fredag 7 februari 2014

Smeka en obekant mellan öronen

Gäster igen. Som vill hälsa. Själv ser jag på dem. Betraktar dem skeptiskt. Här ska inte klappas och gosas innan vi vunnit varandras förtroende. Stick ner en obekant näve till mig. Och jag ritar röda streck på den. Med klorna.

Varför ska just jag vara tillgänglig och vänlig när människor är reserverade mot obekanta. Så är det. javisst. Jag iakttar mitt husfolk. Ser hur de beter sig. Inte låter de främlingar klia sig på ryggen. Opassande! Eller smeka dem mellan öronen! Omöjligt! Inte heller försöker de ta en obekant person i knäet! Kränkande! Tänk på det!

När aftonen är över kan jag visa visst intresse. För det är trevligt med omväxling. Goda samtal i behaglig ton. Till sist samlas alla i hallen. Av alla ställen. För att ömsa skinn och dra på sig pälsar och ulstrar och anoraker. Ikläda sig huvudbonader. Små hem för huvudena, som författaren Kallifatides tänkte när han hörde detta fantastiska ord. En litet hus för knoppen. Har det sagts mig.

Där i hallen sluter jag upp. Så att gästerna ska känna sig välkomna. Tillbaka. Vi kanske, jag betonar kanske, kan bli vänner. Jag kramas inte. Tar inte i hand. Men en rullning på mattan händer det att jag kostar på mig. För att visa upp min välbyggda kroppshydda. Men tror någon att jag bara därför är en lättvunnen eller lättköpt bekantskap. Genom att börja gulla med mig. Prata barnspråk. Klia mig på magen.

Då och där tar vänligheterna slut. Det får helt enkelt vara. Snabbt ikläder jag mig min svarta basker. Åtminstone mentalt. Sätter på mig den oberoende poetens min. Här går gränsen. Sluta behandla mig som ett själlöst kramdjur. Ity jag är mig själv. En katt. En Sixten, the cat. Med integritet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...