Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2013

Kattförtjuste Tomas Ledin jammade

Människan och jag såg på Go´kväll i går. Kattfrågor stod på tapeten. Med en expert. Susanne Hellman Holmström. Hon och programledaren jämförde ökensand med det affärerna säljer för oss att kissa i. Med oss menar jag inte människan och jag. Utan jag syftar på oss katter. Naturligtvis. Inget annat. Skulle människan uträtta sina behov i sand. Fick man nog byta användningsområde. För badkaren. Fylla dem med grus och sand. Gräva ur med skyffel. Till exempel. Få leveranser med lastbil. Verkar opraktiskt.

Vi katter vill göra ifrån oss. Hemma. På ett tillräckligt mjukt underlag. Men det ska och måste tåla. Att spänna sina muskler emot. Det går inte an att sjunka ner i materialet. Madrasser är inte det vi väljer. I första taget. Nix! Njet! Själv föredrar jag material som klumpar sig. Som suger upp fukt.

Min människa får rensa min låda. Varje dag. Annars tar det emot. Både för honom. och mig. Det luktar. Ser otrevligt ut. Människan spolar faktiskt varje gång. Efter sig. Så vill jag ha det. När…

Apor har slagit i cymbal

Titta! Han andas! Sa människan till medmänniskan. De stod och betraktade mig som låg utsträckt på sängen. Där hade jag legat länge. I flera timmar. Så skönt hade jag sovit. Djupt. Så är det! Katter andas. Inte mycket att förundras över. Vi behöver luft. Syre. För att vara riktigt levande. Å andra sidan är vi katter vana. Att människor nästan får yrsel. Faller i trance. När de ser hur vackert och smidigt vi rör oss. De är upprymda och glada. Tills vi gör något opassande. Som att busa med en stickning så maskorna far. Eller riva tapet. Kloa på en möbel. Då låter dessa m,änniskor. Som mistlurar. Som en brandkår på utryckning. Rop och skrik. Dock. Just nu. Människans utrop kom spontant. Med samma förtjusning som barn ger uttryck åt. När en mekanisk leksaks fjäder blivit uppdragen. Då när ekipaget ger sig iväg över golvet. Uppstår förundran. Inspiration. Leksaken har fått liv. Om än begränsat och konstgjort.

Men Sixten, the cat är inget djur vars fjäder man drar upp. Jag rör mig. Eftersom ja…

Gulliga kattungar blir för mycket

Till oraklet i lådan

Du, hur kommer det sig att så många människor tar kort av oss? Och kattbloggar finns det hur många som helst. Nästan. Även jag har en. Varför är det så? Tror du?

En som aldrig frågat förr

Bäste vän,
Detta med bilder och bloggar. Finns det några bra skäl? Visst. Man kunde säga som följer. För dom har väl inget annat för sig, kan man tänka. Eller också har de där människorna verkligen fått syn på oss. Blivit uppslukade av vårt vänliga sinnelag? Men gulliga kattungar kan det bli för mycket av. Ibland står även de mig upp i halsen.

Eftersom vi normalt är ganska tystlåtna. Om man tänker bort somliga marskatter. Då ylas det. Men annars. är det tysta leken som gäller. Då kan det vara skönt att få lätta på trycket. Få säga sitt hjärtas mening! Själv har jag ju till och med startat en frågelåda. För att få säga. Hur jag tycker det förhåller sig.Då kan jag fortsätta säga. Vad som faller mig in.

Men nu kom jag på en sak: kom på något själv! Fråga inte mig. Skriv på din blogg v…

Är jag sjuk som blinkar?

Bäste Sixten,

När jag betraktar familjen jag bor hos får jag en så oemotståndlig lust att blinka. Varför är det så? har jag fått någon ögonsjukdom?

Birman Lucy

Kära Lucy,

Viosst har du det. Fått en ögonsjukdom. Den kallas tillgivenhet. Eller jag-mår-bra-syndromet. Min människa har haft samma fundering. Om jag behövde glasögon? Eller ögondroppar? Eftersom jag blinkade så ofta. Han trodde i sin enfald att det var fel på mig. När det var tvärt om. Allt var rätt. Fäör mig. Trivsel. Välbefinnande. En katternas form av lycka.

