tisdag 30 december 2014

En osynlighetsmantel vore mumma

En osynlighetsmantel skulle man ha. Som Harry Potter. Det vore mumma. Eller också vara osynlig. Som den osynlige mannen. Utmärkt bra. Om det blir många gäster. Som propsar på att få se katten. Den där Sixten. Han som har en blogg!

Jag håller mig diskret på avstånd. Som en eftermiddag. I veckan. När de mycket trevliga besökarna ville få titta ordentligt på mig. De var inte påstridiga. Eller oartiga. Bara vänligt nyfikna. En aning.

Föst kikade de in i sängkammaren. Där jag låg kamoflagetryckt mot överkastet. Man såg mest mina öron. Det fick duga. Sedan drack de thé. Mina människor skrattade och stod i. Trevligt värre. Till sist blev det så roligt i vardagsrummet. Att jag behövde se efter. Vad som stod på.

Där kommer han, ropade gästerna. Och genast gick jag bakom en fåtölj. Var är han, undrade man då. Så jag smet in under bordet. Där det inte är så lätt att granska mig. Trots min ansenliga kroppshydda. Den jag finns i. Bor i. Under bordet finns många ben. Mänskliga och en ansamling träben. Som tillhör slagbordet.

När jag strax därefter gick min väg. Smög jag in i TV-rummet. Biblioteket, säger min människa malligt. Som om böckerna kunde lånas ut. Dels är detinte som ett bibliotek. Eftersom det inte är någon ordning alls bland böckerna. Huller om buller-principen. Är den som gäller. Sedan står böckerna i dubbla rader. Och jag skulle vilja veta på vilket bibliotek man packar in böcker. På det sättet. Sedan håller människorna hårt i de böcker som finns kvar. Eftersom vid flytten. För något år sedan. Rensades mer än hälften bort.

Böcker gavs bort. Donerades. Lottades ut. Blandades upp med DVD-filmer. För att locka moderna tiders unga. Antikvariaten ville inte ha dem. Loppisarna drunknade i boktravar. Så tippen blev en eftermiddag en mycket litterär plats. Ryska klassiker blandades med uttjänta uppslagsböcker och trötta och politiska pocketböcker från 70-talet.

Gästerna fick inte se så mycket av mig. Den där eftermiddagen. Trots att de var härliga människor. Jag råkade bara ha. En sådan där skygghetsdag. En dag för anonymitet. Då jag helst är osynlig. Och inte orkar med allt beröm. Autografskrivandet. Fotoblixtarna.. Nej, jag vill helst. Bara vara. Så att jag får ta det lite lugnt. Softa. Chilla.

Men - de är välkomna tillbaka! Jag hoppas faktiskt att de kommer. Hit igen. Gästerna. Så kanske. Jag säger bara kanske. Har jag en sådan dag. Då jag vill vara med. Hela tiden. Bli klappad. Och lovordad.

lördag 27 december 2014

En härva av tappade trådar

Tid har jag. Att tänka. Grunna. Filosofera. Ibland så till den grad. Att jag tappar tråden. Det lysande jag tänkte försvann i ett töcken. Blev osammanhängande och förvirrande. När jag berättar det för min människa säger han genast: du skulle minsann kunna bli en god predikant!

Vad menar du, frågar jag omedelbart. Ska han verkligen trycka upp mig i en predikstol? Visa upp mig för folket? Församlingen.

En av predikarens svåraste uppgifter är att hålla samman tankarna. Undervisade min människa mig. Det blir lätt rörigt. En härva uppstår. Av alla olikfärgade trådar. Som döljer den röda. Linjen blir dunkel och ogenomtränglig. Där hörs så många ord. Likt en flock kajor. Predikningar som flyger så högt att de sällan eller aldrig landar. 

Aha, sa jag och försökte se ut som om jag förstått. Så om jag hade större ordning på mitt tänkande. Så bleve jag unik? Om jag vore predikant. Menar du det?

Ungefär så. Ja. Speciell i all fall. Unik är väl att ta i. Det är du som katt. Som personlighet. Som Sixten. Men det finns duktiga förkunnare. Så du finge skärpa dig. O du skulle mäta dig med flera av dem. Vältalare. Som vet att lägga sin ord. I en lagom lång rad. Som betonar det som behöver understrykas. Och sänker rösten för dramatik. Men då blir klagomålen också fler. Förstås. För att det inte går att höra. Och talar man högre. Liksom ropar ut sitt budskap. Har man en predikoton som kan förskräcka. Avskräcka. Fjärma.

Kan du inte ta om det där, Sa jag då. Det var svårt att höra somligt. Och annat var övertydligt. Jag tappade liksom tråden. I härvan av ord...

fredag 26 december 2014

Ett ord efter jul

Idag har jag, Sixten, the cat, bara ett ord att förmedla. Känslan efter ett ivrigt firande. Reaktionen efter kalasmat och ett hem som nästan är självlysande. Det finns levande ljus högt och lågt. Stjärnor lyser upp fönstren liksom avdentsbågarnas lampor glimrar. Ordet är: gäsp! Man bliver trötter. Behöver gömma sig i mörkret en stund. För att återhämta sig. Så jag gäspar större än stort. Och knör ihop mig. I en korg. Som låge jag. I en enda stor omfamning!

tisdag 23 december 2014

Julklappar det bästa jag vet

Denna dag ska snart fyllas. Av allehanda bestyr. Visiter ska göras. Själv funderar jag mest. Över detta med julklappar. Det bästa jag vet. Att bli kramad och avhållen. Kammad, borstad,smekt och klappad.

Sedan är det inte så dumt. Att få stora kartonger. Med mycket papper. Och tjockt papperssnöre. Då blir det fest. I Kapernaum. Roligast är när man kan komma smygande. Under papperet. Dold för alla blickar. Som en spejare i skogen. Flygande papperet. Levande molnet. Slingrande snöret. Så får man en riktig jul. Att bli. Så som den ska vara. Spännande. Och fylld av klappar. Till alla möjliga. Men helst. Det tillstår jag. Till mig!

söndag 21 december 2014

Påtagligt osynlig

Jag, Sixten, the cat har gjort det igen. Visat mig som ogästvänlig och butter. Mina människor fick besök. De gick runt och ropade på mig. Sixten, var är du. Jag lät dem ropa. Jag kommer inte på befallning. Mig dompterar man inte utan leksaker och godis. Kommandon faller till marken som oroliga vitsar. Utan skrattsalvor och fniss.

Under sängens överkast och under täcket gonade jag. Där sov jag min skönhetssömn. Men med vaksamma och spetsade öron. Jag hörde nog allt de ropade och sa. Men som sagt. Jag visade mig ointresserad genom att inte visa mig alls.  Det blev påtagligt och synligt. Därför att de inte kunde se mig!

torsdag 18 december 2014

Rim för katten

Människan över sig på vad det ska stå på mina paket. Jag tjuvläser road. Och oroad.

Denna jul får fart på stuss
lek och stoj med papperstuss

När man rusat runt så vilt
är det skönt att vila ut
på en varm och gosig filt
- tas emot med glädjetjut

Alla byxor har fått hår
här en kam som du förstår

Människan sa skål och tack
katten ur sin skål han drack
vatten vatten hela dan
skålen full, stäng av en kran

Snöre hit och snöre dit
ormar sig, slit av en bit!

onsdag 17 december 2014

Rimmad julklapp

Min människa är också rimsmed. Liksom jag. Vi tävlar i rimord. Blankvers är för simpelt. Vi har även diskuterat var man bäst skriver julklappsrim. På paketen, hävdar jag.

På bifogad lapp, säger människan, gärna fastknuten i presentsnöret. Jag ser minsann vad han skrivit på en lapp som blivit liggande på skrivbordet:

Hej mitt svartvita troll
som leker och busar
runt lägenhet susar
att jaga en ny ...

Tänk att jag ska få en docka. Eller ett köksredskap. Jag har inte bestämt mig än. Blir det en doll eller ett såll?

tisdag 16 december 2014

En julkatts...

Min människa ska få en julklapp. Som jag tänkt på länge. En slips med katter på. Stiligare kan det inte bli. Så här tänker jag rimma:

Denna har jag grunnat länge på
snabbt jag då bestämt mig - vips
här en prydnad under hakan så
ta emot en julkatts...
(här på slutet får man själv rimma genom att fullfölja versen och sätta dit ordet slips)

måndag 15 december 2014

Ett ordspråk utan rim men med reson

Ett av mina ordspråk:
När det lackar mot jul 
kan man med papper 
och snören ha...
roligt!

Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt

Det är måndag morgon. Och mitt huvud känns så tungt. Inte på grund av någon ljusstake av mässing. Som huvudbonad. Att ha en tung ljusstake som boning för sitt huvud. Låter otympligt. Sådant avhåller jag mig ifrån.

Nej det tunga huvudet beror på omkastade vanor. Tidigare än tidigt steg min människa upp. Gjorde sig i ordning. Och gick sin väg. Bilen skulle in på service. Men jag blev orolig. Så här har vi inte gjort förut. Så brukar vi inte göra. Förr gjorde vi aldrig så. Jag kände mig som en vars värld skakades i grunden. Befann mig på vacklande grundval. Bara för att rutinerna ändrades.

När jag berättade det för min människa. Log han! Tänka sig. Driva gäck med en stackars katt. Ja, stackars är jag egentligen inte. Men katt. Men människan förklarade genast. Varför han log. Du påminde mig om några kära församlingsbor. Jag en gång kände. Vars värld tycktes rasa. Därför att jag föreslog en liten förändring. Du tål lika lite som dom omkastningar eller förändring.

Driv inte gäck med mig!! Sa jag eftertryckligt. Och höll en ilsken liten utläggning. För den trögtänkta människan. För mig är rutinerna det som ger mig överblick. Över min tillvaro. Rucka på vanorna och jag måste lära om. Det är verkligen som om allt ändras. Jag har ju inget inflytande. Över besluten. Och sticker någon hemifrån. Utan att äta frukost. Där jag kan vara med. Så kan ju hela dagen kastas om. Bli obegriplig. Svårhanterlig.

De små detaljerna kan vara mycket viktigare. Än vad du tror. Det kan vara det lilla som håller en del personer uppe. Kvar i gemenskapen. Ger dem trygghet. Igenkänning. Förakta inte det! Goa pastorn!

Du tänkte kanske inte på det. Men. Det är då. När någonting inte är. Som det brukar. Som mitt huvud känns så tungt. Riktigt måndagstungt!


lördag 13 december 2014

Räcker det inte att klappa i händerna?

Natten har varit lugn. Kan jag meddela. Inget har hänt. Jag gick en runda vid 2-tiden i natt. Då lyste Betlehems stjärnor i fönstren. Vi har tre stycken. För säkerhets skull. Så att herdar och änglar ska hålla kursen. Därtill har våra fönster fått en radda ljusstakar som lyser upp i mörka natten.

Ute var det halt. Snorhalt. Som husfolket märkligt och äckligt nog kallade fenomenet. Folk drattade på ändan. Och riskerade att velocipederna skulle välta. Så sa människorna. Som varit på fest. Igen. Lutfisk med vit sås gör vilken katt som helst avundsjuk. Man ska visserligen glädjas över andras lycka. Men, nej, det är svårt att fördra att de smörjer kråset med fisk och jag får samma sörja dag efter dag. Nästan. Om jag ska vara rättvis. Jag skulle inte tacka nej. Till en laddning lutfisk. Dallrig och mjäll. Dränkt i tjock vit sås. Kryddpepparn får vara. Det räcker så väl med fiskens egna smakliga tillgångar.

Än en gång förledde mig matminnena. Natten har som sagt varit lugn. Lugnet efter Lucia. Hoppas det består. Snart är det nyår. Då går jag och gömmer mig. I solidaritet med alla andra fyrbenta och skotträdda varelser. Räcker det inte att klappa i händerna?

Lucia får nog vara

Lucia kan skrämma slag på vem som helst. Lättskrämda nobelpristagare är en sak. Men när till och med på en välbalanserad och lugn katt blir nervös. Då är det allvar. Fladdrande ljus i en mörk lägenhet ropar: fara! Men så är det en vänlig tant med pepparkakor och saffransbröd som stiger över tröskeln. Då blir man som kissekatt lugn igen.

Nästa år kanske jag ska försöka själv. Även om det är svårt med tändstickor. Och en ljuskrona lär inte få sitta kvar. Särskilt länge. De klarar inte höga hopp. Rullningar på hallmattan. Eller en tjurrusning som slutar i badkaret. Nä, det får nog vara. Kanske. Eventuellt.

torsdag 11 december 2014

Missnöje och kladdiga bitar i gelé

Idag vaknade jag missnöjd. Nästan. jag vaknade och mådde ganska bra. men strax därefter blev jag besviken och irriterad. Matskålen var tom. Vilket färgade hela morgonen. Och får mig att känna att jag sedan jag steg upp varit ur balans.

