fredag 30 augusti 2013

När blir jag avtackad?


Min människa kom hem. Från en avtackning. En fest för att fira av honom. Man hade sjungit om människan. Men även du fick vara med, sa han. De sjöng: Kära Sixten! Det Du! Man skaldade dessutom på hexameter. Ett rent förhäxande versmått! Människan berättade och stod i. Till och med en katt (!) hade klivit fram. För att fråga ut människan. Och berättat att hon kände mig. Så går det när man är berömd. Välkänd. I staden. På norr. Eller åtminstone på gatorna närmast människans kyrka.

Människan citerade: Hur kommer det sig att Sixten, the cat har en egen människa. Det hade hon velat veta. Är det skillnad på folk? Kanske mellan en han och en hon? Så frågade katten. Vad sa du då, frågade jag genast? Jag undvek att berätta hur du tänker, sa människan. Jag avslöjade inte att du är som en häst.

Är jag som en häst? Det måste vara en mycket liten häst. I så fall. Men klok. Snäll. Unik! Människan replikerade, hästar brakar ihop en gång och därefter har de fixat till en rangordning. Det var ju det första du gjorde. Bestämde vem du vänder dig till först och vem som kommer sedan. Du är verkligen min katt. Du satte mig först. Med en gång. Genast. Så var det klart.

Nu tar vi det lite lugnt, svarade jag. Du får naturligtvis tro. Och tycka. Att jag är din katt. Men i själva verket är det precis som jag brukar framhålla. Att du är MIN människa. Tro inget annat. Får jag lust. Byter jag ut dig. Då står medmänniskan på tur. Hon ligger redan mycket bra till. Hon kammar mig ofta. Leker med mig med sin stickning. Med trådar, nystan och stickor. Det är roligt. Helkul! Hon är med på det mesta. Utom att jag tuggar på nyinköpta blommor, ligger på nystrukna dukar, kryper in i linneskåpet. Men oftast är det synnerligen gott oss emellan. Så var inte för styv i korken. En medmänniska kan lätt bli min människa.

När blir jag avtackad, undrade jag sedan? Den som lever får se, sa människan kryptiskt. Så något är kanske på gång? Det verkar så. Låter så. Vem vet?

onsdag 28 augusti 2013

Nattbok

Människor skriver dagbok. Jag ska nog skriva en nattbok. Tänker jag.

Gick till sängs. Människorna sov. Kloade länge och väl på täcket. Jag la mig på en ledig arm. Somnade. Sträckte på mig. Gick ner till min människas fötter. Rullade ihop mig. Vaknade av en ambulans på utryckning förbi vårt hus. Vände på mig. Sträckte ut mig. Somnade. Snarkade ikapp med människan.

Gick en vända i lägenheten. Åt lite torrfoder. Drack vatten. Drack och drack. Lapade kallas det väl. Upp i sängen. La mig tvärs över fotändan. Lappade till en fot. Som for runt. Sparkade tillbaka. Sov. Snusade. Vaknade när morgontidningen kom. Kollade att det var rätt tidningssort som delats ut. La mig på en matta. Vid sängkanten. Slappade. Väntade. Sov. Jamade så att människan vaknade. Dags för frukost. Mjukmat! Mums!

fredag 23 augusti 2013

Inte här, utan där

Denna gång får man läsa mina tankar på bloggen stillsam. Jag fick låna utrymmet. Tacknämligt! Så jag är inte här, utan där. Och berättar om Sveriges radio, men på Gotland. Men med teknikens hjälp kanske mina minnesvärda och goda tankar platsar även här?

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt,muttrar han.

Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju de flest av sina skivor i en stad i Mellansverige. På Gotland har han sju-åtta cd:s. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.

Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat. Med mig leker du ju, trots att du vill framstå som vuxen. Mogen. Du borde t ex säga: Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.

Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.

Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv.     Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar  med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.

När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.

Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig. 


måndag 19 augusti 2013

Det knastrar och skorrar

Min människa tycker att jag låter så konstigt. Inga kraftfulla och beslutsamma jamanden. Inga fräsningar. Eller högljudda klagande läten.

