Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från november, 2013

Strunta i advent - ge mig en julklapp

Vilken fest! Människan bär upp kartonger från källaren. Han bär ner lådor från vinden. Jag blir förtjust. River och sliter i kartongerna. Klättrar på lådorna. Far runt. Fram och tillbaka. Hoppar och står i. Fram plockas ljusstakar. Dukar. Pynt. Det kallas advent. En tid före jul. Före, hör du det Sixten! Människan tar i. Nästan ryter. För han tror jag förstår bättre. Om han talar högt. Och starkt. Nästan överallt tror man att julen redan startat. Satt igång.

På gården lyser julgranen. Vacker. Men tidigt. Min människa ojar sig. Oj, oj, oj. Så säger han. Som om han hade tandvärk. När det bara är en tjuvstart. Det handlar om. Julen blir mindre rolig. Om inte advent får komma först. Envisas människan.

Jag bryr mig inte. Lika mycket. Det går ju inte bra att säga: glad första advent. God advent, låter lika osäkert som skör is. Därför tillönskar jag människan: en riktigt God Jul. Redan första advent. Han skakar på huvudet. Gungar fram och tillbaka. Under djupa suckar. Oj, oj, oj, kvider han.…

Har ni hund?

Har ni hund, frågade en av gästerna. Som fick syn på mig. Där jag låg på människornas överkast, ett lapptäcke. Halvsovande. Snusande och suckande. Vad är det för sort?

Bulldogg, sa människan och log förstulet.
De är mysiga, svarade gästen och nöjde sig. Hade inte Winston Churchill en så´n där?Men är de verkligen så där svart-vita?
Vår bulldogg är det, sa människan och ropade till mig, eller hur, Sixten?!

Då lyfte jag på huvudet och ropade, ta på er glasögonen! Ni missar ju allt vackert och fint! Jag är för sjutton ingen bulldog! Här vilar världens mest ovanliga varelse: den svart-vita svenska tigern! Vore jag inte så förbaskat trött skulle jag ryta. Och vråla.

Mera mat! Fyllda fat!

Vilket kök tillhör du? Kerala? Sichuan? Det skånska? Vi katter har inte så förnämliga val. För mig består alternativen av det som gives. Läggs på faten. För människorna finns det några fler val. Det viktigaste handlar om utportionering. Ska skålarna ständigt vara fyllda med mat så att vi, eller jag, kan förse oss, mig när det passar. Eller ska det bjudas ordentligt morgon och kväll? Min människa har bytt modell. Till min irritation. Nu får jag en välfylld skål mjukmat om morgonen. Och en om aftonen. Däremellan bjuds på vatten! Så när människan dricker sitt förmiddagskaffe. Förväntas jag stirra ner i en tom skål. När han äter lunch. Ser jag så utsvulten ut. Som jag bara kan. Värst är det när han dricker eftermiddagskaffe och mumsar i sig grapefrukt. Eller färska äpplen. Mandariner. Jag hänvisas till att slicka min redan renrakade skål.

När han äter kvällsmat får jag inget heller. Först när han stoppar i sig en kvällssmörgås. Vankas det en fylld skål. Visserligen välfylld. Generöst tillta…

Den skånske japanen

Sensei, hette katten från det skånska bondlandet. I sin ungdom blev han skeppskatt. Befor de sju haven för att till sist ankra utanför Japan. Han steg iland på den klippiga kusten och vandrade genom städer och byar. Sensei, den svarta katten, tränade svärd så fort han kom åt. Träsvärd blev han mästare på. Hans svenska vänner sa att det är väl som att träna torrsim. Hai, svarade han och gjorde en stilig parad. En rörelsefint som kollrade bort alla motståndare.

Hans pannband var vitt med rött och svart tryck – tassar med utspärrade klor. Sensei har klor. Men han är så skicklig. Att han aldrig behöver använda dem. Men så har han också varit klosterkatt. Mediterat så länge att tiden själv nästan somnade. Klockan gick så långsamt att han förmådde se mer än andra. Under samma tidsrymd. Hann han både fäkta och ta en vilopaus. Andra var strängt upptagna. Med sitt fäktande.

När han talade lyssnade alla. Som kunde. De försökte snappa upp visdomsorden. Hans meningar föll som ordspråk. Till höger o…

Nog är nog

Enough is enough, säger människan. På engelska. När han är halvvägs in i en bok. Slänger han den ilsket ifrån sig. Det räcker när det räcker. Nog är nog. Tillräckligt. Strunt är strunt om än mellan fagra pärmar! Så där kan han hålla på. I flera minuter. Måttet är fyllt till bredden. Fånigare än fånigt! När skäppan är full. Har jag fått nog. Han skäller på den arma boken. Som om förlaget och författaren kunde höra. Bara han håller på. Tillräckligt länge. Han får ganska ofta nog.

Katter tål mera. Av lek får jag sällan nog. Ett vanligt snöre bereder mig stor glädje. Då har jag kul. Lajbans. Det kan jag hoppa efter. Högt! Eller kasta mig över. Som vore det en orm. Eller en daggmask.