Människorna sover. Som bara den. Det snusas och snarkas. Suckas och dras djupa andetag. Själv står jag nedanför sängen och hungrar. Bäst att påbörja väckning.

Inte så där gulligt som på Youtube med små diskreta tassningar på kinder. Nej, här blir det mera högljudda metoder. Jag kloar på en fåtölj. Hör människorna inte det. Ger jag mig på deras stora skänk. Som börjar få repor. Då vaknar de. Och ropar unisont: Sixten, sluta!!

Då vet jag att slaget är vunnet och lägger mig tillrätta på en matta. Snart nog vältrar sig min  människa sömndrucken ur sängen. Han lufsar till köket och sköljer min matskål. Han går som i dvala från diskho till skafferi, till kylskåp och till matskål. Snart nog lägger han upp ny och fräsch mat Och missnöjet är som bortblåst. Tänk att det bara behövs lite kladdiga bitar i gelé för att få humöret i topp. Det ska jag vid tillfälle pröva. På min människas humör...

måndag 8 december 2014

Får jag be om...

Idag brottas jag med en kartong. Så stör mig inte. Den upptar all energi och koncentration. Jag är helt modern på det sättet. jag kan nämligen fokusera. Stenhårt. Totalt. På hur jag bäst ska hoppa ner i kartongens mage. Utan att skrapa mig. Eller välta.

Det enda som verkligen stör mig. Just nu. Är människan. Som smyger på mig. Bakom dörren hör jag honom. Där viskar han med darr på stämman: Får jag be om stöööörsta möööjliga tyyyyyssstnaaad....

lördag 6 december 2014

En människas tankar

Hej Sixten, ligger du här och väntar?! En replik jag hört till leda. Nästan varje gång min människa stiger in i hallen. Efter att ha varit på utflykt. På konferens eller bara i affären för att köpa en liter mjölk. Så ligger jag där.

Medmänniskan börjar tycka det är lite skrämmande. Hon tar tid från det jag går ut i hallen tills min människa kommer hem. Högst tio ibland mindre än fem minuter innan dörren öppnas finns jag där. Lite otäckt är det, säger medmänniskan. Hur kan katten veta när du ska komma?

Att jag har fler sinnen än människor är väl inget att bli rädd för. Jag använder min förmåga att känna min människas tankar, hans annalkande närvaro. En passande aktivitet så här i advent. Förberedelse för någons ankomst. Det som skrämmer mig. Är att människor är så grovt okänsliga. Att de inte uppfattar signalerna.




onsdag 3 december 2014

Jag håller paketen sällskap

Det ska skickas paket. Med posten. Det lockar mig. Mer än till överfyllda matskålar. Dras jag till resväskor. Och kartonger.

Jag kryper in i den blå kartongen. Lägger mig där i mörkret. För att smyga på människan. Som far runt. med papper, snören och tejp. Julen nalkas. Förstår jag då.

Jag vill inte att de små julklapparna i postpaketet ska vara ensamma. Jag håller dem sällskap. Skojar med dem. Buffar vänskapligt på presenterna. Nyinslagna och prydda med färggranna papper. Virar snören om tassar och lirkar upp knutar med klor. Håller dem varma. En stund. Så att de inte ska känna sig så ensamma när de bärs iväg. För att fara över haven.

tisdag 2 december 2014

Glitter, stjärnor och blommor

Nu får det vara nog. Jag blir prillig på allt glitter, på stjärnor och blommor. Högt och lågt. Jag kan knappast längre hoppa upp på någon fönstrebräda. Utan att kollidera. Med en lucia. En tomte. Eller svajiga ljusstakar. Och amaryllisar. Som är snedstjälkade!

Advents- och jultiden skulle ju vara trivsam. Vänlig mot en stressad varelse, Och så blir det värt om. galet. Tokigt. Jag är så nervös att jag numera tvingas stå kvar nere på golvet. Jamande. Förtvivlat. Eftersom mina utkikspunkter tagits över. Av luvförsedda rödrockar och tanter och flickor. Med ljusstakar på huvudet.

De knuffas och bråkar. Om jag ens försöker ta plats. Här står jag, säger en tomte. Detta är min plats väser en tärna. Ljusstakens första ljus fladdrar till. Hotfullt. Som för att göra min burriga svans. Till en fackla. Förkastligt. Farligt. Dumt!

Tacka vet jag vardagslunken. Då hemmet ser ut som det brukar. Och inte som en reklamkampanj för en lampfabrik. Eller e-on. Mjau!

söndag 30 november 2014

Inget speciellt. Eller något.

Min berömmelse är i avtagande. Det märker jag på de många uteblivna hälsningarna. Förr bar min människa hem alla möjliga, oftast muntra, hälsningar och tillrop. Nu tvingas jag fråga om något speciellt hände när han var ute på stan.

Inget särskilt, säger han då, och flackar med blicken. Jag tror att det är för att han försöker tänka. Det tycks gå bättre om han inte tittar på något särskilt. Ibland far ögonen upp mot taket när han tänker. Jag brukar fråga alla möjliga människor om något minne. Sällan slår det fel. Blickarna flackar. Ögonen far upp emot höjden. Som sökte de efter en högre sanning.

Min människa är inget undantag. Han flackar och far med ögonen. Upp till höger far hans ögon. Som satt där en lapp med stolpar för minnet. Som han önskar han kunde läsa. Så det blev lite lättare att minnas. Komma ihåg. Erinra sig. Under tiden går han igenom vad som hände under dagens utflykt. På stan. Och han försöker sortera det han upplevt. Vad skulle kunna hamna i facket för speciella händelser?

En hälsning till mig var förr ingen speciell händelse. Då var jag känd från radio och TV. Flitigt citerad i pressen. Men berömmelse går över. Nu är jag mest en vanlig huskatt. Men det hindrar inte. Att en hälsning eller två skulle uppskattas.

Efter gudstjänsten 1 Advent. Kom människan tillbaka hem. Och jag frågade om inget speciellt. Hade hänt. Men menade väl något. Numera annorlunda. Nej, sa han. Inte vad jag kan påminna mig.

Hälsade ingen till mig, frågade jag en aning besviket. Ingen enda?

Jo förresten. Kom han på. Det var flera som undrade hur du mådde. Om Du gillade Gotland. Om du vågade gå ut bland de stora bondkatterna i Gothem. Och om Du trivdes som pensionär. Om du snart tänkte skriva något mer på bloggen! De hälsade så varmt till Dig!

Då nickade jag förnöjt. Glad över att någon kom ihåg mig. Tänkte på mig. Läste min blogg. Ville hälsa. Speciellt omtänksamt, tänker jag..

tisdag 25 november 2014

Skriv du, så tänker jag

Idag sa jag till min människa. Med betoning på till. Sa jag så här. Skriv du, så tänker jag. Men det hade han inte tänkt sig. Så idag blir ingenting skrivet (nästan).

Jag hade velat säga till honom en helt annan sak. Prata du, så tänker jag. För den tid som han låter munnen gå. Tillbringar jag i tyst reflektion. Över de många sagda orden. Som strilar som vatten i en morgondusch. Själv väger jag mina ord på guldvåg. Föredrar att säga saker som människan måste grubbla över. Fundera på. Försöka klura ut. Min människa frågar ofta mig. Vad vill du? eftersom han har svårt att förstå. Vad menar du? Säger han sedan. Undrande. Ibland helt förundrad.

Det är därför jag oftast jamar. När jag har något att säga. Då lägger han pannan i djupa veck. Som ett yttre tecken. På att han funderar. Någonstans. Därinne i huvudet. Även om inga hjul snurrar. I hjärnan. Så far elektriska strömmar. Fram och åter. I hans försök att koppla. Och begripa. Vad jag ville ha sagt. Mjau på dig, du människa!

måndag 24 november 2014

Svansen syns

Min människa skrattar rått åt mig. Han slår sig på knäna. Kiknar av skratt. Och detta bara för att jag först tjurrusat genom lägenheten. Hit och dit. Gömt mig på olika ställen. Så till sist dök jag in i en kartong. Då kom skrattsalvan. Hela jag hade gömt mig i kartongen. Men.. hela svansen stack ut. Vilket roade människan så han inte kunde sluta skratta.Sixten, sa han och fick inte fram något mer. Istället brast han ut i en ny skrattsalva.

Din svans, sa han till sist. När han hämtat andan. Den syns! Jag ser den.

Är du inte riktigt klok, sa jag då. Vad trodde du? Att svansen skulle vara osynlig? Jag använder ju den för att locka dig att leka. Vilket tydligen inte gick så bra. Men jag lyckades ändå

Vadå? Hurdå, sa människan. Vars mage slutat hoppa.

Jag lockade dig att skratta, sa jag, och drog demonstrativt in svansen i lådan.

fredag 21 november 2014

Bäddfridagen

Flytta på dig, ropade min människa. Han lät irriterad. Han hade velat bädda sängen. Men tyckte inte att han kunde. Eftersom jag lagt mig att sova i ett påslakan. Någon gång har han bäddat ner mig. Då har jag haft det jobbigt. Att hitta ut. Så det ville han inte utsätta mig för igen.

Nu öppnade han istället fönstret. Snart blir det lika kallt inne. Som det är ute. Sa han högt. Så att jag skulle förstå att det var mitt fel. Men det blev bara skönt . Det började bli outhärdligt varmt därinne i täcket. Nu sjönk temperaturen. Behagligt värre. Blev det. Så jag låg kvar. Man är väl pensionär.

Vad måste du hålla på och bädda för? Vad ska det vara bra för? Jag ropade högt för att han skulle höra mig genom täcket. Var en fri människa. Gör som du vill. Sluta bädda!

Jag bäddar för att... sa han och blev tyst. Jag bäddar för att... försökte han igen. För att det ska vara så, sa han sedan med eftertryck. Just det. Så ska det vara. Bäddat och snyggt. Inte rörigt med kuddar, lakan och täcken huller om buller. Då blir det mindre damm. Att dammsuga. Och så. Så det så!

Vad många så det blev! Ropade jag. Men, vad säger du om en bäddfri dag i veckan. En dag då vi gör som vi vill. Softar. Tar det lugnt. Hänger.

Bara om det blir en kattfri dag också. En dag då du inte tar över våra sängar. Som om det var du som ägde dem.

OK, sa jag. Jag kan alltid slänga mig i någon av sofforna eller fåtöljerna. Mig kvittar det. Så nu kan du stänga fönstret. Bädda kan du också göra. För idag är det den kattfria dagen. Sa jag. Och gick till min favoritplats. Matskålen.



måndag 17 november 2014

Detta lärde jag mig av min katt, sa människan

Människor har inget att lära av katter, säger en besökare. Som inte har djur i hemmet. Inga stora i alla fall. Hur det är med gråsuggor och tvestjärtar i källaren går hon inte in på. Men katter är inga älsklingsdjur. För henne, hon som sitter där vid köksbordet och pratar med mitt husfolk.

Jag måste bara säga att Sixten är klok. Säger min människa. Han har lärt mig en hel del. Bland annat viktiga saker att tänka på när jag predikar.

Släng dig i väggen, säger hon förvånat. Det tror jag inte på.

Jo, men visst. Säger min människa. Och drar bejakande in luft mellan läpparna. På norrländskt vis. En gång när jag hade skrivit klar min predikan la jag den på skrivbordet. När jag skulle hämta den hade Sixten haft ner alla papper och jag fick hastigt rafsa ihop dem.

Jag sorterade dem och la dem i predikstolen. När jag kommit till sidan fem och vände blad fattades sidan 6. Jag tystnade och tittade förvånat ut över församlingen. Jag hade missat den sidan. Glömt den. Sedan fortsatte jag på sidan sju.

Vid kyrkporten fick jag osedvanligt mycket beröm. För den talande tystnaden och den spännande övergången i slutet av predikan. Djärvt, sa någon. Nyskapande, hävdade en annan. 

När jag kom hem hittade jag sidan 6 bakom papperskorgen dit Sixten hade jagat den sidan. Jag lärde mig att ha koll på sidorna. Men också att en kortare predikan kan fungera väl så bra. Och att de som lyssnar kan binda ihop även ganska lösa trådar i en predikan. Även överhoppade tankeled, de som står på sidan 6, kan de klara av. Det lärde mig Sixten. Sa min människa. Då log jag stolt och gick demonstrativt förbi den där människan. Som inte trodde att det finns något att lära av katter!




torsdag 13 november 2014

Segern är min!

Det pågår en kamp. Mellan två olika däggdjur. Människa och katt. Jag är katten. Som vill ligga på frukostbordet. Mellan ost, mjölk och smör. Människan vill inte ligga på bordet. Utan försöker till och med få bort mig.

