fredag 22 november 2013

Den skånske japanen


Sensei, hette katten från det skånska bondlandet. I sin ungdom blev han skeppskatt. Befor de sju haven för att till sist ankra utanför Japan. Han steg iland på den klippiga kusten och vandrade genom städer och byar.
Sensei, den svarta katten, tränade svärd så fort han kom åt. Träsvärd blev han mästare på. Hans svenska vänner sa att det är väl som att träna torrsim. Hai, svarade han och gjorde en stilig parad. En rörelsefint som kollrade bort alla motståndare.

Hans pannband var vitt med rött och svart tryck – tassar med utspärrade klor. Sensei har klor. Men han är så skicklig. Att han aldrig behöver använda dem. Men så har han också varit klosterkatt. Mediterat så länge att tiden själv nästan somnade. Klockan gick så långsamt att han förmådde se mer än andra. Under samma tidsrymd. Hann han både fäkta och ta en vilopaus. Andra var strängt upptagna. Med sitt fäktande.

När han talade lyssnade alla. Som kunde. De försökte snappa upp visdomsorden. Hans meningar föll som ordspråk. Till höger och vänster. Den som vill slåss bör låta bli, kunde han säga. Så klok han är, sa somliga. Andra sa, han är inte klok! En cool cat, sa transatlanterna.
Bara för att folk inte skulle bli så lata. Så de slutade tänka. Sa han ofta rena obegripligheter. Mitt i ett samtal kunde sådana gåtor trilla som gnistrande pärlor. Cyklarna sover, de måste väckas! Alla började grubbla. La pannor i djupa veck. Vad menar han? Vad kan det betyda? Man skrev upp vad han kläckte ur sig: Vill du peta i maten – ät med pinnar. Solen har dragit täcket över sig. Alla böcker talar teckenspråk.

Den japanska maten var hans glädje. I Sverige trycker man på en knapp i mjölkbaren. Och in kommer en trött kyckling. Sa han en dag när han ätit en utmärkt vacker och vällagad måltid. Läckra kycklinspett med specialsås. Mästaren har talat, ropade man runt omkring honom. Hänfört. Lyriskt. Och ändå hörde ingen på. Vad han egentligen sa var: tänk! Tänk själv! Vrid och vänd på allting. Bara så får du reda på mer. Än du visste förut.
En dag fick han nog. Sålde sina svärd. Av trä. Åkte hem. Hälsade på sin gode vän, Sixten the cat. Som aldrig kunnat fäkta. Annat än med ord.  Och med några särskilt vassa klor. Sixten heter jag. Som snart har berättat denna historia. Klart.

Sensei har egentligen ett helt annat namn. Vi kan kalla honom Hakon. Han hamnade i sin barndoms hembygd. Gick till Mjölkbaren. Där sitter han varje dag. Försjunken i tankar. Som om han mediterade. Klottrar enstaka ord i en anteckningsbok. Alla som kikar över hans axel. För att se vad där står. Blir förvirrade. De kan nämligen inte japanska. Följden är att ingen heller får reda på vad den svarta katten grubblar på. Tänk om han löst livets stora gåtor? Hur man slipper åldras? Var i lyckan består... Skrev han poesi?

Svärdet i fjärran
ej vasst, ej brukat i strid
hängdes på väggen
Sensei reste till Sverige
längtande till snö och fjäll




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...