måndag 30 december 2013

Prickig tapet

Dåsaredagarna har varit många. Äta, sova, slappa. Mer än lovligt mätt har jag blivit. Trots att jag knappt fått smaka på julbordets överflöd. Skinka, köttbullar, korv.  Min människa har ändrat maten. Min kostcirkel. Nu blir det inte så sällan bitar i sås. Sådan föda kan man stoppa i sig på olika sätt. Mitt är oslagbart. Jag slickar inte i mig såsen och tar köttbitarna sist. Nä, det är ingen sport

Med en försiktig tass och vass klo spetsar jag en köttbit och för den belevat till munnen. Tuggar eftertänksamt och med njutning i mig maten. Men det jag inte gillar är såsen på tassen. Det klibbar och kladdar. Genast skakar jag tassen med kraft. Så det stänker och far. Min lilla mathörna har numera oftast prickig tapet. Den är som vore den sprejad. Med sås. Men visst var den väl helt vit. Utan bruna prickar?

Människan får stup i kvarten fara runt med trasa. För att torka rent. Jag gissar att köttbitar i sås snart tas bort från menyn. I väntan på sådana beslut dåsar jag bort ännu en stund. Ganska mätt och belåten.

tisdag 24 december 2013

Brottarskinka och paket

Det vankades skinka denna morgon. Som extra tilldelning. Efter den vanliga blöta kattmaten. En skinkbit är aldrig fel. Den kan man leka med en stund. Kasta iväg. Hoppa på. Tugga i sig. Mitt bordsskick är inte så belevat. Fint och ordentligt. Mera rakt på sak.

Men ätandet är mig ett sant nöje. Jag roar mig med maten. Foodfight är vad det är. På riktigt. Inte en massa släng och slabba ner din granne. Så mycket. Du bara kan. När det blir matkrig i amerikanska filmner. Ojar sig min människa. Ska det där vara roligt, säger han uppgivet. Ledsen för att han inte förstår. Uppbragt över att man behandlar välsignad mat så respektlöst.

Jag slänger med min mat. Just för att jag respekterar den. Den ska ätas upp efter en kamp. Om än inte riktigt likvärdig och jämspelt. Först då har jag gjort mig förtjänt av den. Brottat ner den. Hållit fast den. Låtit den smita. Jagat rätt på den igen. Märkligt hur mycket en liten skinkbit klarar av. Tänker jag.

Julafton är det. Paketen ligger utspridda. Lite här. Lite där. Mina har jag runt omkring mig. Håller som bäst på att bryta mig in i dem. Vilket är lika svårt som att slå in dem. För en katt i alla fall. Paketinslagning är en konst. I Japan. Men för mig är det knepigt. Snörena trasslar sig. Det slutar oftast med att paketet ligger naket. Själv är jag inlindad i glänsande snören. Fjättrad. Oförmögen att röra mig.

Upptäckten är inte så rolig. Då ropar människan till medmänniskan. Har du sett! Vi har fått ett paket. Nu blir det kul i jul! Undrar vad som kan finnas i det. Sixten, kom fram får du se vad vi har fått. Då morrar jag ilsket bland guldiga och grönmetalliska snören: sluta larva dig!! Ser du inte att jag är här. Sitter fast. Släpp loss mig! Du ser väl att det är jag!  

Tyst, säger människan, lyssna! Jag tyckte jag hörde något? Hörde du det också. Säger han till henne. Medmänniskan. Kom fram Sixten, det här måste du bara se. Det festligaste paketet sedan Hedenhös. Det är som något ur Harry Potter. Det rör på sig...

söndag 22 december 2013

Julklappar och skymning

Detta år har vi inte slagit in så många julklappar. Som brukligt. Men några ska i alla fall komma farande från landet i väster. Där är några kattleksaker utlovade. Sådant gillar jag, Sixten, the cat. Annars är jag inte mycket för presenter. Leksaker går dock an.

Men pärlor och paljetter på skotskrutiga västar eller stickade kroppsvantar - nej det tar jag inte på mig. Då slåss jag. Man har sin stolthet att tänka på. Det borde människor göra. Tänka på. Min människa är emot kläder. Ja, inte alla slags kläder. han brukar vara klädd. Men kattkläder har han svårt för. Så det låtar han bli. Att sätta på mig. Vilket jag är honom tacksam för.

