Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från december, 2013

Prickig tapet

Dåsaredagarna har varit många. Äta, sova, slappa. Mer än lovligt mätt har jag blivit. Trots att jag knappt fått smaka på julbordets överflöd. Skinka, köttbullar, korv.  Min människa har ändrat maten. Min kostcirkel. Nu blir det inte så sällan bitar i sås. Sådan föda kan man stoppa i sig på olika sätt. Mitt är oslagbart. Jag slickar inte i mig såsen och tar köttbitarna sist. Nä, det är ingen sport

Med en försiktig tass och vass klo spetsar jag en köttbit och för den belevat till munnen. Tuggar eftertänksamt och med njutning i mig maten. Men det jag inte gillar är såsen på tassen. Det klibbar och kladdar. Genast skakar jag tassen med kraft. Så det stänker och far. Min lilla mathörna har numera oftast prickig tapet. Den är som vore den sprejad. Med sås. Men visst var den väl helt vit. Utan bruna prickar?

Människan får stup i kvarten fara runt med trasa. För att torka rent. Jag gissar att köttbitar i sås snart tas bort från menyn. I väntan på sådana beslut dåsar jag bort ännu en stund. Ga…

Brottarskinka och paket

Det vankades skinka denna morgon. Som extra tilldelning. Efter den vanliga blöta kattmaten. En skinkbit är aldrig fel. Den kan man leka med en stund. Kasta iväg. Hoppa på. Tugga i sig. Mitt bordsskick är inte så belevat. Fint och ordentligt. Mera rakt på sak.

Men ätandet är mig ett sant nöje. Jag roar mig med maten. Foodfight är vad det är. På riktigt. Inte en massa släng och slabba ner din granne. Så mycket. Du bara kan. När det blir matkrig i amerikanska filmner. Ojar sig min människa. Ska det där vara roligt, säger han uppgivet. Ledsen för att han inte förstår. Uppbragt över att man behandlar välsignad mat så respektlöst.

Jag slänger med min mat. Just för att jag respekterar den. Den ska ätas upp efter en kamp. Om än inte riktigt likvärdig och jämspelt. Först då har jag gjort mig förtjänt av den. Brottat ner den. Hållit fast den. Låtit den smita. Jagat rätt på den igen. Märkligt hur mycket en liten skinkbit klarar av. Tänker jag.

Julafton är det. Paketen ligger utspridda. Lite här…

Julklappar och skymning

Detta år har vi inte slagit in så många julklappar. Som brukligt. Men några ska i alla fall komma farande från landet i väster. Där är några kattleksaker utlovade. Sådant gillar jag, Sixten, the cat. Annars är jag inte mycket för presenter. Leksaker går dock an.

Men pärlor och paljetter på skotskrutiga västar eller stickade kroppsvantar - nej det tar jag inte på mig. Då slåss jag. Man har sin stolthet att tänka på. Det borde människor göra. Tänka på. Min människa är emot kläder. Ja, inte alla slags kläder. han brukar vara klädd. Men kattkläder har han svårt för. Så det låtar han bli. Att sätta på mig. Vilket jag är honom tacksam för.

Glömde att säga att en och annan godbit kan förstås få ligga i något paket. Känner jag bara doften kan jag nog bryta mig in. I paketet. Doftar det blott stickat ylle låter jag bli. Men kattmynta och kalkon är en oslagbar kombination. Då ryker snören, lack och papper. All världens väg. Eller hur?!

Vi slipper granen. Min förtjänst. Efter att ha klättrat i n…

Lussekatt på fat

Det är svårt att gilla sådant. Att bli liknad vid den onde själv. Som man gjorde i historien om ett bakverk i advent med saffran i. Lussekatter brukar jag vanligtvis inte skriva om. Det blir så tydligt och  uppenbart. Att jag försöker göra en poäng av deras namn. Människan har läst högt. Från nätet. Om den onde och katter:

Enligt en tolkning var det i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Enligt sägnen gav djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn.För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan.

Så sägs det. Om lussekatter. Jag känner inga katter som slår små barn. Vi är extra försiktiga när vi fyrbeningar möter små tvåbeningar. Vi kan faktiskt skilja på smått och stort. Men även de små behöver få veta var gränserna går. Men att slå barn, så förfärligt. Och förbjudet. Inte ens på 1600-talet höll katter på med sånt. Människor visste däremot mindre då, om bar…

Timpenning för kaffedrickning

Nyss levererades varor till hemmets dörr. Min vana trogen intog jag en vaksamhetens post. På lagom avstånd från dörren. Med god utblick över besökare som bar in paket i lägenheten. En vaktande katt är jag. Man behöver ha uppsikt över det som sker. Vad som helst ska inte kunna hända. Inte om jag får råda.

När man lagade balkongen i min förra lägenhet. Satte jag mig innanför balkongdörren och höll uppsikt över hantverkarna. Så de gjorde vad de skulle. Jag förstod att de kände sig bevakade. Kollade. Nästan utstirrade. Men jag betraktade med upphöjt lugn deras arbete. Följde varje rörelse.

