fredag 31 januari 2014

Över hövan.

Pensionering flyttar på gränser. Senare sänggående och senare uppstigning. Irriterande. Jag hör ju kommentarerna från folk som ser att persiennerna är nere. Har ni inte sovit ikapp snart?

Själv gör jag vad jag kan. Mina väckningsansträngningar är intensiva. Hopp i sängen. Jamningar. Vänliga små kraxanden. Mera ilskna ljud. Som betyder: upp med er! Maten är slut. Vattnet behöver fyllas på. Lådan grävas ur. Vad väntar ni på?

Somliga dagar går det bättre. Då hinner jag inte ens själv ur sängen. Då klappras det på parketten av flitiga fötter. Det kokas kaffe. Bröd gräddas eller rostas. Köket fylls av ljuvliga dofter. På det hela taget har jag det bra. Över hövan! Trots sega och svårhissade persienner...

Nya vägmärken för hemmet.

Utaför sovrummet: Varning för höga ljud. Någon snarkar.

Utanför badrummet: Varning för köbildning.

Vid kylskåpet: Parkering förbjuden. 

Vid soffan i vardagsrummet: Förbjudet att sätta sig på sovande katt.

onsdag 29 januari 2014

Varning för rullande katt

Tre decimeter över golvet. Ungefär. Befinner jag mig allt som oftast. Världen ter sig annorlunda ut. Nerifrån. Jag vet eftersom jag ofta placerar mig bredvid tulpanerna. Eller bland orkidéerna på fönsterbrädan. Det är högt. Därifrån ser jag knappt ner till golvet. Vilket kan förklara varför min människa så ofta snubblar runt i lägenheten.

Han märker mig inte. Utan stöter på mig. Lite hur som helst. Inte för att jag vill sätta krokben för den där figuren. Skulle han falla på mig. Vore det slut. Mest för mig. Tror jag. Men jag vet nu inte av så många andra sätt. Att trolla fram mer blöt mat i skålen. Eller torrfoder. Än att trassla runt vaderna. På honom.

Jag funderar på om jag ska skaffa några skyltar. Vägmärken. Att tapetsera lägenheten med.

I köket: Förbjudet att trampa på katten!

Framför mina kartonger: Förbjuden infart för människor!

Sovrumsmattan: Övergångsställe för huskatten!

Vardagsrummet: Huvudled för lekande katt!

Bredvid TV-soffan: Rastställe (knäled att vila på)!

I hallen: Varning för rullande katt.


fredag 24 januari 2014

Titta in och tittuta

Så roligt att Du tittar in! Här går dagarna sin gilla gång. Det gillar jag. Inte alltför många saker som dundrar och skräms. Med Buller och brak. Eller dunder och bång. Som min människa säger. Och sedan skrattar han åt sig själv. Han uppskattar att baka talänges. Ibland enklare än så. Då säger han bala taklänges. Huller om buller.

Han hade en läromästare som knackade på skåpdörrarna i köket innan han öppnade dem och sa när han fått upp den: Nej, men! Sitter Du här? Ännu roligare tyckte han det var att öppna garderober och toaletter för att sedan brista ut i sitt muntra: Nej, men! Sitter Du här?

Det är ganska smittsamt. Att säga sådana där lite udda saker. Jag tar två ifall jag tappar en. Så säger min människa ibland om kakor när han blir bjuden.

Nu när blev sagt. Har jag sagt det jag hade på hjärtat. För dagen. Till sist säger jag: det var trevligt att Du tittade in. Här är jag som tittutar, dvs återgäldar titten! 



tisdag 21 januari 2014

Misstänksam eller tillgiven kan jag vara

Misstänksam är jag av naturen. Lika tillgiven kan jag också vara. Balanserar gör jag alltså mellan tillgivenhet och misstro. En ganska mänsklig hållning. Visst finns det personer som tror alla om gott. De njuter av varje sekund. Men har långt att falla. Från denna idealismens piedestal. Besvikelsens djupa mörker hotar då. Att sluka dem. Så tilltron har ett pris.

För att slippa dessa berg- och dalbanefärder. Tänker jag länge innan jag visar tillgivenhet. Den som är tillgivenhet värd. Den får känna av den. Jag skapa till och med små minnesord. Så att jag inte ska glömma.

En vänlig själ får allt ta och visa sig. Annars är det svårt att tro att den finns.

Välvillig öppenhet och varmt intresse kan vara värt en svanshälsning, ett par blinkningar och ett par korta benstrykningar.

Klampar man in här så har man klampat mig rakt under sängöverkastet. Jag gitter inte se burdusa typer.

Får jag lukta och nosa i lugn och ro? Då får man en vänlig katt i hasorna!

Ignorerar man mig brukar jag ta reda på om personen är katträdd, kattlikgiltig eller bara oförskämd. Då kan jag stirra länge utan att blinka.