Striden utkämpas inte med rop och skrik. Inga hårda ord här inte. Utan det sker med lämpor och frestelser. Listigt lägger människan ut kattgodis med kattmynta i. Svårt att motstå. Men jag har bestämt mig för att inte gå på hans finter. Jag ligger kvar.

Han får lyfta bort mig. 7 kilo slapp katt. Tungt att lyckas med. Han sätter mig på en pall där godiset ligger utplacerat. Då tackar jag honom för hjälpen. Man vill ju inte hålla på och hoppa hit och dit så tidigt om morgonen. Det är skönt att slippa. Min envishet gör att jag, katten, avgår med segern. Mums!

måndag 10 november 2014

Vila på bladet

Gamla ord blir som nya. När de slitits ut. Kan man ge dem nya innebörder. Nyligen grävdes gatan utanför vårt hus upp. Det var ingen munter syn. Där låg rör i långt framskriden förtvining. Egendomligt att de har kunnat leverera varmt vatten till hushållen. Jag spanade noga. På maskiner som blinkade. Arbetare som grävde. Chefer som stod bredvid och pekade. Mest spanade jag efter möss. Eller råttor. Men de stannade hemma. I väntan på att få syn på dem lyssnade jag till avloppsbrunnarnas brus. Brunnsmusik fick en ny betydelse.

Så har ordet pensionat blivit en bra benämning på mitt hem. Vi har alla gått i pension. Människorna och jag. Vi sover längre och läser långsammare. Åtminstone verkar det så. Morgonkaffet blir långt utdraget. Det hummas och muttras över allt vad tidningarna har att berätta. Jag tröttnar snart på läsningen. Lägger mig raklång över den utbredda tidningen. Som om jag kunde läsa med ryggen. Eller svansen.

Men Sixten, ropar människan, försvinn! Men eftersom det här är ett pensionat. Hör jag inte så bra. Utan ligger lugnt kvar. Suck. Så bra jag har det! Människorna borde läsa tidningen lite mindre och lägga sig att vila på bladen istället. Då blir de inte så deprimerade. Upprörda. Bekymrade. Över tillståndet i världen. Så tycker jag vi ska ha det. På pensionatet.

onsdag 5 november 2014

Hel pension

Som nypensionerad katt njuter jag av livet. Gräddtårta och dragspelsmusik är inte mina favoriter. Men min människa påstår att det är en myt. Detta att pensionärer har en ensidig kost inriktad på bakverk eller en musiksmak som föredrar bälgaspel. Som katt ger pensioneringen andra fördelar. Jag kan äntligen ta det lite lugnt.

Det har du alltid gjort, brukar min människa slå fast. Där är det ingen förändring. Inte bryr jag mig. Han får säga vad han vill. Retstickan. Det är ju hur det känns. Som är det viktigaste. Det allra bästa. Härliga.

För mig känns det bra. Mitt hem erbjuder helpension! Här stannar jag!

söndag 2 november 2014

Pension vill jag ha!

Jag vill gå i pension, utbrast jag en morgon efter frukosten. Min människa tittade förvånat upp från morgontidningen. Va, sa han intelligent.

Hur sa, heter det. Inte va. Men det jag slog fast var att jag vill gå i pension, hör du inte, sa jag sakta och tydligt. Människan hade inte inväntat ett svar. Han hade försjunkit i tidningen igen. Hallå, ropade jag.

Ja, jag hör, svarade människan något irriterad. Du vill… Mmm… Vad var det du ville?
För tredje gången vill jag gå i pension! Inte för tredje gången. Men jag säger det för tredje gången. Nu lyckades jag fånga hans uppmärksamhet.

Hur sa, sa han för att reta mig. Gå i pension, fortsatte han frågande, vilket blev fjärde gången saken nämndes denna morgon.
Just det, svarade jag.

Du kan inte gå i pension. Människan såg allvarligt på mig. Djur går inte i pension. Det var påtagligt att han försökte låta som om han visste vad han talade om.

Ha, där har du fel. Jag har hört om både hundar och hästar som blivit pensionerade. Så då kan en katt också! Jag har väntat länge nog. Det är dags!

Men varför? Och hur har du tänkt dig att det skulle gå till? Jag såg den där rynkan i pannan på min människa. Rynkan som berättar att han grubblade, men kanske inte förstod.

Du är ju pensionerad, sa jag. Då vill jag också vara det. Sedan du slutade arbeta syns det att du rår dig själv. Dagarna är inte inrutade med uppdrag, möten och sammanträden. Du är friare, på något sätt. Det passar mig också.

Men du har väl inte arbetat, invände människan. Du har inga möten och sammanträden. Så vad ska du pensionera dig ifrån?

Nog har jag arbetat. Jag har passat lägenheten, vaktat om nätterna. Övervakat hantverkare och kollat gäster. Tröstat och varit nära. Sett till att du haft något att göra. Det där med möten kan du väl inte ha glömt. Vi överlägger ofta om ditten och datten. Om möbler och klornas vård. Om regler som ska gälla här hemma. Om inte annat så har vi diskuterat min mat. Flera gånger varje dag. Det vore skönt att slippa det ett tag. Jag behövde tänka. Vad ville jag egentligen ha sagt. Jag ville ju inte in på något hem. Det vi redan har duger mer än väl. Men en förändring var önskvärd. Jag slutade min utläggning. Och funderade en stund.

Sedan kom det som ett högtidstal på ett offentligt möte. Du pensionerade dig ifrån någonting. För mig handlar det om att bli pensionerad till något! Pensionerad till frihet. Pensionerad till eget ansvar. Pensionerad till mera lek. Till att rå mig själv. Mindre tjat, mindre övervakning, mindre plikter. Pensionerad till pension!

Flott, sa människan. Det låter fint. Men vad ska du ha i pension, menar du?

Frihet, ansvar och lek! Det kan översättas till något riktigt konkret: Mera kött och kattgodis! Ökad uppmärksamhet. Och en supermassa tillgivenhet!

Människan betraktade mig noga. Sedan sa han utförligt: OK!





lördag 1 november 2014

Ha det!

Ensamhet är möjlig att uthärda. Särskilt om man vet att det finns gemenskap att få. Själv väljer jag ensamheten några gånger. Varje dag. Man kan inte hålla på och spinna och gnida sig mot armar och ben hela tiden. Inte sitta i knä eller luta sig mot människor som fryser. Återhämtning behövs. Tid för att dåsa. Att låta tankarna fara. Att drömma.

Men sedan blir längtan stark. Att få en människa på fötter. Så vi kan leka tafatt. Jaga möss. Överfalla strumpor. Daska till papperstussar. Ett skäl så gott som något. För att skaffa katt. Det är nog det min människas vänner menar. När de avskedshälsar: ha det!

Det som människan ska ha. Är en rolig, trevlig och mysig kamrat. Som stavas: katt.

tisdag 28 oktober 2014

Kryp in under bordet!

Sixten, var är du? Kom fram! Så ropas det. Ofta. Hemma hos mig. Min människa vill så gärna veta var jag håller hus. Som vanligt har jag hittat en undanskymd plats att vila på. Där befinner jag mig. Att hålla hus tycks vara något för jättar eller byggmästare.

Här är jag, vill jag inte svara. Istället kommer det ett litet kraxande läte ur min hals. Ett mellanting mellan fågel och fyrfota däggdjur. Ljudet räcker. En ledtråd. Fågel, fisk eller mitt emellan! Människan kan hitta mig.

Vad gör du där under bordet, frågar han. Inte för att han är intresserad. Det kvittar om jag säger att jag memorerar primtal eller ansar morrhåren. Min mänskliga kamrat frågar bara för att han behöver låta sin lättnad över att ha hittat mig pysa ut. Han tycker det räcker att han stängt in mig i garderober, i skafferiet och i en byrålåda. Innan han hittade mig var det svett och ... rop.

Hörru du, säger jag. Du tror att du vet var du bor. Pyttsan! Kom ner till mig här under bordet så blir lägenheten en annan. Nästan. Det är ju samma. Men den ser helt annorlunda ut. Det är sjukt vilken skillnad.

Jag kommer, sa min människa och pustade när han kröp in under matsalsbordet. Han låg tyst länge. Vilken massa träben, sa han till sist. En palissadOch vilket maffigt tak bordsskivan blir. En exotisk himmel. Som i ett annat land. Mattan är som en röd gräsmatta. En mjuk och varm sandstrand, utan sand. Allt är som förändrat. Annorlunda.

Totalt, sa jag. Just det. Precis.

Yours truly, Sixten, the cat, förklarade sedan för människan. Du undrar var jag håller hus, uppehåller mig, befinner mig. När jag tycks försvunnen. Här är jag. Här kan man ligga och fantisera. Varje vuxen människa borde krypa in under borden där hemma. Ibland. För att drömma. Under bordet bryr man sig inte om hur dumma somliga kan vara. Här försvinner det som tynger. Nära golvet får fantasin vingar och svingar sig mellan stolsben och andra egendomligt  förvrängda möbler. Skruvade och konstifika. Jag gned huvudet mot hans arm. Smeksamt. Kärvänligt. Uppmuntrande. Välkommen till min nivå!


måndag 27 oktober 2014

Näsa för ubåtar

När det ringde på ytterdörren brydde jag mig inte. Jag öppnar den aldrig. Vanligtvis, när min människa är ute på uppdrag lägger jag mig en stund framför dörren. På insidan. Där gör jag det jag kan nästan bäst. Väntar. Ingen är så tålmodig att vänta som mitt släkte. Vi kan visserligen bli otåliga och irriterade. Men samtidigt kan vi dröja länge.

Denna gång var det gäster. Som ringde på. När jag förstod att det vankades presenter sprang jag ivrigt ut i hallen. Där fick jag en äntligen ett träningsredskap i viktklassen möss. Så jag skulle kunna bolla och jonglera utan risk för krossade vaser och välta blomkrukor. Sådana besök, brukar jag säga till min människa, ska uppmuntras. Även en katt kan behöva uppmärksammas. Med konkreta bevis på uppskattning. Det räcker inte att vara beryktad, omtalad, diskuterad.

Sällskapet satt länge vid matbordet innan de masade sig över till sofforna. Där diskuterades livligt regeringar, skatter och ubåtar. Jag tänkte att jag skulle ha blivit en bra kommentator. Eller en sådan där journalist som andra journalister frågar. Då skulle man slippa en del av fältarbetet. Och fungera som orakel. En gåva jag har. Siargåvan, en profetisk ådra, orakelkrafter. Inte för att jag vill skryta. Det är bara ett konstaterande av faktum.

Eftersom jag tillbringa en hel del tid framför nyhetssändningar i radio och på TV är jag informerad. Dessutom läser jag diverse morgontidningar vilket gör mig välinformerad. Jag vet till exempel att en finsk försvarsminister aldrig skulle ha jagat u-båtar på samma sätt som man gjort i Sverige. Sådan farser undviker man. Det förstår man. En minister som jagar båtar skulle inte ha jobbet kvar. Här.

En huskattskusin. Som jag har. I Österbotten. Är en sann finländare. Fördomsfull. Lite skogstokig. Han menar att deras u-båtsförsvar är imponerande starkt. Vi lägger in främmande ubåtar i Koskenkorva, säger han! Snart vinglar båtarna upp. Till ytan. Och perkele, säger han eftertryckligt, sedan kommer en massa nakna gubbar ut ur en bastu och kastar kniv på dem. Då flyr de, de okända farkosterna, tillbaka till Kaliningrad. Men det är bara som han säger. Jag tror honom inte. Men hans fantasi är lysande. Den står ingen minister efter. Träffsäker är den bara sisudär!.

Tur att det är han som tänker så. Och inte jag. Han är ganska ensam. De flesta jag känner därborta tycker det är bra om någon vill ge undervattensbjörnar. På tafsen.  Men en demonstrerad förmåga att köra båtar fram och tillbaka bland kobbar och skär...

Min människa säger att så där kan man inte skriva. Eller säga. Då får man nog bjuda på lite svensk fars också. Så jag tänker att ett nytt sätt att jaga okända undervattensflytetyg vore att folk i folkdräkt samlas längs kusterna iförda sina färgsprakande kläder. Där skulle de skutta och skråla små grodorna. Grodor är ju ett slags amfibier. Som får spatt av sådana aktiviteter. Så ett extra dylikt midsommarfirande kan skrämma slag på vem som helst. Inte bara på amerikaner som söker rötter i TV.

Själv tycker jag egentligen att katter borde tas i anspråk. Eller hundar. Vi har nosar för u-båtar. Kan vi hitta kantareller i skogen. Kan vi finna båtar i havet. Sluta lyssna är vårt råd. Lukta istället. Eller använd en elektronisk näsa. Då kommer de inte undan.

Mitt förslag båtar föga. Försvaret bryr sig väl inte. De hoppas ännu på tränade sälar. Men de klarar som bäst att riva torsk ur nät. Det var hela min välinformerade, upplyst djärva och dagsaktuella kommentar. Bäst att jag slutar. Tvärt. Innan jag blir inkallad.

onsdag 22 oktober 2014

En katt blev vräkt

Denna morgon blev jag vräkt. Å det grövsta och mest irriterande sätt. Ändå behöll jag lugnet.