Människan skrev en gång så här: Till trevligheterna hör stunder av välbefinnande då Sixten ägnar sig åt blinkleken. Först undrar man vad det är för fel på ögonen. Har han problem? Men den orolige inser snart att upprepade blinkningar är tecken, signaler. Sixten jobbar alltså inte med ögonlocken för att få bort skräp. Han talar om att vi är på samma våglängd. Vi hör ihop. Du och jag, Sixten. Jag och Sixten. Som Emil och Alfred blinkar vi en stund åt varandra.

Nu vet han a…

Min gård är en annan katts revir

Sixten,
En annan katt har inmutat gården som sitt revir. Nu har jag att antingen kämpa för gården. Som mitt område. Eller ge upp och hålla mig undan. Så gott det går. Vad skulle du göra?
Porslinskatten

Kära Porslinskatten,
Dina ord drabbar. Träffar mitt i prick. Utamnar mig. I en frågelåda ska man väl inte erkänna. Men jag struntar i vad man ska. Ditt problem är också mitt. På sommarstället springer en massa machokatter omrking hela året. När jag kommer dit någon eller några månader. Vet jag direkt att andra gör anspråk på vår tomt.

Så vad gör jag. Jag går ut på trappan. När det passar mig. Lägger mig demonstrativt synlig. Kom an, jamar jag kort och gott. Inte vill någon hoppa på mig där. Så trappan är numera min. Man behöver alltså inte hålla sig gömd. Smyga omkring. Försagd och rädd. Vill de där andra lubba runt bland brännässlor och maskrosor. Så får de väl göra det. Bara jag får ha trappan i fred.

Om du inte nöjer dig med trappan. Ta med dig människorna när du går runt och märker u…

Hur mycket är klockan?

Käre Sixten,

Människorna som bor hos mig går ibland och lyssnar till föredrag på biblioteket. När de kommer hem säger nästan alltid en av dem: vet, du, när de undrar om någon har några frågor? Då får jag sådan lust att ropa jag! Och i det ögonblicket är det som om jag bara måste säga: hur mycket är klockan? Varför säger de så?

Din vän siamesen

Kära siamesen,
Människor kan få för sig att göra en massa tokigheter. De säger sådant de sedan ångrar och inte sällan gör dom det de inte vill. Ibland för att försöka vara roliga. Men ännu oftar för att de inte förstår bättre. Så där håller inte vi på. Nä, nä!

Att fråga vad klockan är är ett människornas sätt att utmana känslan för det som passar. Har föredraget till exempel handlat om konst på Filippinerna. Då behöver man inte veta vad klockan är slagen. Om de inte menar att det är en betydande tidskillnad. mellan vårt bibliotek. Och Manilla. De skulle ju kunna mena hur det egentligen står till med konsten därborta. Om det fanns en klocka för k…

Tapeten rivs ner. Vad göra?

Äntligen! Äntligen är jag mogen. För att starta min egen frågelåda. Rådgivning är en framtidsbransch. Säger människan. På dem bara. Säg vad dig lyster. Alltså vad du har lust till. Alltid gör det någon nytta. Får man hoppas.

På radion ger psykologen råd. Och journalister tipsar politiker om vad de bör göra. För att vinna förtroende. Som om de skulle veta. Själv är jag som ett orakel. Sittande i en vanlig brun kartong. Därinne tänker jag. Jamar. Ger goda råd. Svarar på det mesta. Om jag får lust. Just nu har jag verkligen en åstundan. Att ge svar.

Första frågan som kom in. Kom med mailen. Nyss.