Människan tittar på mig och frågar. Har du magproblem? Du kurrar mest nu för tiden. Du låter som en duva. Det knastrar och skorrar. Vad är det med dig?

Han förstår inte bättre. Men jag berättar på många sätt. Med mångahanda små ljud. Att just för stunden råder välbehag. Extra mycket. Är det då så konstigt. Att jag kurrar en smula?

söndag 18 augusti 2013

Som en vetekrans

Som en vetekrans har jag rullat ihop mig. I älsklingsstolen. Där ligger jag nu. Och suckar av välbehag. Något människor borde lära av... Förmågan att koppla av.

lördag 17 augusti 2013

Flugorna är nyfikna små varelser

Flugorna invaderar. I varje rum surrar de omkring. Jag surar istället. Det är tröttande och besvärande. Att vara så omsvärmad. En enda fördel har jag hittat. Med flugorna. De vilar på nätterna. Så även jag.

Till och med min matskål försöker dessa levande miniflygplan landa i. Irriterande. Somliga katter sägs vänja sig. De kapitulerar. Inte jag. Jag slår efter dem. Jabbar mestadels. I luften. Någon enstaka gång får jag in en träff. Först far den iväg. Av kraften i mitt slag. Sedan hämtar den sig. Och flyger själv sin väg. Utom räckhåll. Men säg den glädje som varar beständigt. Snart sätter den fula flugan sig i pälsen min. Mellan öronen. Där jag inte vill slå hårt och snabbt. En fluga vet mer än man tror.

Mest lyckosam är en egen teknik. En som jag utvecklat. En tvåtassars. En höger-vänster. Träffar jag blir de omtöcknade. Groggy. Virriga. Men strax hämtar de andan. Fortsätter sina flygövningar.

Min människa får rycka in. Med flugsmällan. En hoprullad kvällstidning. Som äntligen får göra någon nytta. Människan fäktar i luften. På avstånd ser han helt förvirrad ut. En vilsekommen musketör. Jag går lugnt till ett annat rum. Flugorna är nämligen nyfikna. Små varelser. Som samlas runt min människa. Så jag får lugn och ro. Det ska jag, Sixten, the cat, komma ihåg. Och dessutom tacka honom för!

onsdag 14 augusti 2013

Åsna mellan hötapparna

Människor kan bli stående. På en plats. För att reda ut hur de ska bete sig. Göra. När det verkar som att två saker är oförenliga. Då måste de bestämma sig. Välja.

Även jag hamnar som en åsna. Mellan hötapparna. Vem som går omkring och tappar hö. Har jag aldrig förstått. Men där står jag. Osäker på vad som är rätt. Viktigast. Som nyligen när människorna nästan samtidigt ropade. Kom, får du gå ut, ljöd den ena rösten. Kom, nu finns det ny mjukmat i skålen, hördes den andra. Valet löste jag smidigt. På mitt sätt. Jag ville ha båda sakerna. Först sprang jag till matskålen. Åt en stund. Därefter rusade jag till ytterdörren. Jamade högt. Så att jag fick gå ut.

Varför maten först? Det gynnar mig. Jag var hungrig. Att gå ut är mera riskfyllt. Skulle det hända obehagliga saker därute. Ska jag åtminstone ha mat i magen...

Det har hänt. Att det blivit svårt. Mycket krångligt. För svårt. Att bestämma sig. Då brukar jag gå min väg. Göra något helt annat. Hitta på något eget. Sixten, kom får jag kamma dig stod emot Sixten, kom och sitt i mitt knä en stund. Vilket vägde jämnt. Då hoppade jag upp på matbordet. Följde den tredje vägen. Uppfunnen av mig. I stunden. Välte en vas. Vilket jag brukar undvika. Så inte denna gång. Jag agerade. På mitt eget sätt. Så människorna fick komma springande. Båda två. Kan vara skönt att ha dem. Samlade.