Det skulle tvättas lakan. Så där som sker med viss regelbundenhet. Örngott revs av kuddarna. Påslakanet slets ur sängen. Min människa hade då glömt något mycket viktigt. Mig! Han hade fullständigt förträngt att jag vecklat ihop mig under täcket för att få det riktigt varmt och gott. Med påslakanet och täcket for jag iväg som skjuten ur en raket. Svussscch!

När sådant händer är vi katter oberörda cooola typer. Jag sträckte lite på mig. Vred på huvudet. Åt ena och åt andra hållet. Satte mig ner. Såg ointresserad ut. Slickade en tass. Reste mig och gick värdigt till soffan i vardagsrummet.

Inte ett ögonblick visade jag att jordbävningen ägt rum. Att jag vräkts ur sängen som en gammal toffla. Eller heter det toffel? Om den är bättre begagnad är det nog en toffla. Själv är jag mest bättre och lite mindre begagnad. Sådana omvälvningar bekommer oss inte. Om så solen trillade ner skulle jag sträcka lite på mig. Vrida på huvudet. Än åt ena och än åt andra hållet. Och ointresserat slicka en tass. Så cool är jag, Sixten, the cat.

Att människan nästan svimmade när han förstod vad han gjort fick han denna gång själv ta ansvar för. Jag var fullt upptagen. Med att vara ointresserad och oberörd. 

onsdag 15 oktober 2014

Välskött, omtyckt, älskad

Min människa är troende. Han tror allt möjligt. Mest tror han att jag är hans katt. Som vore jag en vacker handväska. En mjuk tröja. En stilig ägodel. Som han kan ha för sitt höga nöjes skull. Men mitt liv är inte hans. Att förfoga över. Även om jag är helt beroende av hans omsorger. Av allt det gamla vanliga Som är nödvändigt för överlevnad, Mat och vatten, Värme och skydd. En plats att vila ut på.

Men mest av allt behöver jag hans värme. En ovillkorlig kärlek. Som består vad jag än gör med hans soffor och fåtöljer. Därför är även jag troende. Jag tror på hans tillgivenhet. Att han håller av mig, min djuriska person, mitt liv. Bortom det som är roligt, gulligt, rörande. Mitt i prövning och dagliga vedermödor. Håller vi av varandra. Det är min tro. Och min oavvisliga rätt. En rätt som varje hund och katt, marsvin eller kanin i ett hem skulle ha. Har. Rätten att vara välskött, omtyckt och älskad.



lördag 11 oktober 2014

En blödande svans med rivna öron

Under bilen på gården satt en slagen katt. Gömd. I skydd av ett ton automobil. Stryk hade den fått. Av en grov typ. Som hade kunnat alla knep i boken. Hur man tvålar till en annan katt. Besegrar honom. Slår honom. Bits och rivs.

Mellan bakhjulen satt han tilltufsad. Rädd. Utan egna försvar. Härskartypen hade redan gått sin väg. Föraktfullt. Med segertankar. Här ska ingen annan katt komma på en gård som jag förtjänat. Genom strider. Utkämpade under år. Inget kunde jag göra. Jag fick höra hur det gått till. Av en katt som råkade gå förbi. Mitt fönster. Som stannade och berättade.

Under bilen satt en blödande svans med rivna öron. En stukad och förnedrad ungkatt. Utmanövrerad och slagen. En tungviktsmästare mot en otränad tonåring. Det visar de inte på videosalongerna. Det skrattar man inte åt på Youtube. Det är vare sig gulligt eller rart. Förstärker inte bilden av katter som fluffiga accessoarer. Söta och rara.

De skulle  bara veta. Hur många har det. Kattastrof är tillvaron. För den som hunsas. Trycks undan. Får däng. Lever i skräck. Jag vet nog. Att han där under bilen. Inte får tillräckligt med mat. Den stjäl typen. Det skulle de bara veta. De där som skrattar och ler. Förtjusta och bedårade. Av gulliga, klumpiga, roliga katter.

torsdag 9 oktober 2014

En kartong

Igår fick jag en kartong. En gåva. Att fröjdas över. Den fyller mitt universum. Tar min uppmärksamhet. Får mig att  riva och slita med vassa klor. Allt annat försvinner. Mitt liv just nu är detta enda: kartong!

Tänk om människor kunde bli lika uppslukade som jag. Kan. Av en enkel kartong. Att hoppa i. Så det har jag gjort. Hoppat i. Därför blir det inte mer. Idag. Uppslukad som jag är. Gömd i kartongens stora bruna mage...

söndag 5 oktober 2014

Ta fram tårtan

 
Min människa har varit på kalas. Med en hel hop människor. För ganska länge sedan. En fest för en ung dam som just blivit konfirmerad. Häromdagen laddade han ner bilderna på datorn. Han ville visa mig några glimtar från den stora världen.
 
Då fick jag syn på en speciell bild. Som min människa tagit. Under kalaset. Bilden var fin och trevlig. Där syntes tre katter. Ivrigt på väg mot en tårtbit. En sådan tröja skulle min människa ha. Men med en bild på den finaste av dem alla. Jag skulle synas där! Mig skulle man se!
 
Med tanke på hur min människa hanterar brådskande uppdrag. Skjuter upp dem. Låter dem bero. Trögtrygg som han är. Blir det till att ha tålamod. I väntan på en tröja. Under tiden. Vädjar jag. Var snäll och ta fram gräddtårtan!

torsdag 2 oktober 2014

En tass på tåget

I lägenheten ligger vykorten utspridda. Jag har inte hört talas om att det är så man gör med vykort. Lägger dem i små travar på golven. Så knappt en katt kan ta sig fram. Det är som en  invasion. Till och med i soffan och fåtöljerna. Mina ställen. Där ligger vykort med jutomtar, granar, snöflingor, skidåkare, julklappar, änglar. Julottor, kyrkor och slädfarare med facklor, Det är julkortsavdelningen. Helt undgår jag inte att påverkas av bilderna. Och gnolar för mig själv: Räven överraskar isen...

I vardagsrummet är en matta Gotland, En annan Örebro. Bordet är påsk och pingst. I form av vykort. Gotlandsbåten känner man ju igen. Några av ruinerna. Hångers källa, raukar och Hoburgsgubben. Lyfte jag blicken kunde jag istället se Svampen. Olaus Petri kyrka. Rådhuset. Vittnar om att detta måste bara vara högarna från Örebro.

Påsken får det att vattnas i munnen på en gammal katt. Så mycket fjäderfä ser jag sällan. Tuppar och hönor, Gula kycklingar högt och lågt. Ägg, flera ägg, ja, alla ägg som finns. Och så några stycken till. Påskliljorna är inte så dumma de heller.

Nyss blev det en väldig kalabalik. Min människa blev komplett bestört. Jag skulle dricka vatten. Vi katter ser inte alltid var vattenytan är. I ljusa skålar. Av keramik, porslin eller glas. För att slippa få blöta morrhår slår vi med en tass på skålens kant. Skvimptestet, kallar människan det. Nog skvimpade det. En sjö uppstod och jag råkade få det mesta på fötterna Tassarna mina. När jag spatserade därifrån trampade jag på några sällsynta vykort. Dyrgripar. Rariteter. Som nu har blivit vattenmärkta. Mina tassavtryck gick inte bort så bra som människan hade hoppats.

Tvärs över tåget vid en järnvägsstation har jag lämnat avtryck. Kortet hade en sådan där glatt yta. Som en tunn fernissa. Nu säger människan att det fallit i värde. Kan jag inte tro. Så kan det inte vara.

För evärdliga tider har jag märkt några kort. Sixten, the cat was here! Det inser min människa snart. Något kotsbarar och dyrbarare än den här katten finns knappast. Det påstår han själv också. Ganska ofta. När han med bedrövad blick ser på revorna i vardagsrummets soffa, risporna i skänken där porslinet lagras..Han lär snart sända en räkning till alla som samlade in pengar och gav honom mig! Hotar han med. Men han är en flexibel människa. Kan tänka om. En gång till. Han finner en lösning. Och upptäcker andra värden. Han kommer säkerligen att inordna tassarna i samlingen. I en helt ny avdelning rariteter. Sällsynta kort med berömda tassavtryck!

fredag 26 september 2014

Poliskatten spanar

Han är en riktig personlighet, säger min  människa till en besökare. Om de som hälsar på inte känner mig och mina egenheter. Måste människan förklara. Så att de inte blir alltför närgångna. Många tror nämligen att vi katter är ett slags snuttefiltar. Som man kan bolla med hur man vill. Ett kramdjur av plysch. Som nallen någon kramar mycket hårt när det är dags att somna.

Min personlighet skulle passa i en detektivhistoria. Sällan har jag spanat så mycket som de senaste månaderna. Gästerna som kommit och gått har bara sett den där personliga katten. Som legat på en stolsdyna. Inte har de tänkt på att jag har sett till att välja rätt stol. En som man inte kan smyga sig på bakifrån. Och med klar sikt åt alla håll. Från min dyna har jag sett tre dörrar och haft stenkoll på vilka som kommer och går.

Ingen märker det eftersom jag bara öppnar små glipor. Höjer ögonlocken osynligt. Lite grann. Tillräckligt för att se. Allt som händer. Så jag har sett besökare som snutit sig i servetten. Fastlänningar förstås. Några har somnat. Jag har till och med upptäckt att det finns människor som är besatta av städning. De som kollar om mitt husfolk har dammat dörrposter och bokhyllor. Andra har fallit i trance framför böckerna. Beundrande det religiösa tavelgalleriet. Med gamla oljetryck. Där flyter Mose i vassen. Inte av sig själv. Som en kork. På babysim. Utan som i en gammaltestamentlig picknickkorg. Och Jesus är på sin vakt. På en mörk tavla från Getsemane. Sådant lägger jag märke till. När min människa kokat kaffe i köket. Jag har med öronen på spets hört vuxna människor berätta roliga historier. Och jag har sett dem skratta så de ramlat ur sina fåtöljer. Trots att inte en katt skulle finna historierna lustiga. Eller roande.

Ibland har jag krävt att få gå ut. Jag springer inte fritt på tomten. Stor som en förort. Där härskar andra och vilda katter. De som inte är så belevade och inne. Som jag. Då tar jag på mig selen. Med hjälp av människor. Och sitter som en polis på husets trapp. Även där på span. Med överblick. Då håller sig de andra undan. Respekt! Passa er för polisen i kapellet. Viskas det på bygden. Katt och katt emellan. Han är välbyggd. Har muskler som en vältränad polis.

De får gärna tro så. Själv vill jag inte slåss för att försvara min plats. Jag löser konflikter med fredliga medel. Jag stirrar på inkräktare som fotbollsspelaren Zlatan gör. Då viker de ner sig. Drar sig undan. De vilda bondkatterna. Jag ser deras spår. Ibland. Då har de vandrat över tomten. Och min människas stora bil har stått i vägen för dem. De orkar inte gå runt. Istället hoppar de upp på biltaket. Och promenerar tvärs över bilen. Tidigt på morgonen kan man se spåren. Tassavtrycken. På taket och kylaren. Som om de velat göra den gamla Volvon till en del av stigen. Där de ska ta sig fram.

Därför går jag ibland upp. Mycket tidigt. Och spanar. Och då har jag sett en randig övergödd katt. Som använder vår bil som promenadstråk. Ibland kommer en svartvit hankatt smygande. Honom vill jag inte alls träffa. Då skulle det nog inte hjälpa att jag är husets polis. Att jag ser ut som en polis. Har den auktoritet en sele kan ge. Men det passar så bra. Att jag när den svartvita typen är i närheten. Är jag under cover. Inte som jag brukar. Inkrupen under överkastet. På stora sängen. Nej. På spaning. Gömd bakom en gardin. I en kraftfull roll som traktens polis. Personligheten.

tisdag 23 september 2014

Förlåt, Sixten

Har haft semester. Ingen tror att katter behöver vara lediga. Husdjurskatter behöver faktiskt få ta igen sig. Deras uppgifter är tröttande och slitsamma. Inte alls så där sorgfria som många tror. Det sägs att vi har det förbaskat bra. De är som lyckliga pensionärer som rår över sin tid. Eller som glada barn som kan stoja och leka hur mycket de vill.

Min dag är mycket inrutad. Och genomtänkt. Även jag behöver få bryta invanda mönster. Få tänka på annat. Få roa mig. Nu har jag hamrat på min blogg i åratal. Ofta. Mycket har jag skrivit. Ivrigt påhejad av min människa. Men till slut behöver även jag få lugn och ro. Därför blir det så bra när eposten kapas av en främling. Min människa vrider sina händer. Sliter det lilla hår han har kvar. Som en midsommarkrans. Han blir bragt ur fattningen. Men jag får lugn och ro. Eftersom människan tycks fastvuxen vid tangentbordet. Jag slipper skriva. Inget bloggande. Lite semester.