Ofta har jag hört människan beklaga att han en gång bjöd en trevlig tvättmaskinsreparatör på kaffe. Och sedan fick betala ytterligare en timmes arbetstid för denna vänlighetens gest. Dyrt nöje! Timpenning för kaffedrickning! Dyrt! Säger människan. Att det blev. Mycket dyrt. Ett terapeutiskt hantverk måhända? Nu blir det sällan kaffe. Man får i samband med reparationer och underhåll hålla till godo med m…

Jultal och julkrubba

Jultal är på gång. Inte tal som 17 eller 43. Muntliga tal handlar det om. Sådana som avhålles. Vid varje julbord reser någon  sig upp, tar ordet och tackar. Särskilt. Antingen för maten och gemenskapen. Eller för att just alla som där och då ätit upp julbordet varit så duktiga. Ja, de åt inte upp bordet. Som tur är. Utan det som fanns på faten. Ovanpå bordet. Men duktiga hade de varit. Som de borde, som sig bör. Under året. Tackelitack, säger någon. Stort tack för att ni är så duktigt bra, bra duktiga. Som vi haft det. Är det ofattbart bra att ni varit så målinriktat utmärkta och uthålliga.

Presenter och blommor fördelas. Bland de närvarande. Som alla varit duktiga. Hur vet jag det? Jag är duktig inte bara på avlyssning. Som när min människa berättar för medmänniskan om vad han varit med om. Han brukar upprepa en episod. Som om han hakat upp sig. Det var när en anställd reste sig vid julbordet och sa: jag är så glad för att vi fick komma hit och julkrubba! Ja, ja, krubba har flera in…

Halvhemligt avlyssnad Lucia

Innan jag ens skrivit vet någon det. Nu tänker jag inte på några gudomligheter. I himlarymderna. Inte på någon stödjande närvaro. Mitt i min dagliga tillvaro.

Detta handlar om ett obehag. Jag har en bestämd känsla av att vara bevakad. Övervakad. Påpassad. Smygeligen avlyssnad. Av mera jordiska krafter. Underjordiska. Därför tar jag det lugnt. Med att säga vad jag har på hjärtat. Försöker låta bli att diskutera politik. Registrerad kan man bli. För att man följer med. Bildar sig en uppfattning. Uttrycker en åsikt. Är allmänbildad. Det är inte roligt att avlyssnas och registreras. Särskilt inte för en katt som är van. Att ta sig fram. Utan att märkas. Ljudlöst. På ett dukat bord. Som nobelpristagaren Munros noveller. Till exempel.

Olaglig avlyssning har jag hört. Finns bland både folk och fä. De som jag vill ska höra på, lyssna på mig, på vad jag har på hjärtat. Kan jag tala med. Hemmavid. Utan elektronik.

Min lösning, mitt motmedel, är att jag vilar. Ligger tyst och stilla. På en varm …

Vem talar, vem lyssnar?

Alltför sällan kommer jag åt telefonen. Den är oftast upptagen. Någon här i familjen pratar. Med någon annan. Ofta långt borta. Enstaka gånger får jag ett ord med i laget. Men det måste vara något tjall. På linjen. De jag försöker prata med. Förstår ingenting. Vad rart du jamar, kan de säga. Sixten, ropar de skrällande högt, hör du mig?

Jag hör. Bättre än de flesta. Mer än människor. Betydligt mycket mer. Sixten, lille gubben, händer det att någon kläcker ur sig. Över telefonen. Hur går det med magen? Har du varit på lådan? Man får hoppas att avlyssningsanstalterna FRA (Förfärliga Rumpnissars Avlyssning) och NSA (Någon Ser Alla) inte lyssnar. De kan tro det är kod.

Skype är mera min kanal. Någon knapptryckning så ser man folk. Och fä. Men vet aldrig vem som svarar. Eller lyssnar. Kanske gör chefen för KKS, Katternas Kängklädda Smygavlyssningsdetalj, det. Hackar konversationer. Lyssnar lystet. I det fördolda. Trots att han förnekar. All olaglighet.

Jag hör bara det jag vill höra. Och i…

Nobelfest i en garnkorg

Nobelfestens dag, den 10 december - har blivit en ny helgdag. Så vardag det är, såsom i år. Spridningseffekten är storslagen. Överallt äts det. Festmåltider. Det bjuds på nobelmåltid på dagis. Småbarnsavdelningen är uppklädd till tänderna. I grundskolan stor festbankett med bordsservering. Utdelande av fredspris. På hemmet, där de gamla sitter och väntar, leker man också.

Själv tillbringade jag nobelfesten i hemmet. Mina människor ömsom tittade, ömsom sov. Själv låg jag ihoprullad i medmänniskans garnkorg. Där är det mjukt och varmt. Man ser ett hörn av televisionsapparaten. Om man kikar mellan korgens spjälor. Då ser det ut som de rör sig. Dessa finklädda dockliknande varelser. Som i en kostymfilm.

