fredag 9 augusti 2013

Lunchen som avnjöts två gånger

Människorna kommer hem med varma hälsningar. Från ett antal människor. Jag ser min människa i ögonen och blinkar. Böjer en aning på huvudet. Glad över att ha blivit ihågkommen. Uppmärksammad. Får mig att känna och inse. Att jag finns till. I någons tankar. I mänskligt minne. Bättre än USB.

Människan berättar att det inte var han som förde mig på tal. Utan en bokförd. Jo, jag tackar. Den litteräre. Dessutom. Det är till att ha gjort avtryck. Lämnat spår. Redan i min livstid. Tänker jag. Människan återger menyn. Beskriver lunchens alla läckerheter. Som om han inte bara återupplevt kalaset. Utan ätit lunchen. En andra gång. Så livligt levande. Är beskrivningen. Att jag blir tvungen att bege mig. Till skålen. För att knapra på det som är min magra lott. Torrfoder som knastrar. Värre än knäckebröd. Men betydligt nyttigare. För katter.

Till skålen få jag sällskap. Berättaren vill inte sluta. Min människa bara fortsätter. Talar om den berömde konstnären. Från Katthammarsvik. Som inte satt med vid bordet. Utan hängde på väggen. Enär han sedan länge saligen avsomnat. Samtalet vid bordet hade böljat. Mellan radio och erkända författarskap. Kyrklig musik och blivande organister...

Så får jag ännu en hälsning. Från forne cirkushunden. Som kan äta med gaffel. Betonar människan. Mendelssohn. Heter han. Likt den berömde kompositören. Efter honom. Har han fått sitt namn. Han kunde ju även hetat något kortare. Till exempel. Felix. Vilket den romantiske tonsättaren gjorde. Som han hedrar genom att skälla. I olika tonarter. Skall som blandas med medeltida ljud. Från flöjt och säckpipa. Gästerna fick dessutom presenter. Och de talade med varandra. Om normer och om tidningars brister. Där någonstans. Tappade jag tråden. Och löste det problemet. Genom att även tappa intresset. Daskade till en mus. Istället. Rutig var den. Av tyg. Med svans av ljust läder.

Människan insåg att han talat oavbrutet.  En halvtimme. Ropade efter mig med en undran. Om vad
jag hade gjort. Under tiden. Det vill du inte veta, blev mitt svar. Jag vet ju att jag inte får hoppa upp på borden. Så jag säger inget...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...