Han ringer till bredbandsleverantören för att stoppa att någon annan använder hans epost. Han råkar med dem eftersom de tar en månad på sig att fixa fram en ny epost. Han fräser irriterat åt mig. Jag som är oskyldig som få. Inget av detta är mitt fel. Tack och lov.

Han ränner vid svampstuvningen. Sixten, ropar han. Som om det var jag som stod vid spisen. En soppåse går sönder. Sixten, vrålar han. Som om jag rivit hål på den. TV:n slutar fungera. Sixten, gallskriker han. Som om jag bitit av en sladd. Istället lägger jag huvudet på sned. Inkännande. Medlidande. Vänligt. Vilket gör honom vansinnig. Se inte på mig så där, säger han mycket skarpt. Du har inget att anklaga mig för!

Vi terapeutiska katter bryr oss inte. Vi skakas inte av lite oväsen och skrik. Sådant är som stopp i ett stuprör. Det måste liksom gastas bort innan vattnet kan börja rinna. Så jag väntar. Lutar mig stilla mot hans ben. Och all hans irritation viker. Han suckar och säger, förlåt Sixten. Det är inte ditt fel. Just då känner jag att det här är fint. Det är bra. Ungefär så bra som en riktigt lång semester!

onsdag 17 september 2014

Värme och tröst

När min människa hämtat ut medicinen. Våndades han en stund. Jag förstår honom. Han är inte så van att ta sprutor i magen. För att få fart på blodvärdena. Eller för att hålla blodet tunt och fint.

När han väl fick det hela gjort. Gick han och la sig. Vilade lite. Då hoppade jag upp på sängen. Trampade och kloade lite på tröjan hans. Ville komma riktigt nära. Erbjuda min värme. Borrade in mig i hans armhåla. Och somnade.

lördag 13 september 2014

Hade roligt

En glad katt. Är jag. Först reste jag. Sedan kom jag fram. Till stora ytor att springa på. Saker att klättra på. Rum att rumstera om i. God mat. Färskt vatten. Som en törstande kamel i öknen. Som hittar sin oas.

Ung på nytt. Blev jag. Glömde valet. Bråket. Hade roligt! Tänkte djupa tankar: länge strävade jag efter att vara unik och blev bara vanlig. Nu är jag mig själv. Unikt, eller hur!

onsdag 10 september 2014

Smart frukost

Vi tävlar. Varje morgon. Min människa och jag. Om vem som är smartast. Och utan att skryta måste jag deklarera. Att det är jag, Sixten, the cat, som överlistar den morgontrötte. Jag får det godis jag vill ha, det som människan egentligen inte vill ge mig.

Vi går ut i köket tillsammans. Människan snubblar nästan varje morgon på mig. Trots att han vet att jag går som i slalomspåret. Lite sicksack. Som för att leda honom människan på rätta vägar. Fram till min skål. Den som han var morgon till brädden fyller.

Så snart jag ätit lägger jag mig mitt på frukostbordet. Då måste han lyfta ner mig. Vilket inte är så lätt med värkande rygg. Så människan brukar muta mig. Kattmynta gör susen. Är jag inte nöjd vill jag ha mer. Där har jag en annan strategi. Då hoppar jag upp på stolsdynan och rullar ihop mig. Ingen sätter sig på mig. Så det så!

Inte heller är det så enkelt att tippa stolen över ända. Jag har ju bevars klor. Som kan hålla mig kvar varhelst jag vill. Så människan som inte vill ge mig mera kattgodis faller till sist till föga. Nytt godis på en pall. Till den listigaste av katter! Där ligger jag förnöjd. Tills människofrukosten är avklarad. Då tar jag tillbaka stolen. Som jag lånat ut. Eller hyrt ut. Jag blir som en hyresvärd. Värd för köksstolar. Det är jag det. Jag tar betalt. Ett stolslån kostar pastiller med kattmynta i. Det kallar jag smart frukost!

måndag 8 september 2014

Skavsår i öronen II

Bulldog, mops och terrier
biter gärna derriere
Huskatt, Siames, en Birma
kan sitt motstånd lätt missfirma
Valet kommer, valet går
Hund och katt de slåss i år!

Ni förstör och river ner
klantar till det mer och mer
Men - vi klarar allt att fixa
Ni ska bort! Och sluta trixa!
Bull sa sprick, och Bill sa stick
Seger åt vår egen klick!

Så ligger jag, Sixten, the cat, och gnolar under det gråa överkastet på den stora sängen. För att lindra värken i öronen efter all politik...

söndag 7 september 2014

Skavsår i öronen

De är som hund och katt, sa människan om partiledarna som duellerade inför kamerorna. TV-apparate verkade nästa generad- För vad som den blev tvungen att visa upp.

Varför bråkar de så infernaliskt? Särskilt som hund och katt faktiskt kan vara de såtaste vänner, svarade jag. De godaste kamraterna. Men det var inte så han  menade. De var arga rivaler som morrade och fräste.

Måste vara tröttsamt att hela tiden ge sig på någon annan. Samtidigt som man måste kråma sig och skryta om den egna förträffligheten. Att de orkar! Själv nöjer jag mig med att vara förträfflig. Nöjd med vad jag åstadkommer. Av trivsel och god stämning. Förstår omgivningen inte det av egen kraft - så varför ska jag behöva tjata om den objektiva sanningen? Det bara är så.

Jag kan ge mig på någon annan. Om jag vill. Men det vill jag inte. Särskilt inte när jag hör hur tarvligt det kan bli. Enformigt. Rabblande av innantillläxor är bara tråkigt. Valet får människorna bekymra sig om. Jag gitter inte höra på. Längre. Har fått nog. Och övernog. Gömmer mig under överkastet. Där har jag upprättat en politikfri zon. En sådan kan jag rekommendera. Bra att ha när skavsåren i öronen värker. Så gör som jag - kryp ner under täcket. Där finns lugn och ro. Frid, som människan säger, när han är på det humöret.

torsdag 28 augusti 2014

Borta bra

Några dagar har jag varit rastlös. Miljöombytet från sommarvistet till stadslägenhet gjorde mig, Sixten, the cat, smått deprimerad. Men även glad. Äntligen hemma. Favoritplatserna fanns kvar. Bästa sovplatserna, utsiktspunkterna, gömställena. Igenkänning ger trygghet. Även för en fyrbenad katt!

Borta bra. Så är det oftast för mig. Och när jag kommer hem igen känner jag mig först ganska borta. Men sedan blir det bättre! Bäst kommer så småningom...

måndag 25 augusti 2014

Försvunnen katt orsakar försening

När väskorna tas fram ur garderoberna blir jag vaksam. Något är på gång. Ska jag föras till veterinären? Ska vi åka bil? Långt? Eller ska någon av mina människor fara sin väg? På obestämd tid?

När lådor och skåp tömdes. Förstod jag. Nu händer det snart. Avfärden. Människorna slet och pustade. Otränade som de är. Jag satt på en byrå. Och tittade på. Som vore det hela en cirkus. Var är datorväskan? Kameran? Mina stövlar? Människorna for runt i huset. På jakt efter sådant de tagit med sig. Men knappast använt. Nu skulle allt samlas och packas i bilen. Har du tagit in tvätten? Frågorna var många, svaren få.

När det blev kväll stuvades allt in i bilen. Nästan. Människorna gick till sängs för att sova. Jag fick kvällsmat. Vi sov. På morgonen låtsades mobilen vara en väckarklocka. Den ringde länge och starkt. Människorna for upp och samlade ihop det lilla som fanns kvar. Sedan tänkte de samla ihop mig. Men Sixten, the cat, låg steget före. Snart började människorna leta. Och ropa. Sixten, var är du? Sixten, Kom fram! Men jag tog det lugnt.

Det finns en övervåning på huset. Dit upp sprang de i omgångar för att leta. Under diskbänken. Under sängarnas överkast. Bakom dörrar. Ingen Sixten hittade de.

De letade igenom rum efter rum. Tittade i skafferiet. Till och med i kylskåpet. Under soffor. I klädskåp. De öppnade faktiskt ungnsluckan! Var kan han vara, ropade de till varandra. Har du inte hittat honom? Han kan väl inte ha smitit ut?

De blev mer och mer stressade. Båten går ju snart, ropade de. Och nu hade de letat i 30 minuter. Efter lilla mig! Men eftersom jag inte är så förtjust i att åka bil. Eller båt. Ville jag inte visa mig. De tog om alltihop. Upp på övervåningen. De finkammade huset! Jag var försvunnen!

Vi katter förses ofta med olika redskap som vi kan kloa på. Tvinnade rep på någon slags klätterställning. Min lekredskap stod mitt på golvet i vardagsrummet.  Runt och förbi den hade de rusat. Gång på gång.

För att få hela ställningen att stå, och inte välta, är konstruktionen fastskruvad på en liten låda. I den finns det ett mörkt hål. Så att katter kan krypa in där. Människorna hade tittat och bara sett det svarta hålet. Ha! Vad de inte märkt var att jag lagt mig därinne med ryggen mot öppningen. Så hålet var lika mörkt som det såg tomt ut. När medmänniskan till sist böjde sig ner såg hon att det svarta hålet hade päls! Hon skrek! Här är han!

Så försökte hon locka mig ut ur lådan. Med kattgodis. Smeksamma ord. Stack in händerna. Men då försvarade jag mig. Lite lagom så hon slutade. Till sist blev hon desperat. Tog hela ställningen som en tyngdlyftare och skakade den. Inte trillade jag ut. Nä, nä. Man har ju saker på tassarna så att man hålla sig fast och kvar. Hon tillkallade medmänniskan. Du får ordna upp det här. Sa hon. Vad kunde han göra?

Han gjorde vad han brukar göra. Han började skruva och dona. Hela klätterställningen plockade han isär. Till sist var det bara den lilla lådan med mig i. Som fanns kvar. Den lyfte han och bar ut den till bilen. Där hälldes jag ganska enkelt in i hundburen. Jag hade vid det laget insett att de hittat mig. Dessutom, att resa i den lilla lådan verkade inte särskilt lockande. Så jag var ganska lätthälld. Just då. 45 minuter tog det människorna att leta fram mig. Trots att jag låg där mitt i vardagsrummet. Hela tiden. Med nöd och näppe hann de med färjan. Till fastlandet.

Det där med hundburen? Jag brukar faktiskt resa på stor fot. Så jag kan sträcka på mig och gå på lådan. Om jag får lust.

söndag 17 augusti 2014

Konversation och mellanrum

Människan min kommer ibland hem och berättar att människor verkar mera intresserade av mig, Sixten, the cat, än av honom. För en gångs skull verkar han ödmjuk nog att tycka det är helt OK. Men han har svårt att veta vad han ska säga. När folk frågar om Sixten gjort något roligt sedan sist. Som om jag vore någon lustigkurre. Som tillbringar mitt liv med upptåg och busstreck. Vilket de har delvis rätt i. Understundom är jag skämtbenägen. Eller så...

Vad säger du då, frågar jag ganska nyfiket? När de undrar?

Att det roligaste du gjort sedan sist är att göra hål i en ny fåtölj. För övrigt är han mest en skicklig konversatör, brukar jag säga. Då verkar de bli förvånade. Äsch, även om Sixten är en extraordinär katt så inte kan han tala. Kan han inte, säger jag utmanande.

Vad säger han då, undrar de med tvivel i rösten. Han bad mig bland annat hälsa att hans människa också är en trevlig prick och god konversatör. Han har intressanta och gångbara åsikter i alla de slags ämnen man kan tänkas behöva samtala om. Då säger de oftast: det där är inte roligt, nej, inte roligt alls. Så vänder de sig om och söker efter någon annan berömdhet som kan matcha dig, Sixten. Det du!

Människan fortsatte. Själv är jag van att tala för mig själv. Och då menar jag inte predikningar. De brukar faktiskt vara välavlyssnade. Men i klungor och mingel är jag bäst på mellanrum. Mellan grupper och kluster. De är inte alls så dumma. De där mellanrummen...

tisdag 12 augusti 2014

Min människa tycks irra runt

Min människa är besvärlig att hålla koll på. Oftast ligger jag lugnt på en plats där jag kan ha uppsikt. Över honom. Går han någonstans. Följer jag med. Så det blir lite spring. Fram och tillbaka. han rör sig nämligen ganska planlöst. Som om han var på väg. Men inte visste vart. Men jag har ändå mina metoder att få igenom min vilja. Trots att min människa tycks irra runt.

Sixten, sluta sno kring mina fötter. Jag snubblar ju på dig hela tiden. Säger människan. Vill du något kan du väl säga det?!

