanda, Svenska Dagbladet, Kyrkans Tidning, Örebroaren och Dagens Samhälle. Njaä. Det får nog bli en trevlig kattbok. istället. Till exempel Mrs Chippys sista expedition, 1914-1915 (utgiven av AlfabetaAnamma). Är inte lunchen klar snart?

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...