onsdag 16 oktober 2013

Grönt otyg

I flera dagar har jag mest velat vara ifred. Velat har jag väl inte. Inte som i tvekat. Snarare velat som i önskat. Estimerat. Sökt. Men inte kan jag låta bli. Att närma mig. Människorna som sitter vid frukostbordet. Eller framför televisionen. Det får vara någon gräns. På avskildheten. När man lever i en gemenskap. I familj. Fjärran och nära. I vila och arbete.

Roligast är att brottas i badkaret. Utan vatten. Inte med människan. han är alldeles för känslig. Blöder och håller på. Det aktar jag mig för. Får jag en tygorm där. Då tar jag hand om den. Grundligt. kastar den upp i luften. Daskar till den. Biter. Rullar runt. Hoppar. Skrapar med klorna. Som krita på en svart tavla. Eller naglar på fönster. Människan ryser. Ropar: SLUTA! 

Ligger stilla som om ingenting hänt. Som om jag hade all tid i världen. Då! Exploderar jag. I en ny attack. Ormen hugger mig i tassen. Jag biter tillbaka. Håller fast den gröna besten med klorna.

Då kommer posten. Jag måste med en gång se. Om jag har fått ett brev. Eller två. Nix. Bara räkningar. Beundrarposten kommer sällan. Nu för tiden. Men det struntar jag i. Ormen väntar. Nu kommer jag. Passa dig. Du gröna otyg!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...