Kan jag väl. Men det lönar ingenting till.

Vad säger du? Skulle jag inte lyssna på dig när du har något att säga. När du vill något?

Jo då, Det händer. Men om du inte vill det jag vill. Vad händer då? Är det jag som får min vilja igenom?

Det har väl hänt? Ibland. Ja, ofta!

Så om jag ber om en ny omgång mat i gelé eller sås, så får jag det?

Skulle inte tro det.

Eller om jag vill riva på tapeterna, de där av väv? Eller kloa på din älsklingsfåtölj? Lägga mig på matbordet? Sova på dina svarta byxor? Smaka på din mat?

Nej, men...

Där ser du, sa jag. Om jag trampar runt fötterna på dig så vet du att jag vill något. Och du blir trött på mig. Och så faller du lättare till föga. Ger mig vad jag vill. Utan att jag behöver tjata, böna eller be! Så enkelt är det.

måndag 11 augusti 2014

20 millimeter, det du!

Här på landet kan folk råda bot på det mesta. De är vana att ordna upp krångel. De griper sig an livets förtretligheter med oanad energi. En hjulaxel som går sönder byter man själv. Till exempel. Katterna i trakten är dock lite skrytsamma. De överdriver en aning. Hur stora råttor de tar. Eller hur starka de blivit. Där har jag mycket att lära. Min blysamhet har oftast förbjudit mig. Att säga som det är.

Gräsmattorna har varit ovanligt gula i år. Sönderbrända, säger katterna här. Men en av våra grannar han kan ordna det där med nederbörden till det bästa. Sa de.

Nyfiken blev jag. Och fick dem att berätta. En av byns innevånare blev mycket nöjd när det en morgon visade sig att det regnat ordentligt under natten. Det räcker inte, lär han ha sagt, men 20 millimeter är alltid 20 millimeter. Det du!

Grannen som råkade vara på besök just då log. Fick du inte mer?
Det kan inte du ha fått heller! Våra tomter ligger ju mitt emot varandra!

Jo, jo jag fick mycket mer. Jag fick 40! Det är säkert! 40 millimeter fick jag! Dagsens sanning!

Men hur i all världen???

Det var då grannen visade sig vara just uppfinningsrik och listig. Han sa dröjande: jag har två mätare!

Så det får bli dagens tips från Sixten, the cat, till dem som får för lite regn. Skaffa en mätare till!

söndag 3 augusti 2014

Tryckande värme

Värmen är tryckande. Jag släpar mig runt i huset. Ibland ut i en rabatt. Där kan jag ligga i skugga. Med kyla från fuktig mark. Sakta drar jag tassarna efter mig. In i huset. I jakt på svalka. Kyla rent av. Men där finns bara sol och värme. Inte ens åskväder med blixt och dunder. Kan hjälpa. Det är snart lika tryckande hett igen. Dessutom blir flugorna närgångna.

Någon borde skriva en etikettsbok. För flugor. Så att de lär sig uppföra sig. De ska inte surra runt öron och mun. Inte trassla med morrhår. Eller svansar. Och aldrig landa på någons sockerkaka. Eller dricka saft. Ur barnens saftglas. De borde hålla avståndet. Inte kränka trygghetszonen. De är som sådana människor. Som kliver så nära att man ryggar tillbaka.

Men inte jag. Som katt håller jag stånd. Står kvar. Klipper till om det blir närgånget. Besökare tycker att jag, Sixten, the cat, är en rysligt otrevlig katt. De skulle bara veta. Hur sällskapligt underhållande och angenäm denna svartvita och smidiga katt kan vara. När jag vill. Men det är upp till mig. Truga hjälper inte...

Om jag överträder trygghetsgränser? Då gör jag det enbart av vänskapliga skäl. Jag ger nämligen frikostigt av min kattliga beröring. Smeksamt. Stryker jag mig. Mot vader. I vilket väder som helst.

lördag 2 augusti 2014

Tranorna

Tranorna trumpetar tidigt om morgonen. De står på ett fält i närheten. Osynliga för mig. Men med sådan kraft i sina horn att de lika gärna kunde stått utanför mina fönster. De fungerar som väckarklocka. En blåsorkester som glömt sina noter och spelar mest på känn. Om deras olåt tycker jag inte. Den väcker mig när jag försöker sova. Den tvingar mig att spana runt huset. Att vara på alerten.

När solen stigit högt tystnar oljudet. Skränet lägger sig. De flyger till närmsta fält. I snirkliga cirklar. Som för att etsa in kartbilden. Av vattenvägar och bördiga åkrar. Under enstaka tjut. De tar mark där frukosten står uppdukad. Det gillar jag. Så länge dessa frukostfält ligger långt borta. Mycket långt borta. Rent avlägset!

Jag kryper upp i en fönstersmyg. Nystar ihop mig. Andas djupt. Suckar. Och somnar.

onsdag 30 juli 2014

Sommardröm


Strövar över fälten
vägen, lång att gå
katten vår är hjälten
modig är som få

Klättrar över bergen
hårda klippor grå
spanar efter vargen
gömd i någon vrå

Inget får mig hindra
tänker katten nu
framåt, nöden lindra
gör det, gör det du!

Når så nödställd misse
trött och slut, men nöjd
vårdar skadad kisse
räddar upp på höjd

Hjälten blöt, den kraken
kämpat dag och natt
upp ur drömmen! Vaken!
Tror han har fått fnatt

Fälten - golv med matta
bergen - soffan mjuk
nödställd - plyschmarkatta
drömmens höjd -  halsduk

Men visst kan det kvitta
drömmen kan bli sann
modet kan han hitta
stordåd göra kan






onsdag 23 juli 2014

är det verkligen sommar?

Lek med mig, ty sommarnatten är lång.

Lyssna till ljuden i det flyktiga mörkret. Fladdermöss, nattflygande insekter och löv som belåtet suckar efter dagens hetta.

Människorna hör inte allt som rör sig, därför lyssnar jag.

In i vårt sommarhus kommer röster som beskriver helvetet där bomberna faller över instängda människor och djur. Vår trygga idyll skakas.

Kyrkklockan ringer in dagen. Jag öppnar ett öga och spetsar ett öra. Hör jag inte ett löfte om fred på jorden?

Mina vassa klor skrapas runda av hårt arbete när jag klättrar i träd och rusar i trappor. Något ska man göra när andra har sommarlov.

Jag undrar: är det verkligen sommar? Värmen kommer, värmen går, sommar blir det varje år...

måndag 21 juli 2014

Iakttagelser av solens inverkan

Jag håller mig kall i värmen genom att låtsas att jag inte är här.

Blir det för varmt flyttar jag mig till skuggan. Vi katter vet att där är det svalare.

Människor håller till i solen så länge att solen kryper in i deras skinn. Så blir det också jämmer när det under natten hettar och svider på armar rygg och ben.

Varför de smörjer in sig med stekflott innan de somnar i solstolen har jag inte förstått.

Människor påstår ofta att de ska läsa. Men böcker och tidningar singlar snart till backen som snöflingor. Inte läser de. De bara tror så. Människorna sover.

Politisk katt

Har nu förberett mig. Hopnystad i bästa fåtöljen. Timmavis. Alltså timme ut och timme in. Där har tankarna malt. Mognat och klarnat. Nu har jag ställt mig på på podiet. Jag harklar mig och ropar ut över mina människor: Som vältalig valtalare måste jag ovillkorligen kräva att katternas villkor måste bli bättre! Alla partier försöker locka oss till sig. Med hjälp av alla möjliga pipljud och med joller. Sådana är de, dessa politikerna. De talar med bönder på bönders vis och med katter så larvigt att vi smäller av.

Vi är dock belevade och låter det icke märkas. Hur irriterande det är. Att bli behandlad som nyfödd. Men lille katten, gnäller de med sötaste rösten i diskant. När det är vi som håller ordning i hemmet. Vaktar och bevakar. Nådigt tar emot människor. Dessutom kan man knappt förstå, eller höra, vad de säger. Sluddrandet och munpruttandet och kissandet stör liksom vår perception. Vi kräver att Ni talar så man begriper. Sluta jollra. Tala t-y-d-l-i-g-t!

Vi katter är inte mycket för att kryssa dem vi gillar. Vi stryker dem istället. Längs vår pälsklädda kropp. För att visa affektion. Nej, nu blev jag torr i halsen. Trots all extra vätska man försöker lura i mig. Med lock och pock och list. Jag tror att jag vilar en stund. Kraven får vänta. Allt behöver inte vara så svettigt bråttom. Som det är i politiken. När människorna försöker sköta den...

söndag 20 juli 2014

Det klafsar om tassarna

Drick mera, säger min människa. Det är så varmt att du behöver vätska. Jag har hört sägas att katter dricker alldeles för lite! Just i sommar. När värmen är som godast.

Jag skärskådade hans ansikte för att se om han verkligen menade vad han sa. Det verkade så. Tycktes vara så. Om det är på det viset. Sa jag, Sixten, the cat. Hur kommer det sig då att du spär ut min redan blöta mat med ännu mer vatten. Vem orkar dricka vatten när det mesta man får i sig är köttsoppa? Jag fortsatt: det är en ond cirkel. Ju mer du spär ut maten med vätska desto mindre orkar jag dricka!

Kolla istället min låda! Då får du reda på om jag fått i mig vad jag behöver. Människan verkade lite stött. Eller besvärad. Jag vill verkligen inte undersöka din låda. Inte heller väga klumparna som finns där. För att ta reda på hur mycket urin du producerar.

Var inte så kräsmagad, svarade jag. Du måste ju ändå hålla rent i lådan. Då kan du väl lätt konstatera att jag förmodligen dricker för mycket. Jag tycker nästan att det klafsar om tassarna när jag går. Av vatten. Då behöver jag inte dricka mer. Tvärt om. Mästerkatten i stövlar hade precis samma åkomma. Han behövde stövlar för att samla upp allt överflödsvatten. Katter svettas bara om tassarna. Utan skodon hade det varit för lätt att spåra hans blöta tassavtryck. Så kan en mästerkatt inte ha det. Helt enkelt!

lördag 19 juli 2014

Besök och stenkastning

Besökarna kliver dröjande in i det som en gång varit ett Guds hus. Numera är det ett katthem. Inte särskilt belagt. Eftersom jag är enda katt är. Högsta hönset, säger människan retsamt. Han vet att höns tycker jag inte om. Såvida de inte är tillagade och erbjuds i gelé eller sås.

De som hälsar på ska ta några fotografier. Av pastorer som befolkat huset. Sedan det byggdes klart 1912. De hade en pastorsbostad därovan. ja inte så långt upp som i himlen. Vilket kanske är den ultimata pastorsbostaden. Nej, en trappa upp bodde pastorn med familj. Barnen lärde sig snabbt vilka trappsteg som knakade. De räknade noga när de smög hem framåt småtimmarna. För att inte väcka föräldrarna.

Mig bekommer det inte. Jag dundrar upp för trappan. Och rusar ner som om svansen vore en brinnande stubin. Smyger jag sällan. Möjligen om det finns främlingar i huset. Dem bevakar jag noga. Nosar på deras väskor. Följer dem till toaletten. Väntar utanför. Återvänder när de återvänder. Några steg efter kommer jag klampande. De ska veta att jag följer dem. Håller uppsikt. Har koll!

När bilderna är tagna blir det småprat. Jag lyssnar uppmärksamt. Man vet aldrig när man får någon användbar information. Medmänniskan berättar för gästerna om en familj på besök. De visades till Gothemhammar. Där informerades om att det var tillåtet att kasta sten. Två bröder såg frågande ut. Den minste, 4-5 år gammal frågar försäkerhets skull: får man verkligen kasta sten. Svaret blir jakande. Han tar upp en sten. Slänger den. Med full kraft. Rakt i huvudet på sin storebror!

Bråk och skrik utbryter. Ni sa att man fick kasta sten, säger lillpojken förebrående. Innan storebror storblödande och gråtande förs till lasarettet i Visby för att lappas ihop.

Sådant kan vara värt att lägga på minnet. Inte för att jag kan kasta sten. Men en god historia kan jag få anledning att berätta. När katterna i vänkretsen strålar samman. En av katterna heter Sten Stensson Sten. Efter filmstjärnan Nils. Poppe. Undrar om han, Sten-katten, går att kasta? Gång på gång?

fredag 11 juli 2014

Förser mig med vatten

Du dricker nästan ingenting alls, sa människan. När det är varmt ska man dricka mera vätska. Så att man håller balansen. Lika mycket i varje tass. Så att säga. Blir det för knappt i något ben. Blir man mera vinglig. Så som människor pläga. När de druckit för mycket. Motsägelsefullt. Kan man tycka.

Vad mina människor inte har reda på är at jag skaffar mig lite extra tilldelning. Från en kastrull man fyllt med vatten. För att få loss. Det som sitter fast. Ibland droppar det ur kranen. Där kan man också få sig en slurk. Till och med lite vatten på ett blomfat. Verkar mera spännande. Än vattenskålen.

