måndag 30 september 2013

Visdomsord när morgonen smyger sig på dig

Morgonen är en skicklig katt, den smyger sig på dig.

Morgonen bryr jag mig inte om. Inte ens låtsas jag om den. Jag dåsar.

Tidigt om morgonen smyger även jag. Men bara till maten.

Politiska partier har kattlikt beteende. Partierna gör som jag. När det blir alltför obekvämt. Byter de ställning.

Visste jag inte bättre skulle jag kunna få för mig att läsare är katter. De är lika mig. De sover mest. Med näsan i en bok. Eller hängande framför skärmen.

Får jag nog, går jag min väg. Eller vänder ryggen till. Det är så man ger katten i något.

När jag rör mig står människan still. Så fort går det. Ty tanke och handling är ett - hos katten.

När människan tänker efter. Har det redan hänt. Trögare kan ingen vara. Ingen katt, i alla fall.

Min människa vill ha kontrollen. När det är jag som har den.






Min skål är fylld till bredden

Skåpen ekar tomma. Förråden tar slut, Nyss gick sista knäckebrödsskivan. Och tunnbrödet fick torkas i ugn innan sista lagret tuggades av hungrig människa. Jag åter inte slikt. Bröd. Aldrig. Är dock uppmärksam. Vet även att kaffet räcker till enbart en bryggning till. Sedan prasslar påsen innehållslöst. Är det konstigt att man längtar hem nån gång? En gång till. Känns det att. Tiden för hemfart är inne.

Min mat är inget undantag. Mjukmaten åt jag upp. Igår. Människan letade igenom alla skafferiets skrymslen och vrår. Hittat inte en burk. Låt mig, sa jag. Leta. Jag kan nosa upp något ätbart snabbare än du kan tänka. Du står ju bara och kliar dig i huvudet. Trots att det inte kliar. Låt mig ta hand om jakten. På mat.

Min människa gav med sig. Det tog 0,3 sekunder tills jag fann. Det jag sökte. En burk med något ätbart. Tonfisk i vatten. Den burken bara låg där. Fullt synlig. Fina fisken. Är smaskens för mig.

Tonfisk, sa människan. Just det, sa jag. Det duger åt mig. Kör i vind, sa människan. Han trodde han lät modern. Aktuell. Trots att ingen sagt kör i vind på åratal. Mig gör det ingenting. Absolut ingenting. Han kan säga vad han vill. Så länge jag får vad jag behöver. Så är det nu. Trots att skåpen ekar tomma. Finns här himmelskt överflöd. Ty. Min skål är fylld till brädden.

lördag 28 september 2013

Ta mig härifrån!

År det så konstigt att man längtar bort nå´n gång? Nu trånar jag efter att få resa hem till storstaden igen. Sedan tranorna flög sin väg är det för tråkigt. Ute regnar det, Här inne är det ömsom kylskåpskallt och ömsom tropisk värme. Medeltemperaturen kanske blir rimlig. Men för mig är det sällan toppen, mera botten. Alldeles för mycket fram och tillbaka. För variationsrikt. Frysa är inte heller min bästa gren. Trots päls, håriga öron, svans och allt.

Du måste göra något åt det här med värmen. Sa jag till mänskan. Braskamin kan du skaffa. En rysk ugn. En kakelugn. En värmekälla. Värd namnet. Eller ta mig härifrån. Jag vill hem! Sommaren är underbar, men har du inte märkt att den tagit slut? Turisterna har rest hem. Fågelsträcken har plöjt himlavalvet. Frosthösten har kommit. Löven ger till och med upp. De faller som nysnö. Är du så gotlandsförblindad att allt är bäst hela tiden. Och jämt?

Min människa harklar sig. Och hummar. Vi har alla våra blinda fläckar, är det enda han kommer på att säga. Och vilken skulle vara min? Menar du? Säger jag då. Han ser förebrående på mig. Tycker liksom inte om. Att bli påmind om att han håller sig. Med väldigt olika måttstockar. En för den vackraste ön i Östersjön. Där Jerusalem ligger. Eller rent av dess förebild. Visby! Och en hel radda andra. Måttstockar. För allt övrigt i tillvaron. Som inte når upp till hans hembygd. Aldrig någonsin.

Du är svag för dina människor, säger han då. På sådant svarar jag inte. Inte om påståendet. Ligger lite för nära. Sanningen.

