fredag 28 mars 2014

För stunden inget mer

Idag tänker jag inte skriva något mer än det här. Är det för knappt? För få ord? Läs det igen. Ty idag tänker jag inte skriva något mer än det här.

onsdag 26 mars 2014

Tvåtakt eller fyrtakt?

Kom då, sa människan. Jag studsade som en tennisboll genom vardagsrum och hall. Köttbitar i gelé! Värda att hoppa och skutta för. Men jag tar festliga språng. Även efter snören och tygmöss. Så ser mina enkla nöjen ut.

Varje varelse borde kunna berätta om sina hopp och skutt. Vad får dig att göra piruetter och ta danssteg? En extra god lunch? En boll? En solskenspromenad? Det är ju vår. Så tröttheten behöver blandas upp. Med lite spring i benen. Även om det är lite svårare för oss. Katter. Fyra ben. Som kan trassla till det. Snubbla. För oss handlar det verkligen om häftigare rytmer. Än vad mina tvåtaktare till människor klarar av. Höger fot. Vänster fot. Höger fot och vänster fot igen. Hur svårt kan det vara?

söndag 23 mars 2014

Blått en dag.

Jag bor hos nynnande människor. Men alla katter vet hur det egentligen ligger till. Dessa varelser. Vistas här på nåder. Inte katterna. Utan människorna. Som låter. De hummar och gnolar. Rätt vad det är. Brister någon ut i sång. Men jag vet. Att det finns andra dagar. Gråa dagar. Av suckar och huvudskakningar. Knutna nävar. Mot den värld som tornar upp sig. Orättvis. Miljöfarlig. Mättad av bilar. Och oljud. Utanför våra fönster. Ibland otäckt.

Men särskilt solskensdagar med blå himmel sjungs det. Blått en dag, ett ögonblick i sänder. Å, ä och ö tillhör inte mina favoritbokstäver. De hoppar runt. Vilket öppnar perspektiven. Ty bokstavsfundamentalist är jag icke!

En psalm denna dag. Handlar om fin väder och blå himmel ena dagen. Och att det är bäst att inte ta ut saker i förskott. Som regn-och-rusk-dagar. Blött en dag. Eller storm som ruskar hus och fönster. Blåst en dag. Men denna dag. Är en sådan härlig dag. Då husen mjukar upp sina av vintern sönderfrusna knutar och fönsterkarmar. De njuter av solen. Och den fantastiska himlen. Jag parkerar på fönsterkarmen. I värmande strålar. Blått en dag!

lördag 22 mars 2014

Borta är maten och katten mätt

Frukost. Burken ur skåpet. Sno mig kring benen. Locket bort från burken. Skeden fram ur lådan. Skynda på. Mera krumbukter runt fötter och vader. Skålen upp från golvet. Sleva upp i skålen. Lagom är för knappt. Mera går det åt. Jag vädjar med små ljud. Kraxar och jamar. Om vartannat. Krydda med lite vatten. Rör om. Ner med måltiden på golvet. In på arenan träder nu, Sixten, the cat. Värdigt böjer jag huvudet och fullständigt inandas maten. Ingen tid för vanlig andhämtning. Jag lapar, slickar och tuggar. Som en trollkonst. Borta är maten och katten mätt. Kan det bli bättre? 

onsdag 19 mars 2014

Växla kyla mot värme

Har varit på resa. I österled. Har rumsterat om i kapellet. På landet. Denna gång var det hyfsat varmt. Inomhus. I höstas frös jag nästan svanstippen av mig. Därför tillbringade jag höstdagarna under sängöverkastet. Mörkt och varmt. Blev det. Till sist.

Denna gång blev det mera fart och fläkt. Fläkt var ordet. Människorna hade skaffat en apparat som blåste varm luft in i kyrksalen. Numera avsakraliserad. Denna varmluftsfläkt kallades värmeväxlare. Man växlar kall luft mot varm. Till en ringa insats. Därför blev det både varmt och gott i storstugan. Vilket drag det blev! Det var som att gå i motvind. Utan problem kunde man föreställa sig hur man kämpade sig fram i full storm. Vinden piskade och pinade. Behagligt ljummen...

Tidigare år har jag varit familjens värmeväxlare. Personligen. Har jag gjort tjänst. För att växla temperaturer. Jag har lagt mig så nära. Nära som barken på ett träd. Har jag lagt mig tätt intill frusna människor. Som tinat upp. Blivit varma. Och avgett välkommen kyla till mig. Det kan man kanske göra affär av? Utnyttja kommersiellt? Vi får väl se. Men så där har väl kapellet alltid fungerat? Kom in med din kylslagna själ och gå härifrån med värmt hjärta?

lördag 15 mars 2014

Tryggare kan ingen vara...

hälsar på bekanta. Som hälsar på mig. Rättare sagt. Hälsar på hos mig. I kapellet. Jag har nämligen ett sådant. Ett eget kapell. Om jag skulle vilja starta eget. Öppna upp. Men det vill jag inte. Varför skulle jag släppa ifrån mig det som är så bra? Egna människor. Som sköter matskål. Och låda. Med beröm godkänt.

