onsdag 30 oktober 2013

Kattförtjuste Tomas Ledin jammade

Människan och jag såg på Go´kväll i går. Kattfrågor stod på tapeten. Med en expert. Susanne Hellman Holmström. Hon och programledaren jämförde ökensand med det affärerna säljer för oss att kissa i. Med oss menar jag inte människan och jag. Utan jag syftar på oss katter. Naturligtvis. Inget annat. Skulle människan uträtta sina behov i sand. Fick man nog byta användningsområde. För badkaren. Fylla dem med grus och sand. Gräva ur med skyffel. Till exempel. Få leveranser med lastbil. Verkar opraktiskt.

Vi katter vill göra ifrån oss. Hemma. På ett tillräckligt mjukt underlag. Men det ska och måste tåla. Att spänna sina muskler emot. Det går inte an att sjunka ner i materialet. Madrasser är inte det vi väljer. I första taget. Nix! Njet! Själv föredrar jag material som klumpar sig. Som suger upp fukt.

Min människa får rensa min låda. Varje dag. Annars tar det emot. Både för honom. och mig. Det luktar. Ser otrevligt ut. Människan spolar faktiskt varje gång. Efter sig. Så vill jag ha det. Närapå...

Tomas Ledin har katt. Sångaren. Som gjort nya fina sånger. Om uppväxten i Jämtland. Han besökte programmet. Ville helst diskutera hur en katt har det. Som bor ensam. I staden. Men med människor förstås. Kattmänniskor kallas sådana som han. Tja. Varför inte. Han låter bra. När han jammar!

söndag 27 oktober 2013

Apor har slagit i cymbal


Titta! Han andas! Sa människan till medmänniskan. De stod och betraktade mig som låg utsträckt på sängen. Där hade jag legat länge. I flera timmar. Så skönt hade jag sovit. Djupt.
Så är det! Katter andas. Inte mycket att förundras över. Vi behöver luft. Syre. För att vara riktigt levande. Å andra sidan är vi katter vana. Att människor nästan får yrsel. Faller i trance. När de ser hur vackert och smidigt vi rör oss. De är upprymda och glada. Tills vi gör något opassande. Som att busa med en stickning så maskorna far. Eller riva tapet. Kloa på en möbel. Då låter dessa m,änniskor. Som mistlurar. Som en brandkår på utryckning. Rop och skrik.
Dock. Just nu. Människans utrop kom spontant. Med samma förtjusning som barn ger uttryck åt. När en mekanisk leksaks fjäder blivit uppdragen. Då när ekipaget ger sig iväg över golvet. Uppstår förundran. Inspiration. Leksaken har fått liv. Om än begränsat och konstgjort.

Men Sixten, the cat är inget djur vars fjäder man drar upp. Jag rör mig. Eftersom jag lever. Jag är på riktigt! Verklig. I realtid. Min människa har levt i drömmarnas värld. Till och med som vuxen. Har han samlat mekaniska leksaker. Som man kan dra upp. Med en speciell liten nyckel. Jag har besvärats en del. Särskilt när vi haft gäster. Av ankor som fått fnatt och hoppat omkring som tokiga. Tills de slutligen stannat. Mitt i en rörelse. Då har jag förundrat sett på människan. Han leker, har jag tänkt. Så gör människor när de leker...
Här har krokodiler farit runt och gapat. Apor har slagit i cymbal. En ekorre med yvig svans. Har gjort piruetter. En cyklist med en propeller i mössan har gjort lägenheten osäker. Bilar har kört kors och tvärs. Klart att man blir förvirrad. Människans förtjusning över sådana enkla ting. Har varit ofattbar. Naivt och glädjefyllt har han själv suttit på golvet. Omgiven av dessa plåtskrällen. Som tur är. Har han haft dåligt omdöme. Han har nämligen låtit barn leka med leksakerna. Så nu är det mesta vanligt metallskrot. Det blir lugnare så. Man riskerar inte att bli påhoppad. Av galna plåtdjur som plingar, väsnas  och far runt.

Ankan hoppar inte mer. Det är svårt med balansen. På ett ben. Apan har tappat cymbalerna. Propellern är skrynklig och snurrar inte mer. Krokodilens fjäder är söndervriden. Ekorren är mest vissen. Utan svans. Bilarna krockskadade. Någon använde dem som bollar. Men de studsade inte så särskilt bra. En sak måste jag tillstå. De har haft roligt. Små och stora. Min människa mest. Tror jag.
Nu står människan där och ser på mig. Som vore jag någon förunderlig leksak. Mer ändå. Mycket mer. Det är som såg han på ett spädbarn. Titta! Han andas! Sa han nog en gång för länge sedan. När det låg ett barn i spjälsängen. Som jag sett på fotografi. Från förr.

