onsdag 26 februari 2014

Jägarlufs

Nu har vi samtalat. Med varandra. Igen. Min människa och jag. Han har verkligen ansträngt sig för att förstå hur jag tänker. Men det hjälper inte alltid. Jag förblir ganska oförstådd. Rent av missförstådd. Som verklig poeter.

När jag säger att livet är att jaga så muttrar han bara. Och lufsar iväg till snabbköpet. Varifrån han kommer hem ilsken. Över bristande ordning i kassaköerna. Vassa armbågar vid potatisen och löken. Trasiga nummerlappsapparater. Irriterad. Därför att varan till extrapris tagit slut. Då frågar jag om det inte är ett uttryck för att han också har en jägarinstinkt. Vill vara först. Kunna skaffa det varuvillebråd han fäst ögonen på. Du är en jägare. En jägarlufs. Säger jag till honom.

Själv kastar jag mig på köksmattan. Dyker under den. Biter och river i fransarna. När jag blir trött av jakten går jag till matskålen. Ty den som jagar har ofta turen att ha en välfylld matskål. Där gömmer sig även en eller annan liten grönska, ja, en sådan där vitaminstinn grönsak. Så att människan och jag orkar lufsa vidare.

söndag 23 februari 2014

Mindre ensamma

Även en katt tänker. Mycket. Grunnar och funderar. Men med god förmåga att inte låta grubblerier bli dagens huvudsyssla. Vad betyder jag för min människor? Det upptar i dessa tider min tankevärld. De tycks knappast kunna sköta sina sysslor utan mig. Därför lägger jag mig strategiskt. Så att de ska känna mitt mentala stöd. När de utför sitt vardagsarbete. Matlagningen till exempel. Den följer jag med intresse.

Mat har alltid fångat min uppmärksamhet. Tro inte att det bara beror på att jag kan tänkas få. En smakbit. Icke. Jag följer varje ny ingrediens med lika stort intresse. Till och med mjölets betydelse för en stuvning. Håller min observationsförmåga. På topp.

Vare sig det skrivs eller stickas. Finns jag med. Som stöd. Uppmuntrare. Som tyst vän. Bara om jag råkar lägga mig på garnnystanet. Blir det protester. Eller om jag trampar på tangentbordet. När någon annan skriver. Själv får jag stjäla till mig tid. Vid datorn. För att kunna knacka ner. Detta.

Jag har hört talas om sällskapsdjur. Då menar man människor som är vänsälla. Pratsamma och sociala. På sätt och vis är jag också ett sällskapsdjur. Jag trivs när människorna håller mig sällskap. Jag är katalysatorn. Lackmuspapperet. Som får sällskapet att fungera. Jag är expert. På närhet. Tycker om värme från en mänsklig hand. Och ger frikostigt av mig själv. För att värma frusna. Händer. Till exempel.

Där jag är. Där vill också människor vara. Ja, inte nere på golvet. I höjd med vador och knän. Fotleder och tofflor. Nix. Men i samma rum. På samma soffa. Vid samma bord. Håller de mig sällskap. Och märkligt nog. Känner de sig alltid mindre ensamma. Då. 

torsdag 20 februari 2014

Insnöad

Idag är det snödag! Jag lovar att jag inte stavat söndag fel. Det är en helt osannolik snödag denna fredag. Flingorna singlar ner. Jag får lust att hoppa och fara.

Det som göms i snö syns inte för tillfället.

Varför tänker så många på tö när det snöar? Vill de slippa skotta?

Nyss föll en gubbe omkull i en driva. Snöfall!

Dagar med rikligt snöfall borde även kallas för cykelställ.

Vilda kusiner samlas vid ventilerna där husens varmluft blåser ut. Kattfön.

Idag har jag ingen lust med någonting. Jag är helt enkelt insnöad.

tisdag 18 februari 2014

Prima väder

Solen skiner. En strålande dag. En sådan vi inte har haft på länge. Som jag har längtat. Efter ljus. Mulna dagar har sin gråa charm. Men inte mycket mer. Solskensdagar leker solstrålar i vattenpussar, blänker i fönsterglas och blinkar genom trädens stora grenverk.