En gång om året. Väljer människan min. Mellan slips och fluga. Eftersom det är på nyårsafton. Vinner flugan. Med motiveringen att den här hade jag ju förra nyårsafton. Han gör gärna som han brukar. Så även jag. Även det vanan får mig att göra. Bygger på vad jag en gång bestämde mig för. Uthålligt. Gör jag som jag brukar. Där slipper jag grubbla. Slipper våndas. Ty beslutet tog jag för länge sedan. Först mat. Sedan kommer en massa annat...

tisdag 13 augusti 2013

Vinna vänskap

Beräkning och list utmärker mig, Sixten, the cat. Mest i samband med jakt. Annars är jag direkt och omedelbar. Utan förställning. Även när jag håller mig på respektfullt avstånd. Är jag inte illasinnad eller avståndstagande. Allt handlar om att lära känna varandra. Innan dess blir vårt umgänge mera formellt.

Visst, jag vet. De katter som direkt låter vem som helst klappa sig. Som inte bryr sig om vem som lyfter dem. Är mycket omtyckta. Ungefär som Svensktoppen. (Smörgås musik med Kramfors låtar.) Här försökte jag skriva om smörig musik med kramgoa låtar vilket datorn genast ändrade. Så dumt! Nåväl åter till ämnet. Lättillgängliga katter är som populärmusik. Tillfällig och flyktig. Dessa katters självkänsla och integritet ger jag inte mycket för.

Den som vinner min vänskap. Har fått den. Då klarar den svåra prövningar och påfrestningar. Min vänskap kunde bli ett mönsterexempel. Inom hållfasthetsläran. Innan dess. Får vi betrakta varandra. Mest på avstånd. Efter några korta nosningar. På händer och skor.

(Någon gång snart orkar jag inte stå emot ändringarna som datorn eller läspattan vill göra. Då får obegripligheterna stå kvar och de arma läsarna tvingas gissa. Trots att jag är en tålmodig katt.)

Spinneri, spinnera, hurra!

Vissa djur uppvaktas av sina människor. Till exempel på namnsdagen. Mina dagar glöms oftast bort. Särskilt namnsdagen. Sixten är ett ganska ovanligt namn. Kan ha sitt ursprung från Sigstein, som lär ska betyda segersten. Inte för att jag behöver ett övertalande namn. Som ska få andra att imponeras. Över min förmåga att strida. Och resa minnesstenar över segrar. Mina vanligaste segrar är över ganska beskedliga motståndare. En kastanj. En klädnypa. En snörstump. Men de har å andra sidan verkligen fått däng.

Min födelsedag är höljd i dunkel. Så ibland högtidlighålls, vilket fint ord, min ankomstdag. Till familjen. Då vankas en nyskalad räka. Och en till och en till. Tre brukar räcka för min del. Men så är jag van att vinna seger. Även över glupskhet. Ätandet bara för nöjes skull. Modest och lagom. Ska det vara.

Denna dag firas det ändå. Min människa blir äldre. En ansenlig ålder har han uppnått. Stackaren. Det kan inte vara så roligt. Att bli så gammal. Sextiofem är nog ändå inte den ålder. Som för med sig att man inte räknas med. Andra får göra som de vill. Räkna eller inte. Med en ålderstigen typ. Jag talar för mig själv. Här är nämligen en katt. Som räknar med sin människa. Min. I vått och torrt. I värme och kyla. Bittida och sent. Är han min människa. Även när han är fånig. Eller dum.

För årsdagen hurrar jag på mitt sätt. Med ett enda långt och mjukt litet motorljud. På in och utandning. Spinneri, spinnera, spinner jag.

måndag 12 augusti 2013

Nu och sedan

Idag är en annan dag. Den igår minns jag knappast. Imorgon tillhör framtiden. Just nu väntar jag. På att människorna ska stiga upp. Äta frukost. Sedan kan jag gå ut. En stund. Tiden utomhus tillbringar jag i en rabatt. I skydd av storvuxna blommor. Om utifallan att. En annan katt skulle göra anspråk på tomten. Då har jag ett bra utgångsläge. En strategisk plats. Så att jag hinner undan.

Men just nu väntar jag. En smula otåligt. Inte nöjd med nuet. Sedan borde vara här. Strax. Eller genast...

lördag 10 augusti 2013

En dag att vara nära

En dag att vara nära. Är här. Eftersom jag tycker att människan borde vara med mig. Hos mig. Därför ser jag till att hålla mig nära honom. Nästan hela tiden. Bara för att jag vill. Inte för att få fördelar. Mera mat eller så.