Gotländsk dagbok II

Regn, regn, regn och kyla. Sedan tystnad när solen går upp över gothemslandet. Inga majestätiska fåglar sveper över landskapet. Inga kajor skränar retligt.

För andra kvällen i rad slocknade ljuset. Människornas första tanke handlade om proppar och säkringar. Men nu handlade det inte om att de satt igång för många värmeelement för att mota kylan, för att hålla den stången. Mellersta Gotland slocknade. Även norra. Som tur var fungerade tändstickorna. De var inte uppblötta och fuktskadade. Stearinjusen brann snart med klara lågor. Ett varmt ljus, gyllene, fyllde kapellet. Väggarna mindes hur det en gång var. Det här kände de igen.

Jag, Sixten, the cat, kan se i mörker. Inte dundrar jag emot möbler och annat som människorna envisas med att ha. En hinderbana för dem, en landsväg för mig. Ljuset kom och gick. Snart hade min människa förstått att det inte var meningen att stearinljusen skulle släckas. Inte varje gång ljuset kom tillbaka. Det var nämligen flyktigt. Man vänjer sig. Men längtan till staden har blivit en aning starkare. Där värmen och ljuset är mera konstant. Strömavbrott är sällsynt. De är oftast över på mindre än en halv minut. Å andra sidan. Om vi inte vore här, hur skulle vi då fått för oss att längta, säger människan.

Under natten kräks jag. På medmänniskans påslakan. Då blir det liv och rörelse. Som tur är kan människorna tända vanliga lampor. Så att de kan torka upp. Och byta det som behöver bytas. Så väcker jag deras förmåga att visa omsorg.

Solen som nyss gick upp. Gömmer jag mig för. Under människans täcke. Jag lutar mitt huvud mot hans fot. Det är gott. Men jag ska inte förneka. Att det är tur att det är marknad i Klintehamn. Snart ska människorna ge sig av. På sin utflykt. Även sådana småsaker kan det vara värt. Att längta efter. Så att jag får hela huset för mig själv. Då lägger ja mig i fönstret och dåsar.

torsdag 26 september 2013

Gotländsk dagbok

Torsdag i september

Ett fruktansvärt oväsen väcker mig. Är det fanfarer? Trumpeter? Har den yttersta dagen kommit? Eller fyller någon år? När jag lyssnat en stund vet jag. Det är ett gäng som övningskör. Ljudligt. Inte så att däcken slirar mot asfalten. Med tillhörande rökutveckling. Eller så att motorerna skriker. Hackar och stannar. Här far man runt i cirklar. Femhundra meter upp i luften.

Tranorna använder en insjö, Storsund, och Gothemsån som riktmärken. Runt, runt seglar de. Som för att pränta in kartbilden i de unga. Jag hör att de ropar. I falsett. Till höger om ån tar ni er mot väster. Lina myr, som i bästa fall är lite sank efter utdikningen för länge sedan, ska ni då ha rakt fram. Så vänder sällskapet för att se hur havet ligger. Bakom dem. Östersjön, alltså. En sjö som är ett hav, ett innanhav. Det tjatar min människa ofta om. Så där håller de på. Flyger runt. Någon timme var morgon. Men de ger sig snart. Iväg. I natt kom minusgraderna. Då vet dessa flygande fågelskrämmor att det är dags.

När de tutat klart svischar de sin väg. Till en närbelägen restaurang. Ett fält, en åker, som erbjuder tillräckligt med godsaker. Då somnar jag om.

Jag vaknar när människan ger sig iväg. Inte till arbetet. Han har lagt av. Men han slår i dörren när han går. Nu marscherar han käckt till brevlådan. Borta vid allmänningen. Där var det midsommar. Alldeles nyss. Det angår inte mig. Jag är upptagen av kajorna. Som flockas likt en kör. I åppelträden. I granarna och tallarna. Skräniga typer som tystnar. När jag visar mig i fönstret. Sixten, the magnificent, skräckinjagande och nyfiken.

Nu minns jag varför jag är så trött. Just idag. Strömmen gick. Sent, om kvällen. Men det var inget strömavbrott. Huvudsäkringen hade gått. Människan for som ett torrt skinn. För att kolla alla proppskåp. Hans nervositet gjorde mig stirrig. Det är smittsamt med oro. Min människa har tendenser. Att vara en oroshärd. Äntligen lugnade han sig. Och jag fick komma till ro.

