Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2013

Visdomsord när morgonen smyger sig på dig

Morgonen är en skicklig katt, den smyger sig på dig.

Morgonen bryr jag mig inte om. Inte ens låtsas jag om den. Jag dåsar.

Tidigt om morgonen smyger även jag. Men bara till maten.

Politiska partier har kattlikt beteende. Partierna gör som jag. När det blir alltför obekvämt. Byter de ställning.

Visste jag inte bättre skulle jag kunna få för mig att läsare är katter. De är lika mig. De sover mest. Med näsan i en bok. Eller hängande framför skärmen.

Får jag nog, går jag min väg. Eller vänder ryggen till. Det är så man ger katten i något.

När jag rör mig står människan still. Så fort går det. Ty tanke och handling är ett - hos katten.

När människan tänker efter. Har det redan hänt. Trögare kan ingen vara. Ingen katt, i alla fall.

Min människa vill ha kontrollen. När det är jag som har den.






Min skål är fylld till bredden

Skåpen ekar tomma. Förråden tar slut, Nyss gick sista knäckebrödsskivan. Och tunnbrödet fick torkas i ugn innan sista lagret tuggades av hungrig människa. Jag åter inte slikt. Bröd. Aldrig. Är dock uppmärksam. Vet även att kaffet räcker till enbart en bryggning till. Sedan prasslar påsen innehållslöst. Är det konstigt att man längtar hem nån gång? En gång till. Känns det att. Tiden för hemfart är inne.

Min mat är inget undantag. Mjukmaten åt jag upp. Igår. Människan letade igenom alla skafferiets skrymslen och vrår. Hittat inte en burk. Låt mig, sa jag. Leta. Jag kan nosa upp något ätbart snabbare än du kan tänka. Du står ju bara och kliar dig i huvudet. Trots att det inte kliar. Låt mig ta hand om jakten. På mat.

Min människa gav med sig. Det tog 0,3 sekunder tills jag fann. Det jag sökte. En burk med något ätbart. Tonfisk i vatten. Den burken bara låg där. Fullt synlig. Fina fisken. Är smaskens för mig.

Tonfisk, sa människan. Just det, sa jag. Det duger åt mig. Kör i vind, sa männis…

Ta mig härifrån!

År det så konstigt att man längtar bort nå´n gång? Nu trånar jag efter att få resa hem till storstaden igen. Sedan tranorna flög sin väg är det för tråkigt. Ute regnar det, Här inne är det ömsom kylskåpskallt och ömsom tropisk värme. Medeltemperaturen kanske blir rimlig. Men för mig är det sällan toppen, mera botten. Alldeles för mycket fram och tillbaka. För variationsrikt. Frysa är inte heller min bästa gren. Trots päls, håriga öron, svans och allt.

Du måste göra något åt det här med värmen. Sa jag till mänskan. Braskamin kan du skaffa. En rysk ugn. En kakelugn. En värmekälla. Värd namnet. Eller ta mig härifrån. Jag vill hem! Sommaren är underbar, men har du inte märkt att den tagit slut? Turisterna har rest hem. Fågelsträcken har plöjt himlavalvet. Frosthösten har kommit. Löven ger till och med upp. De faller som nysnö. Är du så gotlandsförblindad att allt är bäst hela tiden. Och jämt?

Min människa harklar sig. Och hummar. Vi har alla våra blinda fläckar, är det enda han kommer på a…

Gotländsk dagbok II

Regn, regn, regn och kyla. Sedan tystnad när solen går upp över gothemslandet. Inga majestätiska fåglar sveper över landskapet. Inga kajor skränar retligt.

För andra kvällen i rad slocknade ljuset. Människornas första tanke handlade om proppar och säkringar. Men nu handlade det inte om att de satt igång för många värmeelement för att mota kylan, för att hålla den stången. Mellersta Gotland slocknade. Även norra. Som tur var fungerade tändstickorna. De var inte uppblötta och fuktskadade. Stearinjusen brann snart med klara lågor. Ett varmt ljus, gyllene, fyllde kapellet. Väggarna mindes hur det en gång var. Det här kände de igen.