Glömde att säga att en och annan godbit kan förstås få ligga i något paket. Känner jag bara doften kan jag nog bryta mig in. I paketet. Doftar det blott stickat ylle låter jag bli. Men kattmynta och kalkon är en oslagbar kombination. Då ryker snören, lack och papper. All världens väg. Eller hur?!

Vi slipper granen. Min förtjänst. Efter att ha klättrat i några julars granar. Och efter att ha tuggat på glittret. Har trädet inte tillträde. Till denna vår lägenhet. Stickigt enris har vi fått nöja oss med. Nu inför julen. Trots att jag är envis får enriset vara.

Min julklapp till människorna är att jag lämnar de flesta dekorationerna ifred. Möjligen ska jag krypa upp i någons knä. Lite extra. När det skymmer. Ska vi kura ihop oss framför levande ljus. Och kura skymning.

torsdag 19 december 2013

Lussekatt på fat

Det är svårt att gilla sådant. Att bli liknad vid den onde själv. Som man gjorde i historien om ett bakverk i advent med saffran i. Lussekatter brukar jag vanligtvis inte skriva om. Det blir så tydligt och  uppenbart. Att jag försöker göra en poäng av deras namn. Människan har läst högt. Från nätet. Om den onde och katter:

Enligt en tolkning var det i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Enligt sägnen gav djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan.

Så sägs det. Om lussekatter. Jag känner inga katter som slår små barn. Vi är extra försiktiga när vi fyrbeningar möter små tvåbeningar. Vi kan faktiskt skilja på smått och stort. Men även de små behöver få veta var gränserna går. Men att slå barn, så förfärligt. Och förbjudet. Inte ens på 1600-talet höll katter på med sånt. Människor visste däremot mindre då, om barns rättigheter. Någon barnkonvention hade man inte fått till. Ännu.

Jag äter inte lussekatter. På sin höjd leker jag med dem. Glömmer någon en lussekatt på ett fat. Blir jag som Zlatan. Jag dribblar, nickar, och gör konster med hela kroppen. Skjuter lussebullen under en bokhylla. Där den förhoppningsvis ska hittas. Innan vårdagjämningen...

tisdag 17 december 2013

Timpenning för kaffedrickning

Nyss levererades varor till hemmets dörr. Min vana trogen intog jag en vaksamhetens post. På lagom avstånd från dörren. Med god utblick över besökare som bar in paket i lägenheten. En vaktande katt är jag. Man behöver ha uppsikt över det som sker. Vad som helst ska inte kunna hända. Inte om jag får råda.

När man lagade balkongen i min förra lägenhet. Satte jag mig innanför balkongdörren och höll uppsikt över hantverkarna. Så de gjorde vad de skulle. Jag förstod att de kände sig bevakade. Kollade. Nästan utstirrade. Men jag betraktade med upphöjt lugn deras arbete. Följde varje rörelse.

Ofta har jag hört människan beklaga att han en gång bjöd en trevlig tvättmaskinsreparatör på kaffe. Och sedan fick betala ytterligare en timmes arbetstid för denna vänlighetens gest. Dyrt nöje! Timpenning för kaffedrickning! Dyrt! Säger människan. Att det blev. Mycket dyrt. Ett terapeutiskt hantverk måhända? Nu blir det sällan kaffe. Man får i samband med reparationer och underhåll hålla till godo med mig!

Jultal och julkrubba

Jultal är på gång. Inte tal som 17 eller 43. Muntliga tal handlar det om. Sådana som avhålles. Vid varje julbord reser någon  sig upp, tar ordet och tackar. Särskilt. Antingen för maten och gemenskapen. Eller för att just alla som där och då ätit upp julbordet varit så duktiga. Ja, de åt inte upp bordet. Som tur är. Utan det som fanns på faten. Ovanpå bordet. Men duktiga hade de varit. Som de borde, som sig bör. Under året. Tackelitack, säger någon. Stort tack för att ni är så duktigt bra, bra duktiga. Som vi haft det. Är det ofattbart bra att ni varit så målinriktat utmärkta och uthålliga.

Presenter och blommor fördelas. Bland de närvarande. Som alla varit duktiga. Hur vet jag det? Jag är duktig inte bara på avlyssning. Som när min människa berättar för medmänniskan om vad han varit med om. Han brukar upprepa en episod. Som om han hakat upp sig. Det var när en anställd reste sig vid julbordet och sa: jag är så glad för att vi fick komma hit och julkrubba! Ja, ja, krubba har flera innebörder. Jag är dessutom som vänlig katt extra bra på förhörsteknik. Jag ställer väna frågor, skickligt formulerade. Och får svar.