Varje jägare vet. Att man behöver sin vila. Om man ska skrämma kajor eller änder. Det är exakt och precis vad jag tänker göra. Nu! Först vila, sedan sprida skräck. Men bara en smula.

onsdag 25 september 2013

En belevad katt undrar

Nyss hämtade jag min människa. Först lät jag honom förstå. Att han skulle klappa mig. Så att bandet mellan oss. Hålls vid liv. Därefter såg jag intensivt på honom. Och började gå. Då brukar han förstå. Att han ska följa med mig.

Några gånger vrider jag på huvudet. Kollar. Så att han följer mig i spåren. Herden går före den han vallar. Ut i köket. Där fick han klappa mig en gång till. Först därefter satte min måltid igång. Du är en ritualist, säger människan. Ska du säga, säger jag. Som vet att han minsann vill att saker och ting ska ske i rätt ordning. På rätt sätt. Varje dag.

Om det beror på att han håller till i kyrkan vet jag inte. Sådant kanske har påverkat honom. Liturgin. Eller också sökte han sig dit. Där gjorde man det man gör. Oftast på samma sätt. Han har en egen liten morgonprocession. Den går från sovrum till badrum till hallen och ut i köket. Tänker jag närmare på det. Går han sällan in i köket. Han beger sig ut i det. Köket. Hmm.

Innan han sätter på kaffevattnet hämtar han alltså tidningen. I hallen. Ligger den inte där blir han smått förvirrad. Skakad. Tillvarons grundvalar vacklar. Han oroar sig för vad som hänt. Har krig brutit ut? Eller har solen slutat gå upp? Så störd blir sällan jag. Särskilt inte av en utebliven tidning. Då stör den mig mer när den dimper ner. På hallmattan halv fyra. Med en duns ner på mattan. Och en skräll när brevlådan hugger efter tidningsbudets fingrar.

Finns han, människan, inte i närheten. Så nog tar jag mig till köket. Alldeles själv. Hivar in ett skrovmål lite nu och då. När det passar mig. Men att ta med honom till matskålen är artigt. Så gör en belevad katt. Undrar om han vill ta sig en munsbit. Eller så... Så ska det väl inte vara? Inte här.

En munsbit eller två. Är det rätta. Mumsbitar! Han vill inte. Och jag, jag har i alla fall frågat!

måndag 23 september 2013

Kattvänner bekämpar svälten

Som när solen bryter fram. Kom insikten. Jag, Sixten, the cat, har det ofattbart bra! Jag skriver det inte för att min människa skulle vara så särskilt bra. På att ta hand om katter. Han duger. Jag tänker på mina levnadsvillkor. Att de är bra visste jag. Sedan länge. Men eftersom jag börjat jämföra mig med människor. Slog det mig. Hårt. Att jag har det bättre än väldigt många människor. Kanske är det därför det sägs att jag har det oförskämt bra?

Jag hör på radio. Att biståndet gått till en minister. Som om en svensk minister skulle behöva lyftas ur sin fattigdom. Ska det vara så, frågar jag människan. Som skakar på huvudet. Obegripligt, det är vad det är, säger han. Om inte försvarsministern betalas med försvarsanslagen. Eller jordbruksministern med subventioner. Till jordbruket. Och kulturministern får lön ur kulturanslagen. Vilket verkligen vore en tavla...

Min ursprungliga tanke. Håller jag kvar. Varje dag har jag rent vatten. När jag dricker. Lapar friskt vatten. Kan jag tänka. Att hur många människor som helst saknar det jag har. De blir sjuka av infekterat vatten. Jag har mat i skålen. Var dag. Det finns människor som inte ens har en skål. Än mindre mat. Varje dag.

Jag har ett hem. Ett eget. Där finns värme när det är kallt, skydd mot väder och vind. Världens många hemlösa och flyktingar har inte det. I sitt armod. I sin utsatthet. Jag ska se till att min människa ger lika mycket till dem. Som han satsar på mig. Och mer ändå...

Nästa tanke som slår mig. Är att många katter har det förfärligt mycket sämre. Än de flesta människor. Om de människor de tyr sig till. Hade det bättre. Skulle även mina släktingar. Få det bättre. Därför alla kattvänner. Förenen eder. Gör någonting! För att bekämpa svälten och fattigdomen.