Jag somnar på hans arm. Jag kryper upp i hans knä. Jag lutar mig mot honom. Jag nuddar hans fötter när han diskar. Jag kelar och buffar. Lägger han sig. Så sträcker jag ut mig längs hans ben. Värmer honom en smula. Håller han på och plockar i ordning eller städar här hemma. Ser jag till att ha honom i blickfånget. Så att jag vet när han till slut sätter sig ner. Och jag får lägga mitt huvud mot benet hans. En sådan dag. Är det.

fredag 9 augusti 2013

Lunchen som avnjöts två gånger

Människorna kommer hem med varma hälsningar. Från ett antal människor. Jag ser min människa i ögonen och blinkar. Böjer en aning på huvudet. Glad över att ha blivit ihågkommen. Uppmärksammad. Får mig att känna och inse. Att jag finns till. I någons tankar. I mänskligt minne. Bättre än USB.

Människan berättar att det inte var han som förde mig på tal. Utan en bokförd. Jo, jag tackar. Den litteräre. Dessutom. Det är till att ha gjort avtryck. Lämnat spår. Redan i min livstid. Tänker jag. Människan återger menyn. Beskriver lunchens alla läckerheter. Som om han inte bara återupplevt kalaset. Utan ätit lunchen. En andra gång. Så livligt levande. Är beskrivningen. Att jag blir tvungen att bege mig. Till skålen. För att knapra på det som är min magra lott. Torrfoder som knastrar. Värre än knäckebröd. Men betydligt nyttigare. För katter.

Till skålen få jag sällskap. Berättaren vill inte sluta. Min människa bara fortsätter. Talar om den berömde konstnären. Från Katthammarsvik. Som inte satt med vid bordet. Utan hängde på väggen. Enär han sedan länge saligen avsomnat. Samtalet vid bordet hade böljat. Mellan radio och erkända författarskap. Kyrklig musik och blivande organister...

Så får jag ännu en hälsning. Från forne cirkushunden. Som kan äta med gaffel. Betonar människan. Mendelssohn. Heter han. Likt den berömde kompositören. Efter honom. Har han fått sitt namn. Han kunde ju även hetat något kortare. Till exempel. Felix. Vilket den romantiske tonsättaren gjorde. Som han hedrar genom att skälla. I olika tonarter. Skall som blandas med medeltida ljud. Från flöjt och säckpipa. Gästerna fick dessutom presenter. Och de talade med varandra. Om normer och om tidningars brister. Där någonstans. Tappade jag tråden. Och löste det problemet. Genom att även tappa intresset. Daskade till en mus. Istället. Rutig var den. Av tyg. Med svans av ljust läder.

Människan insåg att han talat oavbrutet.  En halvtimme. Ropade efter mig med en undran. Om vad
jag hade gjort. Under tiden. Det vill du inte veta, blev mitt svar. Jag vet ju att jag inte får hoppa upp på borden. Så jag säger inget...

torsdag 8 augusti 2013

Hämtmat

Hämtmat är inte dumt. Människan ringer och beställer. Det han och hon längtar efter. Om de tycker att de har råd. Så ibland hämtas mat från en vedugnspizzeria. Eller från lokala Thairestauranger, Kinarestauranger eller rena snabbmatskedjor. Så fylls hemmet med de ljuvligaste dofter. Klart att jag trånar. Efter att få smaka.

Jag trampar runt fötterna på människorna när de dukar. Bordet. Det händer att de snubblar. Inte på mattan. Inte på trösklar. Utan på mig.