Jag, Sixten, the cat, kan se i mörker. Inte dundrar jag emot möbler och annat som människorna envisas med att ha. En hinderbana för dem, en landsväg för mig. Ljuset kom och gick. Snart hade min människa förstått att det inte var meningen att stearinljusen skulle släckas. Inte varje gång ljuset kom tillbaka. Det var nämligen flyktigt. Man vänjer sig. Men längtan…

Gotländsk dagbok

Torsdag i september

Ett fruktansvärt oväsen väcker mig. Är det fanfarer? Trumpeter? Har den yttersta dagen kommit? Eller fyller någon år? När jag lyssnat en stund vet jag. Det är ett gäng som övningskör. Ljudligt. Inte så att däcken slirar mot asfalten. Med tillhörande rökutveckling. Eller så att motorerna skriker. Hackar och stannar. Här far man runt i cirklar. Femhundra meter upp i luften.

Tranorna använder en insjö, Storsund, och Gothemsån som riktmärken. Runt, runt seglar de. Som för att pränta in kartbilden i de unga. Jag hör att de ropar. I falsett. Till höger om ån tar ni er mot väster. Lina myr, som i bästa fall är lite sank efter utdikningen för länge sedan, ska ni då ha rakt fram. Så vänder sällskapet för att se hur havet ligger. Bakom dem. Östersjön, alltså. En sjö som är ett hav, ett innanhav. Det tjatar min människa ofta om. Så där håller de på. Flyger runt. Någon timme var morgon. Men de ger sig snart. Iväg. I natt kom minusgraderna. Då vet dessa flygande fågelskrämmor a…

En belevad katt undrar

Nyss hämtade jag min människa. Först lät jag honom förstå. Att han skulle klappa mig. Så att bandet mellan oss. Hålls vid liv. Därefter såg jag intensivt på honom. Och började gå. Då brukar han förstå. Att han ska följa med mig.

Några gånger vrider jag på huvudet. Kollar. Så att han följer mig i spåren. Herden går före den han vallar. Ut i köket. Där fick han klappa mig en gång till. Först därefter satte min måltid igång. Du är en ritualist, säger människan. Ska du säga, säger jag. Som vet att han minsann vill att saker och ting ska ske i rätt ordning. På rätt sätt. Varje dag.

Om det beror på att han håller till i kyrkan vet jag inte. Sådant kanske har påverkat honom. Liturgin. Eller också sökte han sig dit. Där gjorde man det man gör. Oftast på samma sätt. Han har en egen liten morgonprocession. Den går från sovrum till badrum till hallen och ut i köket. Tänker jag närmare på det. Går han sällan in i köket. Han beger sig ut i det. Köket. Hmm.

Innan han sätter på kaffevattnet hämtar…

Kattvänner bekämpar svälten

Som när solen bryter fram. Kom insikten. Jag, Sixten, the cat, har det ofattbart bra! Jag skriver det inte för att min människa skulle vara så särskilt bra. På att ta hand om katter. Han duger. Jag tänker på mina levnadsvillkor. Att de är bra visste jag. Sedan länge. Men eftersom jag börjat jämföra mig med människor. Slog det mig. Hårt. Att jag har det bättre än väldigt många människor. Kanske är det därför det sägs att jag har det oförskämt bra?

Jag hör på radio. Att biståndet gått till en minister. Som om en svensk minister skulle behöva lyftas ur sin fattigdom. Ska det vara så, frågar jag människan. Som skakar på huvudet. Obegripligt, det är vad det är, säger han. Om inte försvarsministern betalas med försvarsanslagen. Eller jordbruksministern med subventioner. Till jordbruket. Och kulturministern får lön ur kulturanslagen. Vilket verkligen vore en tavla...

