torsdag 19 december 2013

Lussekatt på fat

Det är svårt att gilla sådant. Att bli liknad vid den onde själv. Som man gjorde i historien om ett bakverk i advent med saffran i. Lussekatter brukar jag vanligtvis inte skriva om. Det blir så tydligt och  uppenbart. Att jag försöker göra en poäng av deras namn. Människan har läst högt. Från nätet. Om den onde och katter:

Enligt en tolkning var det i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Enligt sägnen gav djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan.

Så sägs det. Om lussekatter. Jag känner inga katter som slår små barn. Vi är extra försiktiga när vi fyrbeningar möter små tvåbeningar. Vi kan faktiskt skilja på smått och stort. Men även de små behöver få veta var gränserna går. Men att slå barn, så förfärligt. Och förbjudet. Inte ens på 1600-talet höll katter på med sånt. Människor visste däremot mindre då, om barns rättigheter. Någon barnkonvention hade man inte fått till. Ännu.

Jag äter inte lussekatter. På sin höjd leker jag med dem. Glömmer någon en lussekatt på ett fat. Blir jag som Zlatan. Jag dribblar, nickar, och gör konster med hela kroppen. Skjuter lussebullen under en bokhylla. Där den förhoppningsvis ska hittas. Innan vårdagjämningen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...