Min lösning är annorlunda. Enklare. Smartare. Hämtmat ordnar jag på mitt eget sätt. Jag hämtar människan. Så ordnar det sig. Med maten... Mums!

tisdag 6 augusti 2013

Stå på huvudet

För dagen bara ett påstående. Ett konstaterande. Även en katt kan stå på huvudet. Så det så. Att människan klappar i händer och ropar kullerbytta. Spelar ingen roll. Även om fyra ben trasslar dubbelt så sällan. Som två. Kan något av dem halka. Glida. Komma i vägen för något annat ben. Så jag stod på huvudet. Inte som på cirkus. Eller i gymnastiken. Utan som på hallmattan. Alldeles nyss. Jag kan rekommendera det. För stressade människor. Även om det kan göra ont. Som ett ofattbart snabbt sätt. Att stanna upp...

söndag 4 augusti 2013

Kulmage är en kul mage

Besökarna stannade häpna till. När jag kom marscherande. Förbi. De stirrade storögt på mig. Aha, tänkte jag, beundrare. På visit. Gäster som gärna vill titta på mig. Imponerade över min gracila skönhet. Men för stunden hade jag inte tid. Utan trampade vidare. Måste man gå på lådan. Så måste man.

Människan vill gärna diskutera. Varför jag gör som jag gör. Ska jag kissa vädrar jag bara en aning. Med näsborrarna. Innan jag resolut kliver i lådan. Eftersom jag brukar vänta i det längsta. Skvalar det snart ljudligt. Men gäller besöket något mera. Då undersöker jag lådan ordentligt. Noga. Kollar om utgrävning ägt rum. Gammalt avfall avforslat. Borttaget. Så att det är fritt fram. Sedan snurrar jag runt. Åt olika håll. Sprätter och skrapar. Sedan blir det som det brukar. Stånk och stön. Mer tänker jag inte berätta idag. Människan får fortsätta undra.

Snart kom jag vandrande tillbaka till gästerna. Ni måste vara Sixten, sa en dam. Ni måste vara gammaldags, svarade jag. Som niar mig. Säg Sixten, sa jag, och nosade på byxor och sandaler. Eller du, fortsatte jag, säg du. Eller katten. Kissemissen duger inte. Hade jag haft en stor rosett under hakan. Om jag varit sisådär en fem år yngre. Då kanske det gått an. Inte nu. Jag är vuxen för sjutton. För katten!

Snart hade vi bekantat oss. Människorna pratade och skrattade. Jag fick tråkigt. Dags att liva upp partyt, tänkte jag, och kloade på fåtöljen där damen satt. Då skreks det av skräck. Vilket jag finner underhållande. Snart gav jag mig på soffan. På olika ställen efter varandra. Mera rop. Villervalla. Väsen. Kul!

Men så kände jag på mig att damen hade ont i foten. Jag lugnade mig. Snusade på foten. Undersökte den. Hon hade verkligen ont. Stora besvär. Så jag la mig lite tröstande just där. Hon var inte rädd eller orolig. Längre. Utan gillade min närvaro. Du är en tjock rackare, sa hon plötsligt. Det ska ni inte bry 
Er om, sa jag ganska vänligt. Min människa såg förskräckt på mig. Han anade vad som skulle komma. Men nu när ni säger det kan vi väl även jag säga hur var och en ser ut. Min människa ser ut som om han svalt en fotboll. Kulmagen hans är en kul mage. Och ni min sköna ni är... Min människa avbröt mig bryskt. Godis Sixten. Ska du ha godis! Och det ska jag. Naturligtvis. Jag vet nämligen precis vad jag behöver göra och säga. För att godiset med kattmynta ska tas fram. Det ni!

lördag 3 augusti 2013

Gör det baklänges - så blir det rätt

Trädklättring är jag expert på. Liksom alla katter. Vi kan ta oss upp i ganska stora träd. Nästan som om vi sprang. På stammen och grenarna. Men jag klättrar sällan för nöjes skull. Utan bara om jag vill få utblick. Utsikt. Eller när jag jagar. Till och med en fjäril. Kan få upp mig i ett träd.

Alla har vi svagheter. Min är jag har svårt att ta mig ner. Igen. Som en smart katt vill jag ju se var jag ska sätta klor och tassar. Allt annat vore galenskap. Människorna har sällan tålamod. Att vänta ut mig. När jag funderar över hur. Jag ska ta mig ner. När de tröttnar kommer de dragande. Med stolar och stegar. För att hämta ner mig. De skulle bara låta mig vara.