Helst av allt. Dricker jag rinnande vatten. Lämnas kranen öppen. är jag snart där och slickar i mig. I badkaret kan det finnas små rännilar från duschen. Har jag tur låter människorna vattnet rinna. Då känner jag mig som en riktig vildkatt. Som stannat till vid strömmande vatten. För att fylla på förråden. Av vätska. Något vaksam. För andra vilda rovdjur. Andra ja. Vid sidan om mig!

Nog förser jag mig. Med vatten, vatten, bara vanligt vatten! Jag dricker varannan vatten. Båda gångerna. Eller varje gång. Kan man hävda utan överdrift.

onsdag 9 juli 2014

Sluta surra!

Ligger mest i dåsig dvala. Värmen är inte pälsvänlig. Även om det sägs att den värmer i kyla. Och svalkar i värme. Dessutom finns det flugor. Som vimsar runt överallt. DE borde gå och lägga sig. Verkligen! Det borde de. Sluta surra runt huvudet på mig. Tagga ner. Slappna av. Det är sommar, för katten!

Snart gitter jag inte ens bry mig. De lugnar sig väl. Också flygfän borde ha lagstadgad semester. Så de kan åka till en gödselstack och sola sig. Vi hörs!

tisdag 8 juli 2014

När väskan kom hem blev det som vanligt igen

När något som varit borttappat återfinns. Blir det fest. I Kapernaum, säger människan. Jag misstänker att det har med Bibeln att göra. Här har han vankat i dagar. Man blir så orolig när väskor är ute på egen hand. Har han sagt. Man vet inte vad som händer dem. Eller vad de kan ta sig för. De kan rent av bli rånade...

Men inget sådant hade skett. Den gröna väskan hade fått sova resan av sig. I en stor sovsal på Arlanda kallad Terminal 2. Där träffar man alla slags väskor. Somliga har inte tvättat sig på länge. Andra luktar sprit. Men de flesta är som väskor är mest. Skötsamma. Om än lite vilsekomna. Innan de hittar hem.

Som katt hör jag resväskans berättelse. Via luktorganen. Jag kan spåra var den varit. Hur den blivit lite tilltufsad. Känt sig övergiven. Illa behandlad. Burdust slängd på transportband. Hoptjofsad med en massa bagage. Ungefär som människor hopträngda i turistklass. Ekonomiklass kallas det visst.

När resväskan öppnades klev jag i den. Där befann jag mig stunden innan den for. Reste. Sin väg. Vill därför hälsa den välkommen på samma vis. Som jag sa adjö. På en svart kostym lägger jag mig. Lämnar tassavtryck och katthår. Som ett litet minne från hemkomstdagen.

Nu blir det mera som vanligt igen. Jag kan gå ut i trädgården. Lägga mig i en rabatt. Och lukta på blommorna. Osynlig för världen. Iakttar jag livet. Någon sitter i en vilstol och suckar av välbehag. Någon tappar sin bok när sömnen överfaller henne. En ung människa spelar dataspel. I brännande solsken. Där i de gula blommornas skugga spanar en katt. Sixten, the cat, är på sin vakt. Så att inget ovälkommet ska hända.

Att jag själv nickar till. Dåsar bort. Tar en liten lur. Det är något privat. Så det kommenterar jag inte. För stunden.

söndag 6 juli 2014

Resan pågår långt efter hemkomsten

Min människa har varit i USA. Väl hemkommen har han inte haft tid med mig. Han har vankat av och an. Han har hyttat med nävarna. Det har morrats och utstötts gutturala läten. Inte mot mig. Nej, han hälsade kärvänligt på mig och medmänniskan. Men snart hade han svarta åskmoln runt tinningar och panna. Anledningen? Väskan förstås. Hans bagage. Hade inte fått följa med hem. Det hade satts i någon slags karantän i främmande land.

I London hade dataprogrammen tyckt att det var så tråkigt med bagage som bara följde med sina ägare. Troget som hundar. Eller relationsmässigt nära, som med katter. Roligare och mera anarki, tycktes datorerna ropa. Och sände genast bagage åt alla möjliga håll i världen. Där de fick stoppas och låsas in. 

Min människa är arg för att hans kostym ligger i hans väska på okänd plats. Långt från hemmets trygga garderober. Jag vet. Eftersom även jag tillbringat en del tid i stängda garderober. Och hört människorna ropa mitt namn i timmar. Innan de tack och lov behövde en kavaj eller en skjorta.

Jag tar det lugnt. Snart nog landar han. Blir mera som vanligt. Lugnar ner sig och slutar skälla på det stora engelska flygbolaget. Då ska jag hälsa honom välkommen hem. Än så länge pågår hans resa. Tänk vad en liten väska kan göra med en människa. Det är därför jag själv aldrig befattar mig med väskor och slikt. Det räcker gott att hålla reda på svansen. Så den inte kommer i kläm...

onsdag 18 juni 2014

Glad Midsommar

Gå i ide! Vilken spännande tanke. För en katt som sover lika mycket som närmaste Björn eller igelkott. Det är bara det att jag fördelar sömnperioden. Varje dag får sitt pass. 15 till 18 timmar snusar jag gott. Visst öppnar jag understundom ett öga. Eller två. Om så behövs.

En fjäril kan behöva sin beundrare. Nätvingen får motion när jag hoppar efter den. Nyvaken. Lite yr. Efter allt sovande.

Nu tänker jag ta ledigt för att få sova i fred. Si så där en fjorton dar. På ett ungefär. När juli månad infaller. Kommer jag nog tillbaka. Kanske. Om jag får tillräckligt med lust. Ork. Kraft att hamra. Med klorna på hala tangenter.

Under tiden kan Du som vill ha mer av mig, Sixten, the cat. Läsa bakåt i tiden.Berätta gärna för mig om det finns något favoritavsnitt som du kan hitta. Gilla. Uppskatta.

Glad Midsommar och en massa fina sommardagar! Tillönskar jag dig.

Sixten, the cat...

måndag 16 juni 2014

Kajor

Kajorna för liv bakom husknuten. De befolkar trädgårdens fruktträd och de kivas ständigt. Det är som vid prästmöten. Det svartnar för ögonen. Flocken härjar som pirater överallt där något ät- och drickbart finns. Jag, Sixten, the cat, sitter i fönstret och hackar tänder. Dessa fåglar ter sig som stekta sparvar. För mig.

En kaja gör ingen förnär. Men en flock av härjande skränfåglar skrämmer själva tystnaden på flykt.

söndag 15 juni 2014

Joxa med trasan

Sporten sipprar in. Även i en loj huskatts dagliga liv. Är det inte fotboll på TV försöker människan få mig att dribbla med en boll. Som är blå. Jag låter bli. Den blå. Möjligen. Eventuellt. Kanske kan jag  joxa med en papperstidning. Uttrycket är människans. Ska vi joxa med trasan, frågar han. När han egentligen vill spela fotboll.

Min kondition är lysande. Människan orkar däremot inte så mycket. Jag kan hålla på långt längre än han. Orken är betydande.  När papperstussen är utsliten rusar jag uppför en mycket lång övervåningstrappa. Den är inte på våningen ovan. Den förbinder bottenvåningen. Med nästa. En bro. Ett slags. Som sträcker sig uppåt höjderna. Inte över något djup.

För att jag inte ska reta honom försöker han lura mig. Spring en gång till. Säger han. Jag vill spela in ljudet när du far uppför trappan. Vilken häftig rytm! Kan inte göra annat. Än instämma. Hålla med. Mina trumpinneben slår tuffa virvlar. På parketten. Ljudet gillar människan. Men inte om jag sätter ord på det jag gör. Hur snabbt och rappt jag kutar. Upp och ner. För alla trappsteg. Du skakar han på huvudet och säger: Bla ha, bla ha. Det låter osedvanligt avundsjukt!

Klappa mig!

Har tagit ledigt. Från den vanliga veckolunken. Nu är det sommartider som gäller. Går alltså inte upp med solen. Den går ju upp mitt i natten. Precis när jag gått och lagt mig. Någon måtta får det vara.

Visserligen går jag en runda. Någon gång. När det borde vara mörkt. Om det var som vanligt. Men nu är den märkliga sommaren här. Då mörkret ljusnar. Trots att jag kan höra. Människorna har redan börjat sucka: nu går det mörkare tider.

De har inte riktigt hängt med. I utvecklingen. De sitter kvar i det gamla. Är inte moderna längre. Som de var i sin ungdom. När de ännu var ganska nya. Ett slags yrvakna människor. Nyfikna på det mesta. Som vilka kattungar som helst.

Nu tar vi alla det lugnare. Avvaktar. Dröjer. Försöker inte göra många saker samtidigt. Men visst. Det händer. Att vi äter. Tittar på TV. Mina människor nöjer sig inte med det. De kollar mobiler och alla möjliga elektroniska prylar. Det är då min djupaste suck. Kommer väl till pass. Den betyder: Ta det lugnt. Lägg ifrån er alla apparater. Klappa mig!

onsdag 11 juni 2014

Väntan

Värmen får mig att undra om det inte vore dags. Att lämna in pälsen. Till förvaring. Jag ligger mest och pustar. På tjocka röda mattor. I skuggan under borden. I väntan på aftonens svalka.

lördag 7 juni 2014

Villebråd och knäskål

Medmänniskans knäskål är lite speciell. Den har halkat ur led. Därför knallar hon runt med krycka. Vilket jag har svårt för. Jag kan inte använda krycka. Och jag klarar inte av den där förfärliga käppen. Som ligger ivägen överallt. För att snubbla på. Som dunkar i golvet. Titt som tätt. Så att jag hoppar högt!

Medmänniskan ojar sig. När jag hoppar upp i hennes knä. Det värker tydligen. Mera. När jag är i närheten. Men det bekommer mig inte. Jag vill i alla fall bli klappad.

OM natten ska det sovas. Jag hoppar upp i husfolkets sängar. Ligger än där. Än här. Tills jag får syn på något som rör sig under täcket. Ett villebråd. Jag tar spjärn. Far upp i luften. Störtdyker. Tar fast det som rör sig under täcket.

Medmänniskan skriker. Det är hennes fot. Som jag fångat. Den som såg ut som en liten kanin. Under täcket. Hon drar undan fötterna så fort. Häftigt. Så att det smärtar överallt i knätrakten.

Jag hoppar ner från sängen. Går in i biblioteket. Rummet med alla böckerna. Lägger mig i en korg. Väntar på frukost. I min egen skål. Föredrar just nu avskildhet. Långt borta från kaniner. Och annat villebråd. Det är lugnast så.

Ordningen återställd

Snart har en vecka gått utan att jag skrivit. Varken om stort eller smått. Men så blir det när min människa ger sig iväg. Hastigt fick han en dag order om att åka till Akademiska sjukhuset. För en undersökning.

Då blir jag orolig. En katt kan faktiskt bli det. Jag visar det inte genom att vanka av och an. Eller genom att vissla. Inte heller genom att nervöst äta mig till lugn och ro. Jag konsumerar inte varor för att lätta på trycket. Min oro är stillhetens väg.

Taxin hämtade min människa vid halvsex en morgon. Jag noterade hans tidiga avfärd. Fick min låda rengjord. Och ny blötmat. Köttbitar i gelé. Men när han stängde dörren. Gick jag resolut till dörrmattan. Den lilla. Den människorna skrapar av sig skovätan på. Där placerade jag mig. I nio timmer låg jag där. Då insåg jag att det kunde dröja.

Så efter lite vätskeintag. Vattenlapning. La jag mig i garnkorgen. Väntandes. Oroligt lugn. Framåt aftonen dök han upp. Igen. Äntligen. Jag skuttade lättad ur korgen. Rullade mig på den stora hallmattan. Han kliade mig och sa att allt hade gått bra. Jag suckade förnöjt. Ordningen var återställd.

Men ska jag skriva om saken. Får det nog ta sin rundliga tid. Jag behöver nämligen vila mig lite...

fredag 30 maj 2014

En sång till livet

Sjung, Sixten! Sjung! Ropar min mäniska. Som tycks ha tappat bort mig. Han letar överallt. Efter mig. Rörande på något sätt. Han tittar i badkaret. Han öppnar garderobsdörrar. Han vill att jag ska låta. Så att han kan hitta mig. Men jag är ju inte borttappad. Jag vet precis var jag är. Håller till. Befinner mig.

Människan tittar i medmänniskans korg med garner. Han stirrar under bord och spejar bland krukväxter i våra fönster. Han ser till och med efter i kylskåpet. Han är nog orolig. Igen. Över att jag ska sitta instängd. I mörker och kyla. I själva verket ligger jag lugnt och stilla. I den öppna spisen. Där man inte fått elda. Sedan 1960-talet. Där har jag legat länge. Inte i femtio år. Men i en lugn halvtimme. Innan människan blev sökare.

