måndag 23 september 2013

Att sätta ner foten

Nu måste jag sätta ner foten, sa människan. Med eftertryck. Han såg strängt på mig. Jag är inte dummare än att jag vet vad han menar. Han tycker jag slabbar för mycket när jag äter. Ibland tar jag till och med med mig någon extra godbit. Ut på mattan. För att få bättre grepp. I halkiga glasskålar glider skinkbitarna bara omkring. Eller räkorna. Som om de simmade sin väg. De små räkorna. Som hamnat hos mig. Om jag haft tur.

Ska du sätta ner foten, sa jag retsamt. Varför då? Är det enformigt att stå där som en flamingo? På ett ben? 

Det gör jag väl inte, sa människan. Han tittade ner på sina fötter. Som om han blev osäker. Stod han verkligen som en skär fågel? Som en mager flamingo? På ett ben. Men, nej, det gjorde han inte. Jag har båda fötterna på jorden, sa han. Som för att inskärpa synintrycket. Gå din väg, sa jag då. Så får du sätta ner fötterna. Faktiskt. Eftersom det är vad du vill.

Jag står stadigt, sa han till mig. Just det, fortsatte han nästan påstridigt. Bra, sa jag. Då behöver du ju inte sätta ner foten! 

Ännu en gång. Avslutade jag vårt samtal. Genom att beslutsamt gå min väg. Jag satte ner alla mina fyra fötter. Tassar. Trampdynor. Lite extra hårt. När jag gick.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...