lördag 30 november 2013

Strunta i advent - ge mig en julklapp

Vilken fest! Människan bär upp kartonger från källaren. Han bär ner lådor från vinden. Jag blir förtjust. River och sliter i kartongerna. Klättrar på lådorna. Far runt. Fram och tillbaka. Hoppar och står i. Fram plockas ljusstakar. Dukar. Pynt. Det kallas advent. En tid före jul. Före, hör du det Sixten! Människan tar i. Nästan ryter. För han tror jag förstår bättre. Om han talar högt. Och starkt. Nästan överallt tror man att julen redan startat. Satt igång.

På gården lyser julgranen. Vacker. Men tidigt. Min människa ojar sig. Oj, oj, oj. Så säger han. Som om han hade tandvärk. När det bara är en tjuvstart. Det handlar om. Julen blir mindre rolig. Om inte advent får komma först. Envisas människan.

Jag bryr mig inte. Lika mycket. Det går ju inte bra att säga: glad första advent. God advent, låter lika osäkert som skör is. Därför tillönskar jag människan: en riktigt God Jul. Redan första advent. Han skakar på huvudet. Gungar fram och tillbaka. Under djupa suckar. Oj, oj, oj, kvider han. Lugna dig, säger jag då. Du blir bättre till mods om du klappar mig lite grann. Så ge mig en julklapp, fortsätter jag. Dröj inte. Vänta inte. Julklappar. Nu! genast! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...