söndag 27 oktober 2013

Apor har slagit i cymbal


Titta! Han andas! Sa människan till medmänniskan. De stod och betraktade mig som låg utsträckt på sängen. Där hade jag legat länge. I flera timmar. Så skönt hade jag sovit. Djupt.
Så är det! Katter andas. Inte mycket att förundras över. Vi behöver luft. Syre. För att vara riktigt levande. Å andra sidan är vi katter vana. Att människor nästan får yrsel. Faller i trance. När de ser hur vackert och smidigt vi rör oss. De är upprymda och glada. Tills vi gör något opassande. Som att busa med en stickning så maskorna far. Eller riva tapet. Kloa på en möbel. Då låter dessa m,änniskor. Som mistlurar. Som en brandkår på utryckning. Rop och skrik.
Dock. Just nu. Människans utrop kom spontant. Med samma förtjusning som barn ger uttryck åt. När en mekanisk leksaks fjäder blivit uppdragen. Då när ekipaget ger sig iväg över golvet. Uppstår förundran. Inspiration. Leksaken har fått liv. Om än begränsat och konstgjort.

Men Sixten, the cat är inget djur vars fjäder man drar upp. Jag rör mig. Eftersom jag lever. Jag är på riktigt! Verklig. I realtid. Min människa har levt i drömmarnas värld. Till och med som vuxen. Har han samlat mekaniska leksaker. Som man kan dra upp. Med en speciell liten nyckel. Jag har besvärats en del. Särskilt när vi haft gäster. Av ankor som fått fnatt och hoppat omkring som tokiga. Tills de slutligen stannat. Mitt i en rörelse. Då har jag förundrat sett på människan. Han leker, har jag tänkt. Så gör människor när de leker...
Här har krokodiler farit runt och gapat. Apor har slagit i cymbal. En ekorre med yvig svans. Har gjort piruetter. En cyklist med en propeller i mössan har gjort lägenheten osäker. Bilar har kört kors och tvärs. Klart att man blir förvirrad. Människans förtjusning över sådana enkla ting. Har varit ofattbar. Naivt och glädjefyllt har han själv suttit på golvet. Omgiven av dessa plåtskrällen. Som tur är. Har han haft dåligt omdöme. Han har nämligen låtit barn leka med leksakerna. Så nu är det mesta vanligt metallskrot. Det blir lugnare så. Man riskerar inte att bli påhoppad. Av galna plåtdjur som plingar, väsnas  och far runt.

Ankan hoppar inte mer. Det är svårt med balansen. På ett ben. Apan har tappat cymbalerna. Propellern är skrynklig och snurrar inte mer. Krokodilens fjäder är söndervriden. Ekorren är mest vissen. Utan svans. Bilarna krockskadade. Någon använde dem som bollar. Men de studsade inte så särskilt bra. En sak måste jag tillstå. De har haft roligt. Små och stora. Min människa mest. Tror jag.
Nu står människan där och ser på mig. Som vore jag någon förunderlig leksak. Mer ändå. Mycket mer. Det är som såg han på ett spädbarn. Titta! Han andas! Sa han nog en gång för länge sedan. När det låg ett barn i spjälsängen. Som jag sett på fotografi. Från förr.

Jag sträcker på mig. Ser på människorna där de står. Ni behöver inte se så förvånade ut. Det är livet! Säger jag. Livet i mig som andas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...