Till och med statsministern håller jultal. Men inte vid julbordet. Han säger inte tack till alla som varit så duktiga. Då får jag passa på. Att ta tillfället i akt. Att tacka alla som verkligen varit duktiga, flitiga och intresserade. Blommor har jag inte. Att dela ut. Möjligen ett blomstrande språk. Håll till godo med strössel av adjektiv. Hjärtinnerligaste tack för strålande engagemang och livaktigt deltagande. I alla möjliga sammanhang. Särskilt i vänlig uppmuntran. Som även riktats till en tänkande katt. En skrivande fyrfoting som rikligen och vänligast belönats med nosbuffar och andra muntra tillrop.

Året har varit långt. Mer än 300 dagar. Själv har jag inte orkat med. Att meddela mig till alla bloggläsande kattvänner när och fjärran. Inte varje dag. I alla falla. Men just idag. Håller jag ett fryntligt, godmodigt och juligt tal. Tack ska ni ha för att ni är så duktiga! För er insats!

För egen del kan bloggandet fortfarande kännas glädjerikt och lustfyllt. För en katt som frotterar sig bland hermeliner. Nu får det räcka. Med en tillönskan om ett verkligt firande av den goda julen! Glöm nu inte bort. Att tala med varandra under julen. Det är överlägset det bästa. Av alla jultal!

fredag 13 december 2013

Halvhemligt avlyssnad Lucia

Innan jag ens skrivit vet någon det. Nu tänker jag inte på några gudomligheter. I himlarymderna. Inte på någon stödjande närvaro. Mitt i min dagliga tillvaro.

Detta handlar om ett obehag. Jag har en bestämd känsla av att vara bevakad. Övervakad. Påpassad. Smygeligen avlyssnad. Av mera jordiska krafter. Underjordiska. Därför tar jag det lugnt. Med att säga vad jag har på hjärtat. Försöker låta bli att diskutera politik. Registrerad kan man bli. För att man följer med. Bildar sig en uppfattning. Uttrycker en åsikt. Är allmänbildad. Det är inte roligt att avlyssnas och registreras. Särskilt inte för en katt som är van. Att ta sig fram. Utan att märkas. Ljudlöst. På ett dukat bord. Som nobelpristagaren Munros noveller. Till exempel.

Olaglig avlyssning har jag hört. Finns bland både folk och fä. De som jag vill ska höra på, lyssna på mig, på vad jag har på hjärtat. Kan jag tala med. Hemmavid. Utan elektronik.

Min lösning, mitt motmedel, är att jag vilar. Ligger tyst och stilla. På en varm DVD-spelare. Draperad över ett färdighamrat tangentbord. På diskbänken. När diskmaskinen värmt upp den. En radio kan också gå an. Men numera är de så smala. Apparaterna. Så att varje välbyggd katt. Får problem. Att hålla sig kvar.

Musslan Pettersson, chefslig smygavlyssnare. Kängbeklädd katt. Ska få. Höra ett och annat. Om han kommer i närheten. För min del avlyssnar jag denna dag mera förnöjsamma sammankomster. Halvhemligt. Jag låtsas ointresserad. Men de spetsade öronen avslöjar mig. Nästan genast. Jag avhör med njutning. Luciasångerna från en mig närstående kyrka. I de sammanhangen. Är det bara bättre ju fler som hör! Det du Musslan!

torsdag 12 december 2013

Vem talar, vem lyssnar?

Alltför sällan kommer jag åt telefonen. Den är oftast upptagen. Någon här i familjen pratar. Med någon annan. Ofta långt borta. Enstaka gånger får jag ett ord med i laget. Men det måste vara något tjall. På linjen. De jag försöker prata med. Förstår ingenting. Vad rart du jamar, kan de säga. Sixten, ropar de skrällande högt, hör du mig?

Jag hör. Bättre än de flesta. Mer än människor. Betydligt mycket mer. Sixten, lille gubben, händer det att någon kläcker ur sig. Över telefonen. Hur går det med magen? Har du varit på lådan? Man får hoppas att avlyssningsanstalterna FRA (Förfärliga Rumpnissars Avlyssning) och NSA (Någon Ser Alla) inte lyssnar. De kan tro det är kod.