Min människa ropade något. Jag hörde inte vad. Men på rösten förstod jag att här skulle lekas. När jag lämnade matskålen. Just det. Övergav läcker kalkon i sås. Så hände ingenting. Medmänniskan stod där. Tittade på mig. Undrande. Han hörde nog inte vad du ropade. Sa hon. Han missförstod ropet att badrummet var ledigt. Jag trätte på henne. Kraxade. Protesterade. Hon bara tittade. På mig.

Till sist masade sig människan fram ur sovrummet. Grävde djupt i påsen med kattleksaker. Sedan hade jag ingen anledning att klaga mer.

Ett skutt som skulle ha fått en höjdhoppare att hisna utförde jag. Som en panter. Efter ett svart snöre. Svart som en lakritsrem. Eller en flygande snok. Nya höjdhopp. Språng över klyftor och förkastningsbranter. I jagande fart och fläng. Just då gör det inte ett endaste dugg. Spelar det ingen roll. Om solen skiner. Eller regnet faller. I denna stund är alla väder. Prima väder. 

måndag 17 februari 2014

Sorgsenhet och cirkus

Igår låg jag nära mina människor. De var sorgsna och ledsna. Då erbjöd jag en stunds närhet. Den bästa av mediciner. När man är ledsen. Men till sist kunde jag inte hålla mig. Jag daskade till min människa. Fick honom på fötter. Även om han var nedstämd behövde jag röra på mig. Lek med mig, sa jag. Han behövde annat att tänka på. Sätt fart! Utmanade jag. Och han lufsade runt och letade efter ett snöre att roa mig med.

Det blev upptåg i vardagsrum och kök. I badkar och hall. Upp över soffor och ner under stolar. Full fart!

Så blir det så snart cirkus Sixten kommer igång. Jag for och hoppade. Dök och tuggade på snöret. Som åmade och ormade sig. Efter en stund flåsade jag av ansträngningen. Trots min utmärkta kondition. Och min fulländade formkurva. En sak är dock säker. Det tar verkligen på krafterna. Att leka. Intensivt. Kattens friskis och svettis. Här i hemmet. Men efter ansträngning kommer vila. Så då fick det bli som förut. Stilla närhet!

tisdag 11 februari 2014

Här talade en seriös katt!


Varför samtalar vi så sällan? Nu för tiden?
Jag såg allvarligt på människan. Som tycktes huka sig. Ducka.
Vi har väl sagt det vi har haft på hjärtat. Nu och då. Mest då. Förresten, måste man prata hela tiden? Undrade min människa.

Inte hela tiden. Men ibland kan vara nyttigt. Så att vi känner igen varandras röster. Om någon skulle ha något att säga. 
Människan hajade till. Ja. Jo, det kan vara bra. Men jag tänkte att vi hade en särskild kontakt eftersom vi tiger så fint tillsammans. Sa han och teg. Igen. En outhärdligt lång stund.
I de banorna har jag också tankevandrat. Och fastnat. Men till sist insåg jag att det bara var du som teg och jag som väntade. Jag såg ännu mera allvarligt på människan. Han måste ha förstått att här talade en seriös katt!

Vad väntade du på? Han stirrade stint tillbaka. Liksom oförstående.

Att du skulle säga något. Så klart. Vad annars?

Hm...Hm... Fast blir det så mycket till samtal om jag pratar och du väntar. Eller lyssnar.
Ett samtal kan vara på många olika sätt, sa jag. Ett utbyte av något slag. Man kan byta blickar. Gärna tankar. Visa känslor. Låta något komma till uttryck. Sådant. Leder till en reaktion. Där uppstår samtalet. Som helst ska kunna höras. Här tystnade jag. Teg. Och väntade.

Men du vet så lite, käre Sixten. Även om du försöker hänga med i människornas värld. Du är the cat. Under alla omständigheter.
Detsamma, detsamma. Fast tvärt om! Om dig och kattverkligheten. Du är ju människa och vet inte mycket om vad som försiggår inne i min pälsklädda knopp. Här nere nära marken. Vi delar visserligen en och samma tillvaro men ser och förstår den. Så totalt olika. Där finns en hel del att lära. Även för dig min mänsklige vän. När du tycker att du kan avläsa och uttolka min svans enklaste tecken är det som att ha fattat och förstått ett enda hårstrå i en övermåttan härlig päls.