En rullning eller två på hallmattan är tillgivenhetens signal. All misstro är som bortblåst. En stund.


torsdag 16 januari 2014

Alltså finns jag till. I basker.

Var har baskern tagit vägen? Jag letar. I rekordfart. Från TV-rummet. Genom vardagsrummet och hallen. Köket. Där på en stol ligger den. Min tänkarmössa. Man är väl med sin tid. Eller tio år efter. Spelar ingen roll. Jag har basker. Alltså fins jag till.

Lägger mig på rygg. Rullar runt. Mår gott. Men lider av att maten tagit slut. Nu kommer orden. De tränger sig på. Nu diktar jag. Alltså finns jag till. Om någon tvivlat på det....

Örats parabol
pejlar in signaler
från utryckningsfordonen
blåljusen får fasaderna att blinka

håll er undan
räddningen ska fram
är på väg
ur spår gäller än

bakom glasrutor
i fönstren står husdjuren
förskräckt lyssnande
till allt oväsen
som går före
skär genom rymden
som en såg av ljud
ouuuaa-ouuuaa-ouuuaa

jag blir rädd
men vet att
räddning är på gång



lördag 11 januari 2014

Påsk eller kvällsmat

Julen har påbörjat sin resa mot påsken. Om jag ska tro min människa. Han sjunger som ett mantra, Nu är det jul igen. Särskilt de avslutande raderna skrålar han fram. Högt som gällde det psalmsång i en stor katedral. Men, det var inte sant, och det var inte, ty julen varar intill påååsskaaa...!

Sådana förutsägelser tar jag med ro. Som vis katt. På kattvis. Jag inriktar mig på dagens dås. Och
kvällsmaten. Hur det blir med allt annat. Det får vi se. Kommer tid kommer råd.

fredag 10 januari 2014

Revor i soffan

Med poet- och tänkarmössan på händer allt möjligt. Det sägs ibland övertalande att man ska bli den man är. I mitt fall ser det annorlunda ut:

Jag tänker bli den jag är. Men först ska jag bli någon!

Min människa klagar ibland över att det påstås att man ska bli mera människa. Predikanter brukar svänga sig med sådana påståenden. Vilket nog betyder att man ska bli mera mänsklig och mindre omänsklig. Om oss katter kan man inte säga så. Bli mera katt och mindre okattlig?

Det sägs att man ska bli mera människa. Varför då, undrar jag. Det räcker gott och väl att vara den katt jag är. A cool cat!

Skulle jag bli mera katt är det nog det vilda i mig som träder fram. Min människa säger ofta till mig - vi kan inte ha ett sådant där vilddjur här hemma. Det blir för dyrt. Förvandlar hemmet till rena djungeln. Med attacker på tofflor, brottning med nystan, svans i morgonfilen. Revor i soffan. Dessa får alltid gäster att förvånat undra vad husfolket egentligen ägnar sig åt. Min människa säger då ibland: jag håller på att repa upp den. Jag är inte så nöjd med hur soffan blev. När den blev klar. Verkligen inte. Så nu måste jag börja om.

torsdag 9 januari 2014

Poeten i basker

Denna dag - en dag för poetiska tankar. Människan slängde till mig en svart gammal basker. Så här sitter jag med baskern över öronen. Och ser knappast tangentbordet. Men tanken får flykt. Poesin stiger fram ur mitt inre.

Egentligen borde fjäderpennan tas fram. För att understryka poesins historia. Dess betydelse genom århundraden. Men det får vara. Jag slabbar så med bläcket. Och att torka upp är inte min cup of tea. Svarta tassavtryck gillas sällan. Av mitt husfolk. Nej jag struntar i bläck och tusch. Poeter behöver sällan bry sig om så jordnära ting.Menar jag. Tvärsäkert.

Spetsade öron
fast blick
gör hoppet enkelt
från bord till fönsterbräda
väl där
ser jag världen

när människan
gör mig sällskap
stryker mig över ryggen
spinner jag
av stort välbehag

tisdag 7 januari 2014

Funderingar

Idag har jag ågren. En omskrivning för betydande oro. En gnagande misstanke. Ågren heter en vän till min människa. Det jag har är med litet å. Trots stor olustkänsla. För att jag ätit mindre nyttiga grönsaker. Tulpanblad är inte för mig. Det har kattvänner låtit mig veta. Så bra.

Jag, Sixten, the cat vill påpeka. En sak. Jag tuggar sällan i mig dem. Tulipanernas gröna blad. Det är själva det knastriga bitandet som lockar. Och det förbjudna i att sitta på finaste bordets allra finaste bordduk och tugga på något ur den grannaste och mest gnistrande kristallvasen.

