lördag 28 september 2013

Ta mig härifrån!

År det så konstigt att man längtar bort nå´n gång? Nu trånar jag efter att få resa hem till storstaden igen. Sedan tranorna flög sin väg är det för tråkigt. Ute regnar det, Här inne är det ömsom kylskåpskallt och ömsom tropisk värme. Medeltemperaturen kanske blir rimlig. Men för mig är det sällan toppen, mera botten. Alldeles för mycket fram och tillbaka. För variationsrikt. Frysa är inte heller min bästa gren. Trots päls, håriga öron, svans och allt.

Du måste göra något åt det här med värmen. Sa jag till mänskan. Braskamin kan du skaffa. En rysk ugn. En kakelugn. En värmekälla. Värd namnet. Eller ta mig härifrån. Jag vill hem! Sommaren är underbar, men har du inte märkt att den tagit slut? Turisterna har rest hem. Fågelsträcken har plöjt himlavalvet. Frosthösten har kommit. Löven ger till och med upp. De faller som nysnö. Är du så gotlandsförblindad att allt är bäst hela tiden. Och jämt?

Min människa harklar sig. Och hummar. Vi har alla våra blinda fläckar, är det enda han kommer på att säga. Och vilken skulle vara min? Menar du? Säger jag då. Han ser förebrående på mig. Tycker liksom inte om. Att bli påmind om att han håller sig. Med väldigt olika måttstockar. En för den vackraste ön i Östersjön. Där Jerusalem ligger. Eller rent av dess förebild. Visby! Och en hel radda andra. Måttstockar. För allt övrigt i tillvaron. Som inte når upp till hans hembygd. Aldrig någonsin.

Du är svag för dina människor, säger han då. På sådant svarar jag inte. Inte om påståendet. Ligger lite för nära. Sanningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...