Jag sträcker på mig. Ser på människorna där de står. Ni behöver inte se så förvånade ut. Det är livet! Säger jag. Livet i mig som andas.

fredag 25 oktober 2013

Gulliga kattungar blir för mycket

Till oraklet i lådan

Du, hur kommer det sig att så många människor tar kort av oss? Och kattbloggar finns det hur många som helst. Nästan. Även jag har en. Varför är det så? Tror du?

En som aldrig frågat förr

Bäste vän,
Detta med bilder och bloggar. Finns det några bra skäl? Visst. Man kunde säga som följer. För dom har väl inget annat för sig, kan man tänka. Eller också har de där människorna verkligen fått syn på oss. Blivit uppslukade av vårt vänliga sinnelag? Men gulliga kattungar kan det bli för mycket av. Ibland står även de mig upp i halsen.

Eftersom vi normalt är ganska tystlåtna. Om man tänker bort somliga marskatter. Då ylas det. Men annars. är det tysta leken som gäller. Då kan det vara skönt att få lätta på trycket. Få säga sitt hjärtas mening! Själv har jag ju till och med startat en frågelåda. För att få säga. Hur jag tycker det förhåller sig.Då kan jag fortsätta säga. Vad som faller mig in.

Men nu kom jag på en sak: kom på något själv! Fråga inte mig. Skriv på din blogg varför du själv håller på. Dinas läsare undrar verkligen. Är det någon mening? Bortsett från att du själv tycks må bra av det. Det terapeutiska skrivandet låses inte in i byrålådor. Göms inte under mattor. Utan publiceras direkt. På det världsvida nätet. Även om det bara läses i trakten av Örkelljunga. Min blogg vet jag läses. Strax utanför Örebro. Och i Slite. Möjligen i Gothem. Samt i San Diego. Och i Italien. Överallt. Skulle man kunna säga.

Slut för idag.
Oraklet Sixten, i lådan

onsdag 23 oktober 2013

Är jag sjuk som blinkar?

Bäste Sixten,

När jag betraktar familjen jag bor hos får jag en så oemotståndlig lust att blinka. Varför är det så? har jag fått någon ögonsjukdom?

Birman Lucy

Kära Lucy,

Viosst har du det. Fått en ögonsjukdom. Den kallas tillgivenhet. Eller jag-mår-bra-syndromet. Min människa har haft samma fundering. Om jag behövde glasögon? Eller ögondroppar? Eftersom jag blinkade så ofta. Han trodde i sin enfald att det var fel på mig. När det var tvärt om. Allt var rätt. Fäör mig. Trivsel. Välbefinnande. En katternas form av lycka.

Människan skrev en gång så här: Till trevligheterna hör stunder av välbefinnande då Sixten ägnar sig åt blinkleken. Först undrar man vad det är för fel på ögonen. Har han problem? Men den orolige inser snart att upprepade blinkningar är tecken, signaler. Sixten jobbar alltså inte med ögonlocken för att få bort skräp. Han talar om att vi är på samma våglängd. Vi hör ihop. Du och jag, Sixten. Jag och Sixten. Som Emil och Alfred blinkar vi en stund åt varandra.

Nu vet han att det är som det ska. Med mig. Och mina blinkningar. Jag och andra katter kan signalera. Med ögonen. Att vi mår förträffligt. Finemang, eller hur! Så blinka på du. Och sjung med i min egen låt:

Blinkar Sixtens ögon jämt
är det faktiskt inget skämt
Kattens blinkning himla bra
inget fel på ögona
Blinkar Sixtens ögon jämt
- allt är gott och väl bevänt!

Oraklet i lådan har sagt sitt. Slut för idag.

Med några välmenande blinkningar
Sixten, the cat

söndag 20 oktober 2013

Min gård är en annan katts revir

Sixten,
En annan katt har inmutat gården som sitt revir. Nu har jag att antingen kämpa för gården. Som mitt område. Eller ge upp och hålla mig undan. Så gott det går. Vad skulle du göra?
Porslinskatten

Kära Porslinskatten,
Dina ord drabbar. Träffar mitt i prick. Utamnar mig. I en frågelåda ska man väl inte erkänna. Men jag struntar i vad man ska. Ditt problem är också mitt. På sommarstället springer en massa machokatter omrking hela året. När jag kommer dit någon eller några månader. Vet jag direkt att andra gör anspråk på vår tomt.