Skype är mera min kanal. Någon knapptryckning så ser man folk. Och fä. Men vet aldrig vem som svarar. Eller lyssnar. Kanske gör chefen för KKS, Katternas Kängklädda Smygavlyssningsdetalj, det. Hackar konversationer. Lyssnar lystet. I det fördolda. Trots att han förnekar. All olaglighet.  

Jag hör bara det jag vill höra. Och inte ens det. Här har inte hörts nästan någonting. Tvärt om. You know! Kan han säga. Musslan Pettersson. Här fångad på bild. Från en sällsynt presskonferens. Utan press.


tisdag 10 december 2013

Nobelfest i en garnkorg

Nobelfestens dag, den 10 december - har blivit en ny helgdag. Så vardag det är, såsom i år. Spridningseffekten är storslagen. Överallt äts det. Festmåltider. Det bjuds på nobelmåltid på dagis. Småbarnsavdelningen är uppklädd till tänderna. I grundskolan stor festbankett med bordsservering. Utdelande av fredspris. På hemmet, där de gamla sitter och väntar, leker man också.

Själv tillbringade jag nobelfesten i hemmet. Mina människor ömsom tittade, ömsom sov. Själv låg jag ihoprullad i medmänniskans garnkorg. Där är det mjukt och varmt. Man ser ett hörn av televisionsapparaten. Om man kikar mellan korgens spjälor. Då ser det ut som de rör sig. Dessa finklädda dockliknande varelser. Som i en kostymfilm.

Jag är måttligt intresserad. Av att sitta i timmar och se på. När andra äter. Då föredrar jag att vila en stund. Krypa upp i någons knä. När jag så vill. Och hellre än att se andra lassa in festmaten. Äter jag själv.

måndag 9 december 2013

Konsten att gå ner i vikt

Dietföreskrifterna har ändrats, sa vetrinären. Nu går det bra med blöt mat. Torrfödret kan ransoneras. mera. Några hundra gram blöt mat om dagen fördelat på morgon och kväll ska duga. Sa hon. Som inte är katt.

Själv är jag missnöjd. Det är för mycket vatten i födan och för lite substans. Biter man så riskerar man att bita sig i tungan. Inget tuggmotstånd. Ska födan verkligen vara som diskvatten? En munsköljning? Som om jag vore fastande. Så här i advent. Så ortodox är jag inte. Ännu. Som tur är finns det krukväxter. De ska brandskattas. Bladen tuggas sönder. Stjälkar perforeras.

Funderar på att demonstrera. Överväger andra aktioner. Klappvägran. Postrivning. Pappersstugg. Här ska jamas tills faten blir välfyllda. Hela dagen. Vad försöker de göra, dessa människor? Utbilda mig i konsten att gå ner i vikt? Svälta mig. Göra mig mager?

Så är det, ropade människan just då från vardagsrummt. Om han hört mina tankar? Vem vet? Han är lurig. Den där.

Kattens öra - en parabol mot rymden

Jag hör. Mer än de flesta. Människor kan förstå. Med min paraboler till öron. Som jag kan rikta åt olika håll. Samtidigt. Jag pejlar in ljuden. Skulle det komma signaler från rymden. Är jag säker på att jag skulle höra dem. Först. I detta hushåll. Människor är nämligen mer än lovligt hörselhämmade.





Inte jag. Till och med håren i mina öron hjälper min utmärkta hörsel. Till högra nivåer. Allt hör jag. Infraljud. Om sådana har människan läst för mig: Infraljud är ljud med frekvens lägre än 20Hz, det uppstår i tex. kraftverk, flygplan, ventilationssystem, vulkaner och kraftiga vindar. Det kan också uppstå i bilar när man vevar ner rutorna, då bildas det luftvirvlar som skapar infraljud.

Och ultraljud. Hundvisselpipor och fladdermössens sång. Därför är det en plåga när tvättmaskinen centrifugerar. Infra- och ultraljudskakafoni! Dessutom skakar skåpen. Glasen klirrar mot varandra. Golven vibrerar. Oväsendet är outhärdligt. Som en vrålande dinosaurie. De vårlade säkert. Så skräckinjagande som de verkar ha sett ut. När maskinen återgår till vanlig tvätt. Med mycket vatten. Skvalpar det mera. Uthärdligt.

Jag hör. Sopbilen som slaskar i sig vårt avfall. Den slamrar och gnisslar. Skrapar och dundrar. När den ger sig av. Till nästa kvarter. Kan jag äntligen slappna av.