Han såg länge på mig. Visst! Jag ger mig. Låt oss alltså samtala.
Men människa! Hur okänslig får man vara? Har du inte märkt vad vi har gjort den senaste kvarten? Nu behöver jag gå undan en stund. För att vila mig från alla konstiga konsonanter. För att inte nämna dina obeskrivliga och svårförståeliga vokaler. Diftonger och triftonger som glider omkring som smör i en överhettad stekpanna... 




söndag 9 februari 2014

Om morgonen en söndag

Söndagstidningen är tjockare. Många fler sidor ska dundra ner i hallen. Så söndagsfriden störs vid 4-tiden på morgonen. tacka vet jag måndagar. Då är bladen så tunna och fjärilslätta att det knappt hörs när tidningarna singlar ner genom brevinkastet.

Själv tar jag det lugnt. Läser tidningen när människorna lunkar omkring och gör sina sysslor: dukar av, tvättar sig och borstar tänder, klär på sig och röjer i köket. Röjer? Röjer upp efter lördagens livliga gästabud. Jag parkerar mig på kulturbilagan och njuter. Av filmrecensioner och annat smått och gott.

Nu blir det snart riktigt fridfullt. Min människa ska iväg och förkunna, Han predikar i en kyrka. Inbjuden. Som pensionär kan han gå på fria kallelser. Ungefär som fria fantasier. Jag tror att hans predikningar är både friare och mera fantasifulla. Men. Han muttrar på samma sätt nu som då. Under skrivandet. Vad i all sin dar menar Matteus? Kan han kläcka ur sig.

Sedan. När dörren slår igen blir det äntligen lugn och ro. För egen vila och meditation. Ljuveligt!

fredag 7 februari 2014

Smeka en obekant mellan öronen

Gäster igen. Som vill hälsa. Själv ser jag på dem. Betraktar dem skeptiskt. Här ska inte klappas och gosas innan vi vunnit varandras förtroende. Stick ner en obekant näve till mig. Och jag ritar röda streck på den. Med klorna.

Varför ska just jag vara tillgänglig och vänlig när människor är reserverade mot obekanta. Så är det. javisst. Jag iakttar mitt husfolk. Ser hur de beter sig. Inte låter de främlingar klia sig på ryggen. Opassande! Eller smeka dem mellan öronen! Omöjligt! Inte heller försöker de ta en obekant person i knäet! Kränkande! Tänk på det!

När aftonen är över kan jag visa visst intresse. För det är trevligt med omväxling. Goda samtal i behaglig ton. Till sist samlas alla i hallen. Av alla ställen. För att ömsa skinn och dra på sig pälsar och ulstrar och anoraker. Ikläda sig huvudbonader. Små hem för huvudena, som författaren Kallifatides tänkte när han hörde detta fantastiska ord. En litet hus för knoppen. Har det sagts mig.

Där i hallen sluter jag upp. Så att gästerna ska känna sig välkomna. Tillbaka. Vi kanske, jag betonar kanske, kan bli vänner. Jag kramas inte. Tar inte i hand. Men en rullning på mattan händer det att jag kostar på mig. För att visa upp min välbyggda kroppshydda. Men tror någon att jag bara därför är en lättvunnen eller lättköpt bekantskap. Genom att börja gulla med mig. Prata barnspråk. Klia mig på magen.

Då och där tar vänligheterna slut. Det får helt enkelt vara. Snabbt ikläder jag mig min svarta basker. Åtminstone mentalt. Sätter på mig den oberoende poetens min. Här går gränsen. Sluta behandla mig som ett själlöst kramdjur. Ity jag är mig själv. En katt. En Sixten, the cat. Med integritet.

måndag 3 februari 2014

Under täcket suckar jag

En grå dag
som gjord för att krypa ner
under ett rött lapptäcke
av sammet
och guldtråd

På sängkanten ligger baskern
den svarta poetmössan
tänkarhatten som gör meningar
så gott som utan början
förutan riktigt slut
det bara håller på
tills tre korta punkter
öppnar dikten för det
som ska komma
sedan...

där under täcket
suckar jag förnöjt
för att det är mörkt
varmt och gott
under överkastet
suckar jag sorgset
leken ville sig inte
den här gången
trots att jag försökte

det enda som syns
av mig
är en utbuktning
en sängens Kinnekulle
och därtill en svart
pälsklädd svanstipp...

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...