Så vad gör jag. Jag går ut på trappan. När det passar mig. Lägger mig demonstrativt synlig. Kom an, jamar jag kort och gott. Inte vill någon hoppa på mig där. Så trappan är numera min. Man behöver alltså inte hålla sig gömd. Smyga omkring. Försagd och rädd. Vill de där andra lubba runt bland brännässlor och maskrosor. Så får de väl göra det. Bara jag får ha trappan i fred.

Om du inte nöjer dig med trappan. Ta med dig människorna när du går runt och märker ut ditt område. Då är du ganska trygg. Förr eller senare ger sig de andra. Iväg. Och låter dig vara i fred. Några veckor blir det lugn och ro. Men så fort du vänder ryggen till. Åker hem till staden. Kommer de smygande. Varför inte. Jag är numera ganska mycket för. Fredlig samexistens. Vill de slåss. Får de gärna det. Har jag inte hunnit åka hem. Då går jag värdigt in. I huset. Till mig. Och tar igen mig...

Slut på frågelådan. Oraklet i kartongen tackar för sig med
Varma nosbuffar,
Sixten, the cat

fredag 18 oktober 2013

Hur mycket är klockan?

Käre Sixten,

Människorna som bor hos mig går ibland och lyssnar till föredrag på biblioteket. När de kommer hem säger nästan alltid en av dem: vet, du, när de undrar om någon har några frågor? Då får jag sådan lust att ropa jag! Och i det ögonblicket är det som om jag bara måste säga: hur mycket är klockan? Varför säger de så?

Din vän siamesen

Kära siamesen,
Människor kan få för sig att göra en massa tokigheter. De säger sådant de sedan ångrar och inte sällan gör dom det de inte vill. Ibland för att försöka vara roliga. Men ännu oftar för att de inte förstår bättre. Så där håller inte vi på. Nä, nä!

Att fråga vad klockan är är ett människornas sätt att utmana känslan för det som passar. Har föredraget till exempel handlat om konst på Filippinerna. Då behöver man inte veta vad klockan är slagen. Om de inte menar att det är en betydande tidskillnad. mellan vårt bibliotek. Och Manilla. De skulle ju kunna mena hur det egentligen står till med konsten därborta. Om det fanns en klocka för konst hur mycket vore den då?

Nej nu får det räcka. Tiden bara går. Jag undrar själv vad klockan är. Man tappar liksom bort känslan för tid och rum när man håller på med något spännande. Kanske var det så de tänkte? Vad vet jag? Tid är inte särskilt viktig. Inte för mig. För oss fyrfota varelser. Vi kan vänta. Behöver inte fråga. Vad klockan är. Behövs det kan vi känna på oss om tiden är inne. För att stiga upp. Gå och lägga sig...

Slut på frågelådan. Oraklet i lådan har sagt sitt.

Sixten, the cat


torsdag 17 oktober 2013

Tapeten rivs ner. Vad göra?

Äntligen! Äntligen är jag mogen. För att starta min egen frågelåda. Rådgivning är en framtidsbransch. Säger människan. På dem bara. Säg vad dig lyster. Alltså vad du har lust till. Alltid gör det någon nytta. Får man hoppas.

På radion ger psykologen råd. Och journalister tipsar politiker om vad de bör göra. För att vinna förtroende. Som om de skulle veta. Själv är jag som ett orakel. Sittande i en vanlig brun kartong. Därinne tänker jag. Jamar. Ger goda råd. Svarar på det mesta. Om jag får lust. Just nu har jag verkligen en åstundan. Att ge svar.

Första frågan som kom in. Kom med mailen. Nyss.

Till Sixten, the cat

Hej,
Jag har en katt som förstör våra tapeter. Inte bara vid ytterdörren. I lägenheten. Utan även i vardagsrummet. Stora revor blir det. Vad ska jag göra?
Undrar
förtvivlad matte

Hm! Det tål att tänka på. Den första förklaringen skulle kunna vara att din katt. Markerar revir. Det lär hända. Vid ytterdörrar. Men eftersom din katt. River ner tapet i vardagsrummet. Måste du nog söka svaret på något annat håll. Du skriver inte hur länge tapeten suttit där. Fanns det husdjur i lägenheten innan ni flyttade in? Kan det finnas spår kvar. Äsch inte bryr sig din katt om så gamla doftspår.