Till Sixten, the cat

Hej,
Jag har en katt som förstör våra tapeter. Inte bara vid ytterdörren. I lägenheten. Utan även i vardagsrummet. Stora revor blir det. Vad ska jag göra?
Undrar
förtvivlad matte

Hm! Det tål att tänka på. Den första förklaringen skulle kunna vara att din katt. Markerar revir. Det lär hända. Vid ytterdörrar. Men eftersom din katt. River ner tapet i vardagsrummet. Måste du nog söka…

Grönt otyg

I flera dagar har jag mest velat vara ifred. Velat har jag väl inte. Inte som i tvekat. Snarare velat som i önskat. Estimerat. Sökt. Men inte kan jag låta bli. Att närma mig. Människorna som sitter vid frukostbordet. Eller framför televisionen. Det får vara någon gräns. På avskildheten. När man lever i en gemenskap. I familj. Fjärran och nära. I vila och arbete.

Roligast är att brottas i badkaret. Utan vatten. Inte med människan. han är alldeles för känslig. Blöder och håller på. Det aktar jag mig för. Får jag en tygorm där. Då tar jag hand om den. Grundligt. kastar den upp i luften. Daskar till den. Biter. Rullar runt. Hoppar. Skrapar med klorna. Som krita på en svart tavla. Eller naglar på fönster. Människan ryser. Ropar: SLUTA! 

Ligger stilla som om ingenting hänt. Som om jag hade all tid i världen. Då! Exploderar jag. I en ny attack. Ormen hugger mig i tassen. Jag biter tillbaka. Håller fast den gröna besten med klorna.

Då kommer posten. Jag måste med en gång se. Om jag har fått …

Friskt humör, det är det som susen gör

Framför televisionen sitter min människa. Han har högt blodtryck. Eftersom. Fotboll spelas. Själv vilar jag mest. Slötittar. Lystrar när ljudnivåerna ändras. Folk jublar, visslar och skriker. Betraktar människans skiftande sinnesstämning. Som lokal väderlek. När Österrike gör mål blir det regn och åska över hans hjässa. Huvudknoppen hans blir blöt. Mörk blir blicken. Sinnet svart. När Sverige kvitterar klarnar det upp. Visserligen förblir det molnigt. Men ovädret stillas. Allt tycks ljusna. När sedan det avgörande målet kommer. Ledningsmålet. Då bryter solen fram. Ögonen lyser. Händerna far som höstens lekande löv. Hög luft. Klarblå himmel. Trots att det är natt utanför.

Du har det bra du, Sixten. Så säger människan. Trött av all spänning och berg- ochg dalbanan. Färden mellan undergång och hopp. Han tror att det bara är han som förmår känna spänning. Som blir mörk och förtvivlad i motgång. Och soligt glad i medgång. Kanske har han rätt. Jag är ganska nöjd ändå. Men spänningen älskar ja…

Livsåskådning för en katt

Livsåskådning, tjatar människan om, är nödvändigt. Livsviktigt. Alla har en sådan. Vare sig de erkänner eller förnekar. Aktivt omfattar en vanlig och utbredd åskådning. Eller passivt befinner sig mitt i en oreflekterad och ogenomtänkt uppfattning. Eller har snickrat, hamrat och hyvlat. Alltså pusslat ihop en egen. Jag var, trots detta utbrott av undervisning, helt oförberedd. På vad som skulle komma sedan. Och du, Sixten. Hur ser din livåskådning ut?

Vad svarar man då? Efter ett antal år i det här hemmet vet jag att en livåskådning innehåller en massa uppfattningar om tillvaron och dess beskaffenhet. Och att den har med normer och principer att göra. Jag tänker inte finna mig i att bli inföst i någon mänsklig fålla. Därför svarar jag med en egen vinkling. Dags för en kort redogörelse. För kattens åskådning i jämförelse med min människas. Vars tro och förtröstan inte är fullständigt olik min. Näraliggande är vår grundhållning. Men det. Det tänker jag inte berätta för honom. Istället sä…

Klätterställning med utsikt

Nyckeln i låset. Dörren svängde upp. In släpas en märklig ställning. En klätterställning. Något att roa sig med för att få utblick och utsikt. Högst upp kan jag sitta och spana. Se ner på människorna. Skåda ut genom fönstren. Där trafiken är underhållande värre.