Ingen trängsel. Ingen konkurrens. Om värme och sängtäcken. Om uppmärksamhet. Så denna dag. Mitt i stormen. Njuter jag. Av att mina människor håller av mig. Tryggare kan ingen vara. Så att säga...

tisdag 11 mars 2014

Felfinnare utan brist

Finn fem fel. Sa människan. Där han stod framför mig. Ingen match, svarade jag karskt. Han hade tagit på sig en gräll fluga. Med silvriga inslag. Fluga - en vardag? En fluga som bäst kommer till pass. Den enda dagen på året då den används. Nyårasafton. Fyrverkerierna, som jag inte tycker om, får flugan att lysa upp, alltid något! Flugan ska bort, konstaterade jag.

Stövlar inomhus är inget lämpligt plagg. Även om han ofta lufsar med klafsande ljud. Som hade han stövlar. Stövlarna bort, sa jag.

Han hade inga glasögon på sig. Enkelt som en plätt. Han såg fullständigt yrvaken ut där han stod och plirade. Trodde väl att jag inte skulle se. Att han inte kunde se något vidare. Utan sitt synhjälpmedel. Glasögon på, utropade jag.

I handen höll min människa en uppslagen bok. Går det bra att läsa, frågade jag. Utan glasögon? Med boken felvänd? Jag vet att du tycker att mycket i kyrkan är upp och ner. Men ett exemplar av Kyrkans år och dagar läses bäst rättvänd. Sa jag. Vänd boken!

Jag funderade en stund. Och kom på det sista felet. Det värsta med dig är att du tror att du är rolig. Sa jag. Sedan stirrade jag intensivt på människan. Oförstående för mänskliga upptåg.Som oftast frågande. Du är inte rolig. Det borde du vara. Var rolig! Oftare!

Fel, fel, fel, svarade människan. Ja, inte fel. Fyra var rätt direkt. Men ser du inte att jag satt en tulpan bakom örat? Det är roligt. Så inte nog med att jag faktiskt är mycket underhållande. Så är tulpanen ovanligt mycket fel. Den ska bort! Det du!

Den såg så naturlig ut där den liksom hängde och slokade. Sa jag. Sixten, the cat. I sin hållning ganska lik hela dig. Så jag tänkte att den var mest för att förvilla. Men. Nu har jag upptäckt dina fel. Påhittade. Alla de vanliga felen har jag inte ens börjat gå in på. Som hur patetiskt det är att klä ut sig. För att roa en katt. Det är nog världsunikt. Men även smått rörande. Gulligt, kunde man rent av säga.

För egen del har jag bara ett fel. Fortsatte jag. Min människa gapade av förvåning. Sedan satte han igång att räkna upp alla slags groteskheter. Vassa klor. Rispbenägenhet. Mattskrynklare. Bukettuggare. Mattjuv. Han drog efter andan för att fortsätta. Sina förvridna anklagelser. Jag sa snabbt, försöka duger. Mitt enda fel är faktiskt att jag saknar fel. (Det är om mig man säger Nihil peccat nisi quod nihil peccat!)

Med högburet huvud lämnade jag rummet. Sålunda avslutande min människas felfinnarupptåg.




måndag 10 mars 2014

En tanke

Den som tänker - håller hjärnan i trim!

Så tänker åtminstone jag. Sixten, the cat. Idag. Tänkvärt. Eller hur?!

söndag 9 mars 2014

En längtan med vacker svans



Finns det någon som kan längta som jag? En själlös katt. Som somliga kläcker ur sig utan eftertanke. Oreflekterat. Inskränkt.  

Jag kan längta. Mer än så. Jag är längtan. Hela jag. Min själ längtar och trängtar. Som min människa gör till Herrens gårdar. En längtan som lever på hoppet. Är min. Förmodande att min människa bara ska ha gått till snabbköpet. Och snart kommer att kliva in genom dörren igen. Jag längtar efter att vi ska ses igen. Varje gång dörren stängs är det en prövning. Att skiljas är att bli en smula. Liten. Hungrande. Tänk om den där dörren aldrig mera öppnas. Tänk om jag blir lämnad. Själv. Ensam. Övergiven.

Därför lägger jag mig på dörrmattan. Tätt intill själva dörren. Lyssnande. Bara mina andetag hörs. När tiden för ett besök i matvaruaffären har passerat. Ligger jag kvar. En stund. Sedan nystar jag ihop mig en korg med garn. Tröstar mig med nystanens återspeglade värme. Lägger min svanstipp mot nosen. Som ett substitut. En ringa ersättning. Fortfarande fylld av längtan. Att återkomsten ska ske snart.

Men vänta. Nu hör jag det bekanta knastret. Av vinterns grus. Under min människas cykeldäck. Omisskännligt. Så bekant. Genom tjocka ekdörrar och väggar av betong. Hör jag. 

När lägenhetsdörren slås upp. Ligger en svart-vit längtan där. Med vacker svans. På dörrmattan.

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...