Jag har någon gång rivit på tapeter. Eftersom de var så himla fula! De gjorde mig sjuk. Jag fick svindel. Trillade nästan omkull. Blev vinglig. Tappade fotfästet. Av chocken över människans bristande omdöme. Läbbiga färger. Fåniga mönster. Upprörd över min människas dåliga smak.

Du får helt enkelt byta tapeter! Skaffa en tapet som din katt tycker om. Ta med honom till äffären. Med tapeter. Eller plocka hem en tapetbok. Läs tillsammans. Ha gemenskap. Välj. Men helst utan fåglar eller fjärilar. Men behåll en liten bit i en låda. Om din katt får tråkigt kan det vara bra att få avreagera sig på den gamla tapeten. Tycker din vän. Sixten, the cat. Oraklet i lådan.

Slut på frågelådan för idag!

onsdag 16 oktober 2013

Grönt otyg

I flera dagar har jag mest velat vara ifred. Velat har jag väl inte. Inte som i tvekat. Snarare velat som i önskat. Estimerat. Sökt. Men inte kan jag låta bli. Att närma mig. Människorna som sitter vid frukostbordet. Eller framför televisionen. Det får vara någon gräns. På avskildheten. När man lever i en gemenskap. I familj. Fjärran och nära. I vila och arbete.

Roligast är att brottas i badkaret. Utan vatten. Inte med människan. han är alldeles för känslig. Blöder och håller på. Det aktar jag mig för. Får jag en tygorm där. Då tar jag hand om den. Grundligt. kastar den upp i luften. Daskar till den. Biter. Rullar runt. Hoppar. Skrapar med klorna. Som krita på en svart tavla. Eller naglar på fönster. Människan ryser. Ropar: SLUTA! 

Ligger stilla som om ingenting hänt. Som om jag hade all tid i världen. Då! Exploderar jag. I en ny attack. Ormen hugger mig i tassen. Jag biter tillbaka. Håller fast den gröna besten med klorna.

Då kommer posten. Jag måste med en gång se. Om jag har fått ett brev. Eller två. Nix. Bara räkningar. Beundrarposten kommer sällan. Nu för tiden. Men det struntar jag i. Ormen väntar. Nu kommer jag. Passa dig. Du gröna otyg!

lördag 12 oktober 2013

Friskt humör, det är det som susen gör


Framför televisionen sitter min människa. Han har högt blodtryck. Eftersom. Fotboll spelas. Själv vilar jag mest. Slötittar. Lystrar när ljudnivåerna ändras. Folk jublar, visslar och skriker. Betraktar människans skiftande sinnesstämning. Som lokal väderlek. När Österrike gör mål blir det regn och åska över hans hjässa. Huvudknoppen hans blir blöt. Mörk blir blicken. Sinnet svart.
När Sverige kvitterar klarnar det upp. Visserligen förblir det molnigt. Men ovädret stillas. Allt tycks ljusna. När sedan det avgörande målet kommer. Ledningsmålet. Då bryter solen fram. Ögonen lyser. Händerna far som höstens lekande löv. Hög luft. Klarblå himmel. Trots att det är natt utanför.

Du har det bra du, Sixten. Så säger människan. Trött av all spänning och berg- ochg dalbanan. Färden mellan undergång och hopp. Han tror att det bara är han som förmår känna spänning. Som blir mörk och förtvivlad i motgång. Och soligt glad i medgång. Kanske har han rätt. Jag är ganska nöjd ändå. Men spänningen älskar jag. När det finns något att smyga på. Bevaka. Attackera. Brottas med.
Egentligen är jag redan ganska spänd. Inför morgondagen. Jag undrar hur glad och lätt till sinnes människan är då? Han kommer att skutta ur sängen. Beredd att möta alla utmaningar. Medgången för fotbollslandslaget (herrarnas denna gång) är bättre än 1000 terapitimmar. Betyder mera än 100 riktigt roliga humorprogram i TV. Hur man nu skulle lyckas få ihop det?