Du har ett gott hjärta, säger min människa. När jag förklarat vad jag tänkt. Insett och förstått. Kan väl hända, svarar jag. Men det goda hjärtat spelar ingen roll. Om ingenting görs. Så hjälp till! Jag stirrar stint på människan. Han nickar. I samförstånd.


Att sätta ner foten

Nu måste jag sätta ner foten, sa människan. Med eftertryck. Han såg strängt på mig. Jag är inte dummare än att jag vet vad han menar. Han tycker jag slabbar för mycket när jag äter. Ibland tar jag till och med med mig någon extra godbit. Ut på mattan. För att få bättre grepp. I halkiga glasskålar glider skinkbitarna bara omkring. Eller räkorna. Som om de simmade sin väg. De små räkorna. Som hamnat hos mig. Om jag haft tur.

Ska du sätta ner foten, sa jag retsamt. Varför då? Är det enformigt att stå där som en flamingo? På ett ben? 

Det gör jag väl inte, sa människan. Han tittade ner på sina fötter. Som om han blev osäker. Stod han verkligen som en skär fågel? Som en mager flamingo? På ett ben. Men, nej, det gjorde han inte. Jag har båda fötterna på jorden, sa han. Som för att inskärpa synintrycket. Gå din väg, sa jag då. Så får du sätta ner fötterna. Faktiskt. Eftersom det är vad du vill.

Jag står stadigt, sa han till mig. Just det, fortsatte han nästan påstridigt. Bra, sa jag. Då behöver du ju inte sätta ner foten! 

Ännu en gång. Avslutade jag vårt samtal. Genom att beslutsamt gå min väg. Jag satte ner alla mina fyra fötter. Tassar. Trampdynor. Lite extra hårt. När jag gick.

torsdag 19 september 2013

Vi är allt bra olika, sa Sixten


Människor är konstiga varelser. Definitivt annorlunda. Inte som oss katter. När jag har varit på lådan. Rivstartar jag. Rusar runt i lägenheten. I rekordfart. Sladdar på parketten. Studsar över en soffa. Gömmer mig. En bråkdel av en sekund. Under en fåtölj. Far sedan tillbaka in i badrummet. Tar skydd i badkaret. För att genast rusa ut i köket.
Tänk om människor gjorde likadant. Tänk om någon behövde gå på toaletten. Under ett kyrkofullmäktigemöte. Strax därefter kommer personen inrusande i sammanträdesrummet. Sladdar runt talarstolen. Gömmer sig under en stol. Hoppar upp på fikabordet. Innan ledamoten tokspringer ut i köket. Väl där vaknar den vanliga ledamoten. Och frågar sig: vad gör jag här? Vi är bra olika. Alltså, det är bra att vi är olika.

Min människa lyssnar på mig. Uppmärksamt. När jag försöker jämföra. Hur det kunde vara. Om människor vore som katter. Han försöker tänka sig hur en sådan likhet skulle te sig. Det är nog tur att vi inte gör som ni. Tänk om jag skulle gå runt och gnida mig mot människors vader. Eller vilja att de klappade mig. Strök mig över ryggen. Då skulle jag naturligtvis börja spinna och kurra. Och när jag fått nog skulle jag kanske lappa till dem. Eller till och med försöka riva dem. Nä, det skulle inte gå. Inte alls.

Å andra sidan, fortsatte människan, är det väl ungefär så det ser ut på en vanlig presskonferens. Först lite avväpnande hälsningsfraser och vänskapligheter. I bästa fall en tillstymmelse av ömsesidigt artigt utbyte. Sedan kommer klorna fram. Det väses och fräses. Ibland.
Det låter intressant, sa jag då. Kan vi inte leka? Låt oss ha en presskonferens...
 

tisdag 17 september 2013

Svenska Kammarorkestern jamar häftigt bra

Sixten, the cat, det är jag. Tack vare mig får människans vänner reda på hur han beter sig. I trafiken. Låter sig manglas. Av vettvillingar. Blodsutgjutningar på fötter, ben och armar. Han hade tur. Som en tokig. Slog inte i huvudet. I gatan. Eller trottoaren.

Denna kväll gick han och medmänniskan. På konsert. Beethovens 4:e och 6:e symfoni! Svenska kammarorkestern spelade skjortan av publiken. Där satt de och rös!