Jag hör grannarna steg. Små barn som trippar lätt. När de inte klampar fram. Deras parkettgolv knarrar. Pianoklinket från den lägenheten. Går genom cement och betong. Men är inte så störande. Endera dagen blir det säkert musik. Av det eviga plinge-plongandet. Jag lever på hoppet.

Jag hör en rullstols däck genom ytterdörrarna. När de smygrullar fram emot husets hiss. Jag hör motorn på vinden som vinschar hisskorgen upp och ner.

Mest av allt hör jag om det finns stål eller järn. I röster. Då jamar jag min protest. Här ska vi vara vänner. Och hör sen!

torsdag 5 december 2013

Varför river katten mig?

Sixten, kan du svara mig på en fråga, sa människan. Jag såg genast upp på honom för att ta reda på vad han egentligen ville. Med människor vet man inte så säkert. De säger en sak och menar en annan. Kom hit, ropar människan när han egentligen menar: Gå bort! Sluta kloa på min kostym!

Varför håller du ibland fast min hand med framtassarna och river med baktassarna? Jag vet genast varför han frågor. Han har nämligen på sin högerhand långa och korta rivmärken. Nästan som om jag skrivit SOS på hans hand med morsekod. När det i själva verket står God Jul!

Min människa var på julbord på Karlslunds Herrgård med sina gamla arbetskamrater. Igår kväll. Så särskilt gamla är de inte, men arbetskamrater kan man inte kalla dem längre. Även om de varit arbetskamrater mycket länge. Nu är de bara före detta. Arbetskamrater. Men tar man bort arbetet. Så kan man slå fast att kamrater är de fortfarande.

Där på festen hade någon satt två starka strålkastare utanför ett fönster. De lyste på honom. Fasadbelysningen. Ett kallt, avslöjande och oerhört starkt rampljus. Mensku (människan) såg ingenting. Det var ett under att han fick i sig sill och skinka. Han tror i alla falla att det var vad han åt. Tänk om han mumsade på dekorationerna mellan faten? Andra såg desto bättre. De som slapp strålkastarna. Genast upptäckte någon hans hand. Och undrade om han redan burit hem julgranen? Repig som han var. Icke, svarade han, detta har Sixten gjort. Han har skrivit en liten julhälsning till alla jag möter, eftersom han inte är säker på om jag verkligen hälsar till dem. Från honom. Nu kan de läsa den alldeles själva.

Så där gör vi när vi leker. Och när vi jagar. Säger jag, Sixten, the cat, då. Det är en beprövad konst att ålla fast och klippa till samtidigt. Ungefär som boxare gör, fast de inte får. Eller brutala ishockeyspelare. Som inte heller får. Har man otur slår leken över till jakt. Och då rispar jag nog lite för mycket. Men det är så svårt att hålla sig. När man äntligen fått fatt på en hand.

Ja, ja, suckar människan. Jag vet hur det går när man tar sin hand ifrån dig. Handen blir full av jul. Massor av röda märken...

måndag 2 december 2013

Löv i dimma


Efter timmar av avslappnad meditation får jag lust. Att formulera mig. Bli Sixten, the poet. Men jag tänker inte säga något till människan. Han är kritiker. Negativ till det mesta. Finnare av brister. Och fel. Men att öva sin förmåga att se och sätta ord på upplevelsen. Kan aldrig vara fel. Jag sitter i fönstret. Så även denna årstid. Disigt. Är det där ute. Där betraktade jag hösten. När de gulnade löven föll och den svarta fågeln vände hemåt---

Katten vakar lugn
Löven faller i dimma
en koltrast lyfter

Röd gris

Min människa säger ofta: Sixten, du är envis som en röd gris! Varför nu röda grisar skulle vara värre än skära, bruna, svarta eller spräckliga? Envis - javisst. Röd gris - aldrig!

Man måste vara uthållig. Annars får man inte som man vill. Jag vill mycket. Vilket ställer höga krav på viljestyrka och envishet. Jag har goda förebilder här hemma. De ger sig inte så lätt, människorna. De lockar och pockar. Försöker avleda och vilseleda. De låtsas och förställer sig. Bara för att få sin vilja igenom. Med mig.

Då tittar jag på dem. Stirrar. Glor. Den tittleken brukar jag vinna. De prövar alla möjliga och omöjliga knep. För att förvirra mig. Men inte lyckas de med det. En katt som vill ha skinka - ett slags röd gris - avleder man inte så lätt.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...