Men - när jag hoppat. Slängt mig över snöret. Tuggat på det. Dragit i det. Legat och stirrat på det. För att se om det fortfarande lever. Ungefär då. Börjar jag tänka. Dags att dra sig tillbaka. Hos katten är tanke och handling ett. Då reser jag mig och går. Men nog? Nej, det har jag inte fått. Inte än.

Mer massage, om jag får be

Det var en gång. För mycket länge sedan. En katt som åkte dit. Fastnade i ett porrfilter. Ja, inte katten. Utan bloggen hans. Den innehöll för många goda ord. Slicka, kela, krama, smeka, busa i sängen, bita... Och ännu flera.Plonk, sa det när spärren slog till. För mycket av det goda är bara för mycket. Tyckte landstingets filter. För mycket av det goda är lagom. Säger en av människans vänner. Alltid när han håller middagstal.

Idag har jag legat i sängen. När medmänniskan ville klappa mig. Massera mig lite. Mjuka upp min nacke. Så där som jag tycker om. Så att jag spinner. Som en motor. Fick jag nog. Det tog stopp.

Den här gången var det inget filter. Som slog till. Det var jag. Plonk, sa det när min tass. Daskade till henne på knogarna. Bara smälla till, inte rispa. Tänkte jag. Men lyckades nog inte så bra. En liten klo kan alltid fastna. I skinnet.

Egentligen tycker jag ju om. Att bli kelad med. Smekt. Masserad. Men ibland blir det bara för mycket. Jag tyar icke mer, härmar människa…

Varför svarar du inte?

Hörru du, Sixten,

Du ska inte tro att du är något speciellt, bara för att du håller på med bloggar. Eller för att du fastnat i ett porrfilter. Rätt åt dig. Förresten så twittrar du ju inte. Så du är redan ohjälpligt omodern. Hade jag dig i närheten fick du smaka på mina klor! Jag kunde riva en reva. I örat ditt.

Du tänker ju inte svara på mitt brev i alla fall. Så jag frågar alltså varför svarar du inte på brev?

Katticus Anonymus


Bäste Katticus,

Någon dam är du inte. Det märker jag på aggressiviteten. Typiskt grabbigt. Räcker det inte med att jag gör det jag gillar? Bloggar. Ska jag känna mig dum? För något jag inte gör? Twitter, är säkert roligt. Om man vill hålla på med sådant. Inte jag. Inte nu. Kanske sedan.

Nu har jag svarat. Så det så. Och undrar du. Så är mina klor också vassa och skarpa. Men du kanske inte ens är katt. Man kan inte så noga veta. Med Er, herr Anony Mus.

Nattinatti!

Sixten, oraklet i lådan

Telepatisk förmåga här och nu.

Jag orkar knappt spetsa öronen. Eller höja huvudet över korgkanten. När människan slår i ytterdörren. Han kommer och går. Rusar iväg och köper mjölk. Dundrar hem. Sticker iväg för att skaffa en lampa. Inte ens de hållbaraste evighetslamporna orkar med hösten. De ansluter sig till mörkret. Som breder ut sig. Han far runt. Hit och dit. Osaligt. Det är höstens fel. Jag är hösttrött. Människan, han är ganska vissen om våren. Det jämnar ut sig. Men för tillfället. Myser jag. Har jag det fint. Här är det gott att vara. Trött.

Idag har han suttit fast. Stilla. På kontorsstolen och enträget hamrat på datorns tangentbord. Där har han visat sin irritation. Frustration. Det kan du inte mena, har han ropat ut i lägenheten. Vad nu, undrar jag. Kan han läsa mina tankar? Välkonstruerade och vackra. Som krusiduller och kurbitser. Ringlande färgglada rankor. I höstfärger, brunt och orange. Brandgult. Men inte är han så mottaglig just nu. För mina telepatiska förmågor.

Hans rop åstadkom att medmänniska…

Viktigt att softa

Sixten,

Varför måste vi katter sova så mycket? Är det inte att slösa bort tiden?

Tabbyn Robert

Bäste Robert,
Sömn är en verklig tillgång. En gudagåva skulle min människa säga. Vi kan explodera. Tjurrusa. Kasta oss genom ängar och hagar. Eller sovrum och vardagsrum. Tack vare den goda vila. Vi njutit. Själv dåsar jag nog en 18 timmar av dygnets 24 timmar. Påstår människan. Som bryr sig om hur man delar upp tiden. I småbitar.

Sov du så mycket du vill. Eller mindre om du föredrar. Du märker själv vad som passar dig bra. Men ställ krav på dina människor. Att det ska finnas ett antal bra ställen. Att slappa på. Där du kan softa. Slumra.

Vad trött jag blir av att tänka på detta. Nu går jag och slänger mig. I en fåtölj. På en läcker filt. Av mjukaste ylle.

Slut!

Sixten!