Jag får nog ta fram fotbollen igen. Kan man finta med fyra ben. Luta kroppen åt ett håll och sticka åt ett annat. Då. Blir det inte lätt. För motståndaren. Jag ska genast utmana människan. Bäst att passa på. Så länge det soliga humöret lyser glatt. Heja mänskan, friskt humör! Det är det som susen gör!

onsdag 9 oktober 2013

Livsåskådning för en katt

Livsåskådning, tjatar människan om, är nödvändigt. Livsviktigt. Alla har en sådan. Vare sig de erkänner eller förnekar. Aktivt omfattar en vanlig och utbredd åskådning. Eller passivt befinner sig mitt i en oreflekterad och ogenomtänkt uppfattning. Eller har snickrat, hamrat och hyvlat. Alltså pusslat ihop en egen. Jag var, trots detta utbrott av undervisning, helt oförberedd. På vad som skulle komma sedan. Och du, Sixten. Hur ser din livåskådning ut?

Vad svarar man då? Efter ett antal år i det här hemmet vet jag att en livåskådning innehåller en massa uppfattningar om tillvaron och dess beskaffenhet. Och att den har med normer och principer att göra. Jag tänker inte finna mig i att bli inföst i någon mänsklig fålla. Därför svarar jag med en egen vinkling. Dags för en kort redogörelse. För kattens åskådning i jämförelse med min människas. Vars tro och förtröstan inte är fullständigt olik min. Näraliggande är vår grundhållning. Men det. Det tänker jag inte berätta för honom. Istället säger jag så här...

Har Du sett världen från ankelhöjd? Annat än när du haft ryggvärk och kravlat omkring och kvidit? Har Du betraktat en bokhylla från insidan? Sett böckerna bakifrån? Där inga ryggar med boktitlar skymmer. Har Du känt tryggheten inkrupen i en kartong? Har du spunnit? Har Du satt klorna i en ny möbel. Och där och då känt hur gott det är att rycka, slita och dra?

Har Du som jag lämnat all prestige bakom dig och nöjt dig med att ligga en stund på en matta i solen? Har Du låtit bli att grubbla på hur något blev? Och istället slickat ben och svans? Har Du det? Om inte, hur ska du kunna förstå min livåskådning? Av fullständig närvaro. Av stundens evighet. Av grundmurad tillit. Av lek- och jaktlust? Av tolerans och insikt om egen kraft.

Har du låtit bli att brottas med vem du är? Var du kommer ifrån och vart du är på väg? Om det finnes något efter döden? För mig är det icke-frågor. Det är som det är med det. Så varför bekymra sig? Jag låter sådant vara. Och är helt nöjd med att jag är. Som jag är. Ska vi leka?

Klätterställning med utsikt

Nyckeln i låset. Dörren svängde upp. In släpas en märklig ställning. En klätterställning. Något att roa sig med för att få utblick och utsikt. Högst upp kan jag sitta och spana. Se ner på människorna. Skåda ut genom fönstren. Där trafiken är underhållande värre.

Min kroppshydda är imposant, imponerande, omfattande. Vilket får ställningen att darra och knaka. Även jag blir lite darrig. Man vill ju inte välta. Min gamla klätterställning hade gjort sitt. Den var fullständigt utsliten. Ramponerad. Sliten i bitar. Mina klor bidrog avsevärt till förödelsen. Men så fick jag en ny. Tröttnar jag på den här. Vet jag vad som krävs.

Men även en klätterställning med klobräda och hårt lindade snören har sin begränsningar. Min favoritfåtölj slår den inte. Annat än i höjd. Så nu tar jag igen mig. Ihopnystad i länsstolen av skinn. Även den behöver snart bytas ut. Varför? Klorna naturligtvis. Ständigt dessa klor...

söndag 6 oktober 2013

Ät fisk!

Här haltas det. Med hasande steg går det sakta framåt. Besvärligt är att stiga upp och att lägga sig ner. En blodsutgjutning i en led gör tillvaron mödosam. Inte för mig, Sixten, the cat. Om någon trodde det. Min människa linkar omkring. Han tycks lida alla kval. Det ojas och kinkas och gnälls. Människan tycker synd om sig själv. Ibland tror jag att det är hans bästa gren. Han har en särskild fölrmåga. På det området. En tycka-synd-om-sig-själv-talang. Varför ska han beklaga sig så? Det behöver han inte alls göra. Andra tycker synd om honom. Hyser medlidande. Jag gör det. Vilket borde räcka och bli över. Så mycket medkänsla får inte alla. Möjligen de som har katt.

Vad har du gjort, frågar jag. Inte vet jag, säger han stingsligt. Det bara blir så här. Trassligt är vad det är.
Sitt ner och ta det lugnt, säger jag då. Lägg upp benen. Så kryper jag upp i ditt knä. Så här...