Min kroppshydda är imposant, imponerande, omfattande. Vilket får ställningen att darra och knaka. Även jag blir lite darrig. Man vill ju inte välta. Min gamla klätterställning hade gjort sitt. Den var fullständigt utsliten. Ramponerad. Sliten i bitar. Mina klor bidrog avsevärt till förödelsen. Men så fick jag en ny. Tröttnar jag på den här. Vet jag vad som krävs.

Men även en klätterställning med klobräda och hårt lindade snören har sin begränsningar. Min favoritfåtölj slår den inte. Annat än i höjd. Så nu tar jag igen mig. Ihopnystad i länsstolen av skinn. Även den behöver snart bytas ut. Varför? Klorna naturligtvis. Ständigt dessa klor...

Ät fisk!

Här haltas det. Med hasande steg går det sakta framåt. Besvärligt är att stiga upp och att lägga sig ner. En blodsutgjutning i en led gör tillvaron mödosam. Inte för mig, Sixten, the cat. Om någon trodde det. Min människa linkar omkring. Han tycks lida alla kval. Det ojas och kinkas och gnälls. Människan tycker synd om sig själv. Ibland tror jag att det är hans bästa gren. Han har en särskild fölrmåga. På det området. En tycka-synd-om-sig-själv-talang. Varför ska han beklaga sig så? Det behöver han inte alls göra. Andra tycker synd om honom. Hyser medlidande. Jag gör det. Vilket borde räcka och bli över. Så mycket medkänsla får inte alla. Möjligen de som har katt.

Vad har du gjort, frågar jag. Inte vet jag, säger han stingsligt. Det bara blir så här. Trassligt är vad det är.
Sitt ner och ta det lugnt, säger jag då. Lägg upp benen. Så kryper jag upp i ditt knä. Så här...

Aaaj, aj, aj! Så ropar människan. Det kan han roa sig med. Om han inte har vett att förstå att ibland måste saker och …

Hemma sitter i bröstet

Hemma igen! Så skönt. Men så kluvet. Det är som halva hjärtat blir kvar på den gudabenådade ön. Där man kan klättra i träd och gömma sig i prunkande rabatter. Så beskriver min  människa det. Men dessa rabatter är självsådda vildblommor. Han har inte rensat en rabatt på många år. Jag tror det beror på hans sturska ryggrad. Han vill inte kröka rygg, inte för någon. Särskilt inte för ogräs och annat som sprider sig. Men även han har en gräns. Den går visst vid brännässlor och tistlar.

Resan hem var en prövning. Det gungade rejält. Inte på havet. Utan vägen mellan Nynäshamn och Södertälje är en plåga. Kurvor hit och svängar dit. Som om vägen planerats av någon berusad vägmästare. Troligare har vägrallarna följt några vimsiga kor i spåren. Gamla fägator blir lätt landsvägar. Men. Där katten har sin gång. Syns inget. Smygande tassar skriver med osynligt bläck...

Nu är jag här. Hemma. I Staden. Bakom hank och stör. Undrar vad det är med det där ordet. Hemma. Som lockar så. För mig betyder de…

Hemfärd

Resfebern har slagit till. Människorna samlar sopor. Pappkartonger sorteras och skafferiet töms. Själv ligger jag lugnt och betraktar spektaklet.

Soptunnorna har ställts undan. I väntan på vår. Hur man klarar dagens avfall blir intressant att veta. Men det blir väl som det brukar En båtresa och en flera timmar lång bilfärd med bilen fulla av packning. Och soppåsar. Eftersom det inte är så lätt att bli av med skräpet.

Människorna dammsuger, Dammar. Röjer. Fejar. Som katt slipper jag sådana bestyr. Däremot känner jag av att resan närmar sig. Den första milen brukar jag sjunga. Säger människan. Yla vore ett bättre sätt att beskriva mina läten. Ihållande och klagande läten. Ur djupen stiger mina litanior. Sedan brukat jag foga mig. Tystna. Invänta hemkomsten.