Mitt nya tidsfördriv. Är att tänka. Vilket jag i och för sig gjort förut. Lite nu och då. Men nu för tiden ligger jag i soffan och filosoferar. Tänker ut små tänkespråk. Korta. Laddade. Koncisa. Tycker att tänkvärda ord är som tuggummi för hjärnan. Man kan idissla dem. Eller hade kunnat. Om man varit ko.

En tanke på soffan måste hålla även i en fåtölj!

Om jag tänker att jag har ätit, utan att ha gjort det, blir jag ändå ganska mätt.

Borstar man mig för länge tar orken slut. Min alltså. Lagom är bäst. En enstaka tova sitter nog kvar tills jag får lust igen.

Mina vänner bland människorna är ofta hundvänner eftersom de är någorlunda uppmärksamma på vad som händer runt fötter och ben. De klappar gärna en fyrfota varelse.

Hur tänker människor som tror att katter inte kan tänka? Inte alls...

När jag funderar över vad jag ska tänka och fundera på - så gör jag det ju allaredan. Utmärkt. Så bra.

söndag 5 januari 2014

Adjö i hallen

När människan tar på sig ytterkläderna går katten ( dvs jag, Sixten, the cat) ut i hallen som för att säga adjö. Där tittar katten med stora ögon på människan som tänker att nu blev det svårt att ge sig av. Jag ska skynda mig, säger människan urskuldande. Jag kommer snart tillbaka.

Själv är jag ganska nöjd med att min människa försvinner ibland. Hur ska jag annars få tid att tugga på tulpanernas krispiga blad?

lördag 4 januari 2014

Katten tänker

När en katt stillsamt lämnar ett rum uppstår ett tomrum som bara väntar på att fyllas.

En katt trippar in i ett rum och hoppar upp i en soffa - då faller alla bitar på plats.

När en katt stannar i dörrspringan för att ta sig en överblick står världen stilla.

En katt som klagar på att maten tagit slut vet vad han gör. Ger upp gör han inte.

När en människa går ut ur rummet ligger katten kvar. Människor är så oberäkneliga så de kan tänkas återvända direkt.

Här sätter jag . (punkt)

torsdag 2 januari 2014

Ett Gott Nytt År - som om kriget brutit ut

Ett tack för varma och vänliga nyårshälsningar! Sådant känns i hjärteroten. Som människan säger. Stillsamma och goda nyårsönskningar unnar jag mig. Och tillönskar jag alla mina vänner. Mina många vänner. När och fjärran.

Nyårskvällen hade vi en hund på besök. Han var inbjuden, den danska gårdshunden, att fira nyår. I vår nya lägenhet. Själv drog jag mig tillbaka till sovrummet. Hunden fick rumstera om bland övriga gäster.

Den stackaren for illa. Inte för att husfolket eller övriga gäster betedde sig illa. Tvärt om. De talade vänligt med hunden. Men det hjälpte föga. Varje liten smällare fick hunden att skälla. Att rysa och darra. Den stackaren led. Bokstavligt!

Något så förfärligt tungt har inte jag upplevt på länge. Det var skakande att följa den stackars hundens vedermödor. Ren och skär skräck. Öronvärk. Förtvivlan. Mina kattliga öron klarar enstaka raketer och större fyrverkerier riktigt bra. Men dansken hade ett h-vete. Också det säger min människa. Han vill inte gärna säga hela svärord. Så han förkortar dem. Det gör inte orden mindre skrämmande. Som beskrivning av hundens upplevelse.

Varför gick han inte hem? Hans hem befinner sig närmare de verkliga stordundren. Där låter det som om kriget brutit ut. Ett bombardemang av sällsynt slag. Dunder och brak. Till och med mänskliga gäster hoppade högt. Nu och då under kvällen. Dagen efter såg gatorna utanför ut som ett slagfält. Drivor av sönderbrända avskjutningsramper och kraschbalndade pjäser.

Vår lägenhet var en bra plats. Med andra ord.  Att befinna sig i. Trots att den inte är totalt ljudisolerad. Treglasfönster håller många ljud ute. Men nyårsnattens kanonad klarade de inte. Att utesluta. Jag tror att den stackars gårdshunden behöver uppsöka en nervklinik efter nyårskvällens artilleriövningar. Söndeskjuten som hundstackaren var. I själen.

Vi, mitt husfolk och jag, har enats om att staden borde utse smällare- och raketpoliser för djurens bästa. Vi kommer att kräva det. Därtill ska vi bojkotta affärer som säljer smällare och fyrverkerier. Tänk om alla kunde vifta med flaggor istället! Eller brista ut i körsång. Plocka blommor. Men det blir ju svårt. I smällkalla vintern. Men folk kunde göra annat. Slå åkarbrasor. Då smäller det lagom. Applådera med handskar på. Hoppa jämfota. Gott Nytt År!

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...