Min ursprungliga tanke. Håller jag kvar. Varje dag har jag rent vatten. När jag dricker. Lapar friskt vatten. Kan jag tänka. A…

Att sätta ner foten

Nu måste jag sätta ner foten, sa människan. Med eftertryck. Han såg strängt på mig. Jag är inte dummare än att jag vet vad han menar. Han tycker jag slabbar för mycket när jag äter. Ibland tar jag till och med med mig någon extra godbit. Ut på mattan. För att få bättre grepp. I halkiga glasskålar glider skinkbitarna bara omkring. Eller räkorna. Som om de simmade sin väg. De små räkorna. Som hamnat hos mig. Om jag haft tur.

Ska du sätta ner foten, sa jag retsamt. Varför då? Är det enformigt att stå där som en flamingo? På ett ben? 

Det gör jag väl inte, sa människan. Han tittade ner på sina fötter. Som om han blev osäker. Stod han verkligen som en skär fågel? Som en mager flamingo? På ett ben. Men, nej, det gjorde han inte. Jag har båda fötterna på jorden, sa han. Som för att inskärpa synintrycket. Gå din väg, sa jag då. Så får du sätta ner fötterna. Faktiskt. Eftersom det är vad du vill.

Jag står stadigt, sa han till mig. Just det, fortsatte han nästan påstridigt. Bra, sa jag. Då behöver…

Vi är allt bra olika, sa Sixten

Människor är konstiga varelser. Definitivt annorlunda. Inte som oss katter. När jag har varit på lådan. Rivstartar jag. Rusar runt i lägenheten. I rekordfart. Sladdar på parketten. Studsar över en soffa. Gömmer mig. En bråkdel av en sekund. Under en fåtölj. Far sedan tillbaka in i badrummet. Tar skydd i badkaret. För att genast rusa ut i köket. Tänk om människor gjorde likadant. Tänk om någon behövde gå på toaletten. Under ett kyrkofullmäktigemöte. Strax därefter kommer personen inrusande i sammanträdesrummet. Sladdar runt talarstolen. Gömmer sig under en stol. Hoppar upp på fikabordet. Innan ledamoten tokspringer ut i köket. Väl där vaknar den vanliga ledamoten. Och frågar sig: vad gör jag här? Vi är bra olika. Alltså, det är bra att vi är olika.

Min människa lyssnar på mig. Uppmärksamt. När jag försöker jämföra. Hur det kunde vara. Om människor vore som katter. Han försöker tänka sig hur en sådan likhet skulle te sig. Det är nog tur att vi inte gör som ni. Tänk om jag skulle gå runt o…

Svenska Kammarorkestern jamar häftigt bra

Sixten, the cat, det är jag. Tack vare mig får människans vänner reda på hur han beter sig. I trafiken. Låter sig manglas. Av vettvillingar. Blodsutgjutningar på fötter, ben och armar. Han hade tur. Som en tokig. Slog inte i huvudet. I gatan. Eller trottoaren.

Denna kväll gick han och medmänniskan. På konsert. Beethovens 4:e och 6:e symfoni! Svenska kammarorkestern spelade skjortan av publiken. Där satt de och rös!

En Boråsare talade med min människa. Han sa kvällens sanning. Om än med det grova språket. Inte visste jag att de var så f-rb-nnat j-vla bra! Svenska Kammarorkestern! OJ, Oj! Otroligt! Nu måste jag skaffa nya biljetter! Till 9:an. Vill verkligen veta hur det blir! Min människa instämde. Utan svärord.

Själv tål jag inte stråkinstrument. De liksom jamar. Eller jammar. Häftigt! Är det! Säger saker som drabbar. Överkänsliga katter. Som långa litanior. Själen kommer i darrning. Inte vill jag börja gråta. På offentlig lokal. I konserthuset. Så jag stannar hemma. Människan som har…

Pensionär nedmejad av berusad cyklist

Vi katter får aldrig en lugn stund! Möjligen tar vi oss en sådan ibland. Själva. Men är vi vakna och alerta. Händer det alltid något. Som vi ska ombesörja och bestyra. Människan kom genom ytterdörren alldeles blek i nian. Eller fejan, som människans kollega ofta säger. Ansiktet alltså. Orden for bara ut ur honom. Snubblande trängdes de i mungiporna. Jag har blivit överkörd. Av en gubbe. Ja inte bara en gammal man. En riktig gubbe. Luggsliten men med nyklippt skägg. Iföld idrottslig overall. Som det stod ÖSK på. Laget som ibland är som en ångvält.

