söndag 23 februari 2014

Mindre ensamma

Även en katt tänker. Mycket. Grunnar och funderar. Men med god förmåga att inte låta grubblerier bli dagens huvudsyssla. Vad betyder jag för min människor? Det upptar i dessa tider min tankevärld. De tycks knappast kunna sköta sina sysslor utan mig. Därför lägger jag mig strategiskt. Så att de ska känna mitt mentala stöd. När de utför sitt vardagsarbete. Matlagningen till exempel. Den följer jag med intresse.

Mat har alltid fångat min uppmärksamhet. Tro inte att det bara beror på att jag kan tänkas få. En smakbit. Icke. Jag följer varje ny ingrediens med lika stort intresse. Till och med mjölets betydelse för en stuvning. Håller min observationsförmåga. På topp.

Vare sig det skrivs eller stickas. Finns jag med. Som stöd. Uppmuntrare. Som tyst vän. Bara om jag råkar lägga mig på garnnystanet. Blir det protester. Eller om jag trampar på tangentbordet. När någon annan skriver. Själv får jag stjäla till mig tid. Vid datorn. För att kunna knacka ner. Detta.

Jag har hört talas om sällskapsdjur. Då menar man människor som är vänsälla. Pratsamma och sociala. På sätt och vis är jag också ett sällskapsdjur. Jag trivs när människorna håller mig sällskap. Jag är katalysatorn. Lackmuspapperet. Som får sällskapet att fungera. Jag är expert. På närhet. Tycker om värme från en mänsklig hand. Och ger frikostigt av mig själv. För att värma frusna. Händer. Till exempel.

Där jag är. Där vill också människor vara. Ja, inte nere på golvet. I höjd med vador och knän. Fotleder och tofflor. Nix. Men i samma rum. På samma soffa. Vid samma bord. Håller de mig sällskap. Och märkligt nog. Känner de sig alltid mindre ensamma. Då. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...