Där har dekorerats. Så att spisen inte ska påminna om ett svart hål. Ett mörker som slukar allt. Där ska kunna lysa. Av fladdrande lågor. Gömda i en hop ljuslyktor av glas. Som snöbollar formade.

Idag är snöbollarna inte tända. De glittrar trots allt. Bakom dem vilar jag. Därför ser jag människan. Fara runt överallt. Men han ser inte mig. Ändå är jag där. Helt nära honom. Kunde han bara sluta ropa och klampa runt. Skulle han höra mig andas. Lugnt och stilla. Även det en sång. Till livet!

tisdag 27 maj 2014

Visa om några räkor

Jag blir tokig, riktigt galen
Om jag ser en räka
Jag vill genast ha den
Är beredd att ta den
Nappa, stjäla
Ropa, gräla
Vips, så har jag svalt den

Jag blir tokig, riktigt galen
Räkan är uppäten
Jag behöver flera
Mera räkor, mera
Önska, vädja
Tigga, bedja
Snälla, mig servera.

Jag blir tokig, riktigt galen
Tredje räkan slukad
Mätt vill jag ej vara
Men så är det bara
Välfylld, stoppad
Helt fullproppad
Vem kan det förklara?

(Gubben Noak eller Björnen sover kan hjälpa den som själv vill sjunga)



onsdag 21 maj 2014

Kom igen!

Framtassarna är som gjorda att jabba med. Men när jag daskar till. Blir somliga människor förskräckta. Svårt att förstå. För mig. Mitt teckenspråk kan inte bli tydligare. Lek med mig, säger jag. Kom igen, trögmånsar. Den som busar lever! Låt oss liva upp vardagen. Med läckra lekar och ljuvliga hopp!

lördag 17 maj 2014

Lur i solgasset

Tupplur för en katt. Innebär att jag sover uppflugen. I ett fönster. På en klätterställning. En sådan som varje katt ska ha. Särskilt inomhus. Med utblick. Om jag bara kikar försiktigt. Till synes lojt. Omkring mig.

Galet kan tyckas. Men fint på något sätt. Glad söndag! Nu när värmen kommer. Så man kan få ta sig en lur. Till. I solgasset! Rekommenderas även för stressade varelser. På två ben.

torsdag 15 maj 2014

Tankspriddhet och mindfulness

Inte kan jag skylla på att pennan är trasig. För att det blivit några dagars uppehåll. I bloggandet. Jag har mediterat. Det är den enkla förklaringen. Inte heller går det då att skuldbelägga pennvässaren som slutat fungera. Den som vi hade finns inte mer. Tillverkad i färgglad hårdplast. Tålde den inte så värst mycket. Nu är den sönderlekt. Krossad av ett fall från köksbordet. Den fick hjälp. När jag såg vad som häne med pennvässaren. Blev jag tankfull. Mindful kallas det på modernt språk. Det är när hjärnan är så välfylld av alla möjliga idéer. Och tankar. Så till den grad att man slutar tänka. På annat. Man försjunker i nuet. Själv hamnar jag, Sixten, the cat, i ett tanklöst tillstånd.

Mina människor är tanklösa. De också. Men på ett annat sätt. De vet ju att de inte kan lämna alla möjliga föremål. Här och där. Eftersom det lockar mig så att daska till dem. Att testa om de har någon livsgnista i sig. Som gör det underhållande. Saker som bara går sönder. När de föses från bordet. Borde inte ligga på bordet. Alltså flyttar jag på dem. Förutsatt att de är i lagom storlek.

Ett saltkar klarar fallet bättre. Visserligen blir det vitt på golvet. Halt av saltkorn av finaste modell. Som sanden på en badstrand. Även en servettring kan puttas iväg. Bläckpennor är trevliga. En stund. Tacka vet jag radergummin, kautschuk. Som har spänst nog att studsa. Lätta att bära i munnen.

Mina människor ser ofta mycket fromma ut. Knäböjande. På jakt efter föremål. Som inte ligger där de inte borde ha lagts. Från första början. Det beror på deras allmänna tankspriddhet. Föremålens utspridning och deras slumpartade placering avspeglar det mentala tillståndet. Hos människorna. Som släpper saker och ting. Mest här och där. Ett halsband. Ett nystan. En ring. Rundstickor. Ett USB-minne. Den som söker finner, stönar min människa. Liggandes på alla fyra. Med handen famlande under soffan. I förhoppning om att möjligen finna det som var förlorat. Men sannerligen. Det låter uppgivet.

fredag 9 maj 2014

Förslappade människor

Till herr Sixten, the cat

Käre orakel och rådgivarkatt!
Det är så sorgligt att jag bara vill gå undan. In i garderobens mörker. För att få vara ifred. För att slippa se eländet. Mina människor har varit snälla och välvilliga. De har burit hem en massa kattleksaker. Som de har slängt till mig. Nu trampar jag runt i travar av leksaker, ödlor och tygmöss och allehanda andra fluffiga djur.

Vad ska jag göra? Det är inte bara svårt att ta sig fram. Mina människor busar inte med mig. Skojar inte. Leker inte. Här har du, säger de och sparkar till en liten kanin. Av tyg, gu´bevars. Jag bara undrar - vad ska jag göra? De verkar mest trötta och förslappade. Mina förr så fina och goa människor. Ge mig ett svar! Ett råd?

Hälsar med rak svans - en belevad medelålders katt som ändå vill leka en smula
( jag heter Svarten, och nu har de börjat kalla mig Gamle Svarten)


Käre Svarten,

Det är inget ovanligt fenomen, detta med att dölja golven med utspridda leksaker. Ibland är det kläder och tidningar och annat som översvämmar lägenhetsgolven. Till och med människors barn får sina rum, den s k barnkammaren, belamrade med leksaker. Det ser ut som ett bollhav där barnen vadar fram mellan alla fördiglekta saker. De flesta var nästan ftömdla på lekvärde innan de packades upp. Man tröttnar liksom på allt sådant som hela tiden finns i drivor runt omkring en. Där sitter barnen och stirrar ropandes: jag har ingenting att göra! Det är så tråkigt!

Mitt råd är att du genast ska fösa undan leksakerna. Göm dem under köksmattan. Så det blir bulligt och ojämnt, svårt att gå. Då måste de ta fram grejerna och åtminstone kasta tillbaka dem till dig. En första början. När de har lärt sig detta är det tid för steg två.

Det är faktiskt inte bara hundar som kan apportera. Många katter är ganska duktiga på det. Om de får lära sig. Så bär tillbaka sakerna och släpp dem på människornas fötter. Då tvingas de slänga iväg dem igen. Snart nog upptäcker de att de där rörelserna är nyttiga för kroppen, ger hälsa och välbefinnande. Så har de tagit de första stegen mot ett lekfullt förhållningssätt.

Men ibland måste du gömma leksakerna så att ingen hittar dem. Då finns utsikten att de tänker igenom vad du kan behöva! Ditt behov kan då, om du har tur, hamna i fokus. Bra va?

Lycka till med att träna dina trötta och förslappade människor.

Tasseligen,
Sixten, kattoraklet.

torsdag 8 maj 2014

Sådant kan undulater hålla på med

Människor är vanedjur. De trampar runt i samma spår. Rutinerna ger dem trygghet. Ungefär samma saker görs på likartat sätt. Var gång. Så går det till när frukost lagas. När tvätt och strykning ska ske. Eller när det städas. Först far medmänniskan runt. Med trasa och vippa. Och rör upp allt gammalt damm. Så man bara måste nysa.

Rummen sköts om i tur och ordning. Ett i taget. Köket först. Och sist. Lagom när alla övriga rum är dammtorkade. Har min människa slabbat ner. I köket. Med en kaffekopp och ett brödfat. En assiett. Och allt möjligt annat han lyckats ställa till.

Först när det är klart tas den gamla maskinen fram. Ett åbäke. Som en gigantisk råtta. Grå och med rynkig svans. Den (han) låter rent astmatiskt illa. Så jag får själv svårt att andas. Dammet ryker och far. Bröstkorgen vibrerar. Ljudet stör mig på alla plan. Då tar jag skydd. Under tjockaste överkastet i sovrummet. Med extra bra ljuddämpning.

När dammsugaren kommer in i sovgemaket hamnar jag i bryderi. Ska jag ligga kvar? Låtsas att jag inte är där? Utan någon annan stans? Eller ska jag faktiskt bege mig? Till ett säkrare rum? Där människan och råttan redan dragit fram?

Människan tycker det är rart. Att jag avskyr det där odjuret med sina avgrundsvrål. Han visar mig på internet. En filmsnutt. Förmodligen fejkad. Konstgjord på något sätt. En fåne till katt. Som sitter på en dammsugare. Som vore den en moped. För oss feliner (dvs kattdjur). Vi behöver inga råttlika motorfordon! Där sitter kattskrället. Uppflugen på maskinen. Den dånar och ryter. Maskinen alltså. Inte katten.

Min vana trogen går jag min väg. Jag tror inte på katter som åker dammsugare. Sådant kan undulater hålla på med. Inte vi. Inte jag.

tisdag 6 maj 2014

Sixtens visa

På en bädd av garner
vilar fridfull katt
likt ett litet nystan
nästan som en hatt

Titta, svansen rör sig
lite nu och då
och ett öra spetsas
lyssnar si och så

Bäst när solen skiner
strålar över mig
suckar gör jag stilla
tänker ju på dig

Leka kurragömma
jaga rep och möss
virvla runt i rummen
hoppa, gå till sjöss

Nu är visan sjungen
ända till sitt slut
upp i knät jag hoppar
för att vila ut!

(Jag, Sixten the cat, har lånat
melodin till SvPs 344 -
så gnola och sjung av hjärtans lust!)

lördag 3 maj 2014

En sällsam gåva

Det mesta är en sällsam gåva. Vardagen som följer efter långhelger. Till exempel. Är en gåva. Sällsam. Då händer det ofta sådant som inte sker på helgerna. Just denna dag ringde porttelefonen. En lastbil hade kört uppå på trottoaren. Framför husets ingång.

Snart nog bullrades det i trapphuset. Det prasslade och dunsade. In genom vår dörr tågade svartklädda personer. Inga präster denna gång. Nej, experter på sovmaterial. De släpade ut gamla sängbottnar. Och bar in nya. Därtill fabriksnya och läckra bäddmadrasser. Självklart. Här bärs det in goda gåvor. Tänkte jag., Sixten, the cat. Som människan säkert har dyrt betalt. Men sådana småsaker. Grubblar jag inte över.

Vad göra? Jag tog tacksamt emot denna sällsamma gåva. Som vore detta något som händer vardag. Genast tog jag sovrummets nya mjuka och välkonstruerade detaljer i bruk. Där tronade jag. På höga bäddmadrassen. Där trynade jag. Belåtet. Här kan man bo. Här stannar jag. Vilken sällsam gåva.

torsdag 1 maj 2014

Väl bekomme!

Fönster är televisionens föregångare. Istället för att följa programserier i rutan. Kan fönsterrutan ge omväxling och avkoppling. Förr fanns det till och med skvallerspeglar.Utanför fönstren. Då kunde man så åt olika håll. Man kunde spana utan att bli sedd.

Jag är en flitig fönstertittare. Men jag ser ut mot gatulivet. Titt ut, helt enkelt. Inte in i den privata lilla sfären. Det som händer i lägenhetslådan får vara. Men livet utanför fönstret räcker gott. Där jag bor nu är det många som passerar. Gamla damer som spurtar med rollatorn. De går med extra spänst. Stegen fram till den egna porten. Där fumlar de inte med nycklar. Utan knappar in sig. I huset. Så länge de kommer ihåg portkoden. Det händer att någon blir stående. Tills andra boende passerar in eller ut. Och släpper in tanten. De ärr starka i armarna. Lyfter rollatorn. Och matkassarna. I ett huj.

Fotgängarna gillar telefoner. I alla fall har majoriteten lurar. I öronen. Cyklisterna likaså. Det mumlas och talas. Enstaka repliker flyger in i vår lägenhet. Hanba drog, asså! Va!

Kontorsfolket pratar om inköp. Två liter mjölk och hämtning klockan halv fem. På dagis. Själv beskådar jag trafiken. Upphöjt. Men ändå intresserat. De flesta som går förbi gillar mig. De stannar till ibland. Och smackar och lockar mig med flitiga kissss-ljud. De vill väl se. Att jag är levande. Att jag inte är en porslinskatt. Ibland viftar de. Eller pekar. Ungdomarna. Vuxna. Barnen vinkar. Från trottoaren. Ur barnsadelns djup. Kissekatten, ropar de. Jag nickar lite avmätt. De ler. Jag säger artigt. Belevat. Som det anstår en Kungsgatekatt: väl bekomme!

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...