torsdag 7 november 2013

Telepatisk förmåga här och nu.

Jag orkar knappt spetsa öronen. Eller höja huvudet över korgkanten. När människan slår i ytterdörren. Han kommer och går. Rusar iväg och köper mjölk. Dundrar hem. Sticker iväg för att skaffa en lampa. Inte ens de hållbaraste evighetslamporna orkar med hösten. De ansluter sig till mörkret. Som breder ut sig. Han far runt. Hit och dit. Osaligt. Det är höstens fel. Jag är hösttrött. Människan, han är ganska vissen om våren. Det jämnar ut sig. Men för tillfället. Myser jag. Har jag det fint. Här är det gott att vara. Trött.

Idag har han suttit fast. Stilla. På kontorsstolen och enträget hamrat på datorns tangentbord. Där har han visat sin irritation. Frustration. Det kan du inte mena, har han ropat ut i lägenheten. Vad nu, undrar jag. Kan han läsa mina tankar? Välkonstruerade och vackra. Som krusiduller och kurbitser. Ringlande färgglada rankor. I höstfärger, brunt och orange. Brandgult. Men inte är han så mottaglig just nu. För mina telepatiska förmågor.

Hans rop åstadkom att medmänniskan kom susande. Vad kan jag inte mena? Vad är det med dig? Det handlar inte om dig, har min människa då kläckt ur sig. Det var något jag läste. Om att här och nu är det som betyder något. Glöm det, säger han sedan.

Ska jag glömma det som hände nyss, muttrar medmänniskan. Tänker du inte på mig, säger hon sedan. Så kan du åtminstone tänka på katten. Han är mest slö och slapp. Du behöver aktivera honom. Leka! Hoppa och skutta!

Sådana kommentarer är faktiskt värda att spetsa öronen för. Måhända vankas det upptåg och kurragömma? Bara han gubben reser sig från datorn! Ska jag ta mig dit. Sixten, the cat, har inte fått en chans att skriva. Men när den kommer. Ska jag ta den. Frågelådan har varit alldeles tom. Så inspirationen har fått ge vika. För mulna och grå höstdagar. Då man gör bäst i. Att ta det lugnt.

1 kommentar:

  1. Hej Sixten!

    Gör det. Trampa runt ordentligt på tangenterna. Det kommer en härlig värme som kan behövas i höstkylan. Jag har en fråga: Min lilla människa brukar tala om att jag inte vill gå ut på torsdagsmornar. För då dröjer det så länge innan jag kan komma in. Då säger min stora människa att jag inte kan skilja på olika veckodagar. Som om jag inte skulle. Veta. Själv vet hon ju aldrig. När det är dags för saker och ting. Det kanske är därför. Jag får ständigt påminna henne. Vad är det med människan och tiden egentligen?

    Hälsningar
    Verner från Vänersborgsvägen

    SvaraRadera

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...