En gång tappade jag fotfästet. Tassarna gled. Och jag blev hängande. Som i en trapets. Gungeligung. Sa jag inte då. Även om jag på alla sätt. Försökte ta mig upp igen. Till sist föll jag och lyckades som de flesta katter. Att vända mig i luften. Under färden. Mot marken. Så att jag landade på alla fyra tassarna. Då ruskade jag bara på mig. Därefter promenerade jag oberörd därifrån.

Konsten att klättra ner igen. Är att klättra baklänges. Varje gång jag vill ta mig ner. Med huvudet först. Glider klorna. Släpper sitt grepp gör de. Trädstammen blir till en supersnabb och farlig rutschkana. Tänk att det bästa sättet. Det rätta sättet. Är att göra nedstigningen baklänges! Bakvänt. Känns det. Gör det rätta, ropar människan. Gör det baklänges!



fredag 2 augusti 2013

Fanfar i gryningen

Nyss vaknade jag. Först hördes ingenting. I gryningen är det lugnt. Tyst. Ändå har något väckt mig. Ett läte från fälten. Där dimman brukar ligga tät. Så här tidigt. Jag ligger blick stilla och lyssnar. Då kommer en fanfar. Fler och fler. Rop. Triumferande och sorgsna. På samma gång. De fyller rymden. De märkliga ljuden. Från trumpetande fågelhalsar.

Vilken väckarklocka! Tranorna utgör. Tänk om jag fick lifta med dem. När de majestätiskt lyfter. Och flocken stiger mot höjden. Som härolder. Förkunnande att morgonen är nu. Högt upp i skyn. Där skull jag rida. Som en Nils på sin gås. Se upp! Här kommer Sixten Holgersson. Drömmer jag. När fåglarna tystnat. Lugnet har lägrat sig. Och jag sluter ögonen. Ett ögonblick. En stund. Bara en kort. Stund...

torsdag 1 augusti 2013

Varför gömde han fisken?

Vilken påhittig katt. Min företrädare var. Frans trick med att sparka ut brödkorgen. På köksgolvet. Ska jag lägga på minnet. Var det någonsin bröd i korgen? Min människa svarade, den var alltid välfylld. Med extragräddat hårt bröd. Gissa om vi fick plocka brödbitar från golvet. Och sopa!

Vad gjorde han mer? Frågade jag nyfiket. Min människa tittade mot taket. Som om där stått skrivet något om katten Frans och hans öden och äventyr. Men jag vet ju att många människor. Gör så där. Liksom tittar mot höjden när de försöker. Minnas och komma ihåg. Fisk, sa min människa, var inte något han åt. Om han kunde låta bli. En gång fick han nylagad abborre eller mört. Vips, försvann den hur hans skål. Så hungrig du var sa vi då. Men det dröjde inte länge så började det lukta. Från en matta i rummet bredvid köket. Såg man noga efter syntes det. Att mattan buktade. Hade fått en liten höjd på ett ställe.  Därunder låg hela fisken. Vilken stank. Det blev till att tvätta mattan och skura golvet.

Fisk är inte min favoritmat heller, sa jag då. Trots att i alla gamla böcker. Vräker katterna i sig. Strömming. Ja, alla slags fiskar.  Men han Frans kanske gjorde sig ett skafferi? En skattgömma för särskild läcker mat? Ungefär som att sätta in pengar på banken. Han satte in fisk under mattan. Bra att ha. För magrare dagar. Dagar då extra mat. Kunde komma väl till pass.

Människan tänkt en stund och sa sedan. Ibland blev han sur. Eller sårad. Han hörde mina steg. Redan när jag kom gående nere på gatan. Trots att vi bodde på andra våningen. Då satte han sig vid dörren. Det hände ibland att jag först kramade om medmänniskan. Innan jag hälsade på honom. Då gick han sin väg. La sig i en garderob. I flera timmar. Innan han förlät mig. Och kom fram med svansen i vädret. Lite lättstött kan man tycka. Men för Frans var det betydelsefullt att saker hände i rätt ordning. Sicken en, sa jag, och skrattade. Trots att jag direkt känt igen. Hur jag själv kan reagera. Men bara ibland....

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...