Människan drog efter andan. Skakade på huvudet. Han välte mig över ända. Förfärligt! Aj, aj, aj vad det gör ont. I händerna. Cykeln förstörde han. Lamporna for och skärmarna böjdes. Själv höll jag på att trilla rakt ut i vägbanan. I trafiken. Här hämtade han andan. Det gör han sällan. Så nu var han upprörd. Smått chockad.

Vilken tur att du inte satt på min axel. Då hade det gått åt…skogen. Om du inte hade sett vettvillingen, förstås. Varför skull…

Knappt en katt går och röstar

Snart är det val, säger människan. Inte grindval eller blåval. Kyrkoval är en särskild sorts val. På land. Människor ska gå till valurnorna för att bestämma om kyrkan. Hur den ska vara. Ett tag till.Men knappt en katt går och röstar, fortsätter han. Så kan det inte hålla på!

Jag tittar förvånat på honom. Inte visste jag att katter fick rösta. Om detta har jag inte hört. Förmodligen vet knappt några katter om saken. Vilket kan förklara. Att knappt en katt går och röstar. Sa jag. Men vi kan väl ha en egen omröstning. Låt oss rösta. Genast. Omedelbums! Jag röstar för att det ska bli rostbiff och skinka till lunch. Och räkor till kvällsmat.

Människan såg konfunderad ut. Men jag anar att valsegern blir min. Han verker ganska sugen. Han också.

Jaga fluga eller skriva bok?

Här har varit ett väldigt ståhej. I några veckor. Nu börjar det lugna ner sig. Någorlunda. Även en katt kan finna ro, en stund. Eller två. Det rusas inte ut och in genom ytterdörren. med samma frenesi som tidigare. Nu öppnas dörren mera eftertänksamt. Man träder in. och stiger ut. Människorna far inte som tättingar.

Avtackningsperioden för min människa är över. Han är matt men glad. Eller glad men matt. Och fortfarande ganska matglad. Vilket som tycks stämma. Själv är jag helt slut. Av doften från blomsterkvastar och blomgrupper. Man kan knappt känna vittringen av pilfinkar eller cheddarostar, taxar eller chevréer. En bedövande matta av doft ligger än så länge lägrad över lägenheten. Som vore vi ockuperade.

Men, det ger sig. Dagarna blir lugnare och jag kan utan att bli störd lägga mig på en fönsterbräda i gassande sol. Jag kan nysta ihop mig på en köksstol eller i ett soffhörn utan att bli sutten på. Det tycker jag är gott och väl. Man visar åter respekt för katters rättigheter.


Kans…

Tänka sig

En katt kan väl inte skriva maskin. Inte tala. Inte tänka. Och därför inte heller dela sina upplevelser. Och erfarenheter. Säger de klentrogna. Om oss. Om mig. Jaha, tänker jag, Sixten, the cat. Vad är då detta? Fluglortar på en skärm? Meningslöst klotter? Resultatet av en explosion i ett tryckeri?

Lite mer hjärnaktivitet kan inte skada. Här delas kattliga intryck. Som tål att begrundas. Reflekteras över.

Denna nya dag är även min. Idag ska jag sätta mig i det soligaste fönstret. Njuta. Ska jag göra. Av värmen. Där spanar jag. På omvärlden. Och hoppas. Att den just denna dag. Ska vara lite mindre galen. Peace, säger jag. Bröder och systrar. Peace. Men. Kommer det en geting. Ska han få en orre...