En Boråsare talade med min människa. Han sa kvällens sanning. Om än med det grova språket. Inte visste jag att de var så f-rb-nnat j-vla bra! Svenska Kammarorkestern! OJ, Oj! Otroligt! Nu måste jag skaffa nya biljetter! Till 9:an. Vill verkligen veta hur det blir! Min människa instämde. Utan svärord.

Själv tål jag inte stråkinstrument. De liksom jamar. Eller jammar. Häftigt! Är det! Säger saker som drabbar. Överkänsliga katter. Som långa litanior. Själen kommer i darrning. Inte vill jag börja gråta. På offentlig lokal. I konserthuset. Så jag stannar hemma. Människan som har en fiolspelande bror säger att plötsligt en dag. Börjar det låta bra. Ungefär då blev det mera violin och mera sällan fiol. För min del tycker jag det är skönt att människorna håller till på konserthuset. Det borde många fler göra. Så de får lite motion. När de applåderar i många minuter. Stående. Och busvisslar. För att visa sin uppskattning. Människan sa: Beethoven rules. Tack vare Svenska Kammarorkestern!

lördag 14 september 2013

Pensionär nedmejad av berusad cyklist


Vi katter får aldrig en lugn stund! Möjligen tar vi oss en sådan ibland. Själva. Men är vi vakna och alerta. Händer det alltid något. Som vi ska ombesörja och bestyra.
Människan kom genom ytterdörren alldeles blek i nian. Eller fejan, som människans kollega ofta säger. Ansiktet alltså. Orden for bara ut ur honom. Snubblande trängdes de i mungiporna. Jag har blivit överkörd. Av en gubbe. Ja inte bara en gammal man. En riktig gubbe. Luggsliten men med nyklippt skägg. Iföld idrottslig overall. Som det stod ÖSK på. Laget som ibland är som en ångvält.

Människan drog efter andan. Skakade på huvudet. Han välte mig över ända. Förfärligt! Aj, aj, aj vad det gör ont. I händerna. Cykeln förstörde han. Lamporna for och skärmarna böjdes. Själv höll jag på att trilla rakt ut i vägbanan. I trafiken. Här hämtade han andan. Det gör han sällan. Så nu var han upprörd. Smått chockad.

Vilken tur att du inte satt på min axel. Då hade det gått åt…skogen. Om du inte hade sett vettvillingen, förstås.
Varför skulle jag sitta på din axel? Ute i trafiken? Är det roligt att cykla? Ser inte ut så.

Inte kan man säga det. Inte idag. Det är farligt. Idag även förfärligt. Men jag har ofta tänkt att visst vore det trevligt om du hängde med på en tur. Ibland. Att fara fram så morrhåren viker sig för fartvinden. Det vore något för dig, Sixten! Han ojade sig igen. Suckade och stönade. Tyckte synd om sig själv.
Människan verkade stirrig på något sätt. Han bara satt där och skakade på huvudet. Som om han inte kunde förstå vad som hänt. Och talade för sig själv om den där gubben som var berusad redan klockan tolv på dagen. Och som inte kunde svänga med cykeln. Utan bara dundrade rakt in i min människa och hans fordon. Manglade honom. Han körde rakt över mig, sa människan för sig själv. På väg till Frälsningsarmén. Det är farligt med sådan verksamhet. Cykling alltså. Ofattbart. Otroligt. Han fortsatte. Inga poliser var där. Gubben bad om ursäkt, excuse me, och gick sin väg. Vad säger man? Kör in i en vägg nästa gång? Det kan man ju inte. Far och flyg? Nej. Men en snäll ung dam med barnvagn. Hon stannade hos mig en stund. Tills jag lugnat ner mig något. Vilka rubriker det kunde blivit. Pensionär nedmejad av berusad cyklist! Oskyldig cyklist stod på näsan!

Som ansvarskännande katt undersökte jag honom. Några blåmärken här. Några andra där. Lite värk i handleder. De kunde ha brutits av. Så han fick nog vara nöjd. Ändå. Jag la mig tätt intill honom. Så att han kunde glömma sitt elände. Bäst att avleda hans tankar. Spann som en motor en kort stund. Innan jag också tappade andan. Han behöver få annat att tänka på. Tänkte jag. Vad säger du om lunch, sa jag sedan. Lite fil för dig? Och ett salladsblad? Hängmörad oxfilé för mig?

 

torsdag 12 september 2013

Knappt en katt går och röstar

Snart är det val, säger människan. Inte grindval eller blåval. Kyrkoval är en särskild sorts val. På land. Människor ska gå till valurnorna för att bestämma om kyrkan. Hur den ska vara. Ett tag till. Men knappt en katt går och röstar, fortsätter han. Så kan det inte hålla på!