Jag är måttligt intresserad. Av att sitta i timmar och se på. När andra äter. Då föredrar jag att vila en stund. Krypa upp i någons knä. När jag så vill. Och hellre än att se andra lassa in festmaten. Äter jag själv.

Konsten att gå ner i vikt

Dietföreskrifterna har ändrats, sa vetrinären. Nu går det bra med blöt mat. Torrfödret kan ransoneras. mera. Några hundra gram blöt mat om dagen fördelat på morgon och kväll ska duga. Sa hon. Som inte är katt.

Själv är jag missnöjd. Det är för mycket vatten i födan och för lite substans. Biter man så riskerar man att bita sig i tungan. Inget tuggmotstånd. Ska födan verkligen vara som diskvatten? En munsköljning? Som om jag vore fastande. Så här i advent. Så ortodox är jag inte. Ännu. Som tur är finns det krukväxter. De ska brandskattas. Bladen tuggas sönder. Stjälkar perforeras.

Funderar på att demonstrera. Överväger andra aktioner. Klappvägran. Postrivning. Pappersstugg. Här ska jamas tills faten blir välfyllda. Hela dagen. Vad försöker de göra, dessa människor? Utbilda mig i konsten att gå ner i vikt? Svälta mig. Göra mig mager?

Så är det, ropade människan just då från vardagsrummt. Om han hört mina tankar? Vem vet? Han är lurig. Den där.

Kattens öra - en parabol mot rymden

Jag hör. Mer än de flesta. Människor kan förstå. Med min paraboler till öron. Som jag kan rikta åt olika håll. Samtidigt. Jag pejlar in ljuden. Skulle det komma signaler från rymden. Är jag säker på att jag skulle höra dem. Först. I detta hushåll. Människor är nämligen mer än lovligt hörselhämmade.





Inte jag. Till och med håren i mina öron hjälper min utmärkta hörsel. Till högra nivåer. Allt hör jag. Infraljud. Om sådana har människan läst för mig: Infraljud är ljud med frekvens lägre än 20Hz, det uppstår i tex. kraftverk, flygplan, ventilationssystem, vulkaner och kraftiga vindar. Det kan också uppstå i bilar när man vevar ner rutorna, då bildas det luftvirvlar som skapar infraljud.

Och ultraljud. Hundvisselpipor och fladdermössens sång. Därför är det en plåga när tvättmaskinen centrifugerar. Infra- och ultraljudskakafoni! Dessutom skakar skåpen. Glasen klirrar mot varandra. Golven vibrerar. Oväsendet är outhärdligt. Som en vrålande dinosaurie. De vårlade säkert. Så skräckinjagande s…

Varför river katten mig?

Sixten, kan du svara mig på en fråga, sa människan. Jag såg genast upp på honom för att ta reda på vad han egentligen ville. Med människor vet man inte så säkert. De säger en sak och menar en annan. Kom hit, ropar människan när han egentligen menar: Gå bort! Sluta kloa på min kostym!

Varför håller du ibland fast min hand med framtassarna och river med baktassarna? Jag vet genast varför han frågor. Han har nämligen på sin högerhand långa och korta rivmärken. Nästan som om jag skrivit SOS på hans hand med morsekod. När det i själva verket står God Jul!

Min människa var på julbord på Karlslunds Herrgård med sina gamla arbetskamrater. Igår kväll. Så särskilt gamla är de inte, men arbetskamrater kan man inte kalla dem längre. Även om de varit arbetskamrater mycket länge. Nu är de bara före detta. Arbetskamrater. Men tar man bort arbetet. Så kan man slå fast att kamrater är de fortfarande.

Där på festen hade någon satt två starka strålkastare utanför ett fönster. De lyste på honom. Fasadbel…

Löv i dimma

Efter timmar av avslappnad meditation får jag lust. Att formulera mig. Bli Sixten, the poet. Men jag tänker inte säga något till människan. Han är kritiker. Negativ till det mesta. Finnare av brister. Och fel. Men att öva sin förmåga att se och sätta ord på upplevelsen. Kan aldrig vara fel. Jag sitter i fönstret. Så även denna årstid. Disigt. Är det där ute. Där betraktade jag hösten. När de gulnade löven föll och den svarta fågeln vände hemåt---

Katten vakar lugn
Löven faller i dimma
en koltrast lyfter

Röd gris

Min människa säger ofta: Sixten, du är envis som en röd gris! Varför nu röda grisar skulle vara värre än skära, bruna, svarta eller spräckliga? Envis - javisst. Röd gris - aldrig!

Man måste vara uthållig. Annars får man inte som man vill. Jag vill mycket. Vilket ställer höga krav på viljestyrka och envishet. Jag har goda förebilder här hemma. De ger sig inte så lätt, människorna. De lockar och pockar. Försöker avleda och vilseleda. De låtsas och förställer sig. Bara för att få sin vilja igenom. Med mig.

Då tittar jag på dem. Stirrar. Glor. Den tittleken brukar jag vinna. De prövar alla möjliga och omöjliga knep. För att förvirra mig. Men inte lyckas de med det. En katt som vill ha skinka - ett slags röd gris - avleder man inte så lätt.