Aaaj, aj, aj! Så ropar människan. Det kan han roa sig med. Om han inte har vett att förstå att ibland måste saker och ting bli värre. Innan de blir bättre. Min kroppsvärme skyndar på läkningen. Det är jag övertygad om. Klappar han mig dessutom. Sjunker hjärtrytmen. Välbefinnandet infinner sig. Vilket är gynnsamt. För hälsan.

Ligg still då, säger människan och klappar mig förstrött. Då kan jag bara inte låta bli. Att kloa en smula. Jag sätter mina vassa kattnaglar i hans morgonrock. De råkar gå tvärs igeneom. Och in i skinnet. På den känslige. Kloar gör jag. När vi har det bra. Den ömkliga människan skriker igen. På nytt. Tvingas jag höra gnället: Aaaj, aj aj!

Just då. I det ögonblicket. Viskar jag till honom. Vill du bli frisk - ät fisk! Då ser han förvånat på mig. Jag passar på. Att fortsätta. Ät torsk - så blir du morsk. Med sill - kan du göra vad du vill. Mera lax - så kommer hälsa, lycka och flax. Högstämt och poetiskt. Eller vad säger du? Jag vill bli den första katt som får priset. I litteratur. Det nobla Nobelpriset. Han stirrar storögt på mig. Tror inte att jag är klok. Brister plötsligt ut i skratt. Och så är smärtan glömd. Hälsosamt, är vad det är. Tänk vad lite fisk kan åstadkomma!

torsdag 3 oktober 2013

Hemma sitter i bröstet

Hemma igen! Så skönt. Men så kluvet. Det är som halva hjärtat blir kvar på den gudabenådade ön. Där man kan klättra i träd och gömma sig i prunkande rabatter. Så beskriver min  människa det. Men dessa rabatter är självsådda vildblommor. Han har inte rensat en rabatt på många år. Jag tror det beror på hans sturska ryggrad. Han vill inte kröka rygg, inte för någon. Särskilt inte för ogräs och annat som sprider sig. Men även han har en gräns. Den går visst vid brännässlor och tistlar.

Resan hem var en prövning. Det gungade rejält. Inte på havet. Utan vägen mellan Nynäshamn och Södertälje är en plåga. Kurvor hit och svängar dit. Som om vägen planerats av någon berusad vägmästare. Troligare har vägrallarna följt några vimsiga kor i spåren. Gamla fägator blir lätt landsvägar. Men. Där katten har sin gång. Syns inget. Smygande tassar skriver med osynligt bläck...

Nu är jag här. Hemma. I Staden. Bakom hank och stör. Undrar vad det är med det där ordet. Hemma. Som lockar så. För mig betyder det att vara på plats. Rätt plats. Men åker jag till ön, så är det lika rätt. Hemma där också. Hemma är inte bara där det finns hängare för huvudbonader. Sådana använder i alla fall inte jag. Inte ens på nyårsafton. Eller vid kräftpremiären. Hemma sitter i bröstet. Som en aning. En känsla som får mig att andas ut. Hemma är där man är någorlunda trygg. Och där personerna man håller av finns nära. Det kallar jag hem!

Mina favoritställen testar jag igen. Det ena efter det andra. Fåtöljen, mattan, filten, fönsterkarmen. Helt godtagbart. Skönt. Om än ljuden känns ovana. Behöver nog lyssna in mig igen på tidningsbudets steg, brevbäraren, sopbilarna och andra stadens naturljud som polisbilar och ambulanser. Utryckning igen. Tänker jag och blir nästan stirrig. Men snart lockar mjuka underlag till vila och sömn.

onsdag 2 oktober 2013

Hemfärd

Resfebern har slagit till. Människorna samlar sopor. Pappkartonger sorteras och skafferiet töms. Själv ligger jag lugnt och betraktar spektaklet.

Soptunnorna har ställts undan. I väntan på vår. Hur man klarar dagens avfall blir intressant att veta. Men det blir väl som det brukar En båtresa och en flera timmar lång bilfärd med bilen fulla av packning. Och soppåsar. Eftersom det inte är så lätt att bli av med skräpet.

Människorna dammsuger, Dammar. Röjer. Fejar. Som katt slipper jag sådana bestyr. Däremot känner jag av att resan närmar sig. Den första milen brukar jag sjunga. Säger människan. Yla vore ett bättre sätt att beskriva mina läten. Ihållande och klagande läten. Ur djupen stiger mina litanior. Sedan brukat jag foga mig. Tystna. Invänta hemkomsten.

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...