Jag tittar förvånat på honom. Inte visste jag att katter fick rösta. Om detta har jag inte hört. Förmodligen vet knappt några katter om saken. Vilket kan förklara. Att knappt en katt går och röstar. Sa jag. Men vi kan väl ha en egen omröstning. Låt oss rösta. Genast. Omedelbums! Jag röstar för att det ska bli rostbiff och skinka till lunch. Och räkor till kvällsmat.

Människan såg konfunderad ut. Men jag anar att valsegern blir min. Han verker ganska sugen. Han också.

måndag 9 september 2013

Allt för stunden

Jaga flugor! Borde även människan göra. Det där med bok verkar märkligt. Någon skulle sammanställa sina Facebookuppdateringar. Och vips. Simsalabim! En bok.

Det var allt. För stunden. I soffhörnet...

söndag 8 september 2013

Jaga fluga eller skriva bok?

Här har varit ett väldigt ståhej. I några veckor. Nu börjar det lugna ner sig. Någorlunda. Även en katt kan finna ro, en stund. Eller två. Det rusas inte ut och in genom ytterdörren. med samma frenesi som tidigare. Nu öppnas dörren mera eftertänksamt. Man träder in. och stiger ut. Människorna far inte som tättingar.

Avtackningsperioden för min människa är över. Han är matt men glad. Eller glad men matt. Och fortfarande ganska matglad. Vilket som tycks stämma. Själv är jag helt slut. Av doften från blomsterkvastar och blomgrupper. Man kan knappt känna vittringen av pilfinkar eller cheddarostar, taxar eller chevréer. En bedövande matta av doft ligger än så länge lägrad över lägenheten. Som vore vi ockuperade.

Men, det ger sig. Dagarna blir lugnare och jag kan utan att bli störd lägga mig på en fönsterbräda i gassande sol. Jag kan nysta ihop mig på en köksstol eller i ett soffhörn utan att bli sutten på. Det tycker jag är gott och väl. Man visar åter respekt för katters rättigheter.


Kanske skulle jag skriva en bok, säger människan till mig. Han vill att jag ska klappa i tassarna. Ropa ett äntligen! Jubla. Men det kan jag bara inte. Jaha du, svarar jag. Tänker du ta mina ord och tankar för att göra dem till dina? Tänker du bli han som inte bara talar med katter. Utan han som tänker som en katt. Listigt och mjukt på en och samma gång? Är det så?

Så misstänksam man kan vara, svarar människan lite surt. Som om jag hade ertappat honom. Kommit på honom. Det är oftast jag som inspirerar dig till dina blogginlägg, eller hur?! Vem vet, kanske skulle du bli ännu mera omtalad på det sättet, säger han syrligt.

Inte bryr jag mig om utifallan att man pratar om mig. Vad spelar det för roll? Bara det finns friskt vatten i skålen, en plats att vila sitt trötta huvud, så är jag nöjd. Men för all del. Ta vad du vill och försök göra en bok. Så får du se hur lätt det är. Svårt alltså. Krångligt. Bättre är att ta det lugnt. En timme eller två. Så man orkar jaga den där tjocka flugan som surrar så löjligt högt. Så svarar jag. Sixten, the cat. Innan jag kryper under sängens överkast. Där slipper man höra allt möjligt. Där får man vila i fred.

onsdag 4 september 2013

Tänka sig

En katt kan väl inte skriva maskin. Inte tala. Inte tänka. Och därför inte heller dela sina upplevelser. Och erfarenheter. Säger de klentrogna. Om oss. Om mig. Jaha, tänker jag, Sixten, the cat. Vad är då detta? Fluglortar på en skärm? Meningslöst klotter? Resultatet av en explosion i ett tryckeri?

Lite mer hjärnaktivitet kan inte skada. Här delas kattliga intryck. Som tål att begrundas. Reflekteras över.

Denna nya dag är även min. Idag ska jag sätta mig i det soligaste fönstret. Njuta. Ska jag göra. Av värmen. Där spanar jag. På omvärlden. Och hoppas. Att den just denna dag. Ska vara lite mindre galen. Peace, säger jag. Bröder och systrar. Peace. Men. Kommer det en geting. Ska han få en orre...

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...