tisdag 17 september 2013

Svenska Kammarorkestern jamar häftigt bra

Sixten, the cat, det är jag. Tack vare mig får människans vänner reda på hur han beter sig. I trafiken. Låter sig manglas. Av vettvillingar. Blodsutgjutningar på fötter, ben och armar. Han hade tur. Som en tokig. Slog inte i huvudet. I gatan. Eller trottoaren.

Denna kväll gick han och medmänniskan. På konsert. Beethovens 4:e och 6:e symfoni! Svenska kammarorkestern spelade skjortan av publiken. Där satt de och rös!

En Boråsare talade med min människa. Han sa kvällens sanning. Om än med det grova språket. Inte visste jag att de var så f-rb-nnat j-vla bra! Svenska Kammarorkestern! OJ, Oj! Otroligt! Nu måste jag skaffa nya biljetter! Till 9:an. Vill verkligen veta hur det blir! Min människa instämde. Utan svärord.

Själv tål jag inte stråkinstrument. De liksom jamar. Eller jammar. Häftigt! Är det! Säger saker som drabbar. Överkänsliga katter. Som långa litanior. Själen kommer i darrning. Inte vill jag börja gråta. På offentlig lokal. I konserthuset. Så jag stannar hemma. Människan som har en fiolspelande bror säger att plötsligt en dag. Börjar det låta bra. Ungefär då blev det mera violin och mera sällan fiol. För min del tycker jag det är skönt att människorna håller till på konserthuset. Det borde många fler göra. Så de får lite motion. När de applåderar i många minuter. Stående. Och busvisslar. För att visa sin uppskattning. Människan sa: Beethoven rules. Tack vare Svenska Kammarorkestern!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...