Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2013

När blir jag avtackad?

Min människa kom hem. Från en avtackning. En fest för att fira av honom. Man hade sjungit om människan. Men även du fick vara med, sa han. De sjöng: Kära Sixten! Det Du! Man skaldade dessutom på hexameter. Ett rent förhäxande versmått! Människan berättade och stod i. Till och med en katt (!) hade klivit fram. För att fråga ut människan. Och berättat att hon kände mig. Så går det när man är berömd. Välkänd. I staden. På norr. Eller åtminstone på gatorna närmast människans kyrka.
Människan citerade: Hur kommer det sig att Sixten, the cat har en egen människa. Det hade hon velat veta. Är det skillnad på folk? Kanske mellan en han och en hon? Så frågade katten. Vad sa du då, frågade jag genast? Jag undvek att berätta hur du tänker, sa människan. Jag avslöjade inte att du är som en häst.
Är jag som en häst? Det måste vara en mycket liten häst. I så fall.Men klok. Snäll. Unik! Människan replikerade, hästar brakar ihop en gång och därefter har de fixat till en rangordning. Det var ju det för…

Nattbok

Människor skriver dagbok. Jag ska nog skriva en nattbok. Tänker jag.

Gick till sängs. Människorna sov. Kloade länge och väl på täcket. Jag la mig på en ledig arm. Somnade. Sträckte på mig. Gick ner till min människas fötter. Rullade ihop mig. Vaknade av en ambulans på utryckning förbi vårt hus. Vände på mig. Sträckte ut mig. Somnade. Snarkade ikapp med människan.

Gick en vända i lägenheten. Åt lite torrfoder. Drack vatten. Drack och drack. Lapade kallas det väl. Upp i sängen. La mig tvärs över fotändan. Lappade till en fot. Som for runt. Sparkade tillbaka. Sov. Snusade. Vaknade när morgontidningen kom. Kollade att det var rätt tidningssort som delats ut. La mig på en matta. Vid sängkanten. Slappade. Väntade. Sov. Jamade så att människan vaknade. Dags för frukost. Mjukmat! Mums!

Inte här, utan där

Denna gång får man läsa mina tankar på bloggen stillsam. Jag fick låna utrymmet. Tacknämligt! Så jag är inte här, utan där. Och berättar om Sveriges radio, men på Gotland. Men med teknikens hjälp kanske mina minnesvärda och goda tankar platsar även här?

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt,muttrar han.

Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju de flest av sina skivor i en stad i Mellansverige. På Gotland har han sju-åtta cd:s. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta nå…

Det knastrar och skorrar

Min människa tycker att jag låter så konstigt. Inga kraftfulla och beslutsamma jamanden. Inga fräsningar. Eller högljudda klagande läten.

Människan tittar på mig och frågar. Har du magproblem? Du kurrar mest nu för tiden. Du låter som en duva. Det knastrar och skorrar. Vad är det med dig?

Han förstår inte bättre. Men jag berättar på många sätt. Med mångahanda små ljud. Att just för stunden råder välbehag. Extra mycket. Är det då så konstigt. Att jag kurrar en smula?

Flugorna är nyfikna små varelser

Flugorna invaderar. I varje rum surrar de omkring. Jag surar istället. Det är tröttande och besvärande. Att vara så omsvärmad. En enda fördel har jag hittat. Med flugorna. De vilar på nätterna. Så även jag.

Till och med min matskål försöker dessa levande miniflygplan landa i. Irriterande. Somliga katter sägs vänja sig. De kapitulerar. Inte jag. Jag slår efter dem. Jabbar mestadels. I luften. Någon enstaka gång får jag in en träff. Först far den iväg. Av kraften i mitt slag. Sedan hämtar den sig. Och flyger själv sin väg. Utom räckhåll. Men säg den glädje som varar beständigt. Snart sätter den fula flugan sig i pälsen min. Mellan öronen. Där jag inte vill slå hårt och snabbt. En fluga vet mer än man tror.
Mest lyckosam är en egen teknik. En som jag utvecklat. En tvåtassars. En höger-vänster. Träffar jag blir de omtöcknade. Groggy. Virriga. Men strax hämtar de andan. Fortsätter sina flygövningar.
Min människa får rycka in. Med flugsmällan. En hoprullad kvällstidning. Som äntligen får gö…

Åsna mellan hötapparna

Människor kan bli stående. På en plats. För att reda ut hur de ska bete sig. Göra. När det verkar som att två saker är oförenliga. Då måste de bestämma sig. Välja.

Även jag hamnar som en åsna. Mellan hötapparna. Vem som går omkring och tappar hö. Har jag aldrig förstått. Men där står jag. Osäker på vad som är rätt. Viktigast. Som nyligen när människorna nästan samtidigt ropade. Kom, får du gå ut, ljöd den ena rösten. Kom, nu finns det ny mjukmat i skålen, hördes den andra. Valet löste jag smidigt. På mitt sätt. Jag ville ha båda sakerna. Först sprang jag till matskålen. Åt en stund. Därefter rusade jag till ytterdörren. Jamade högt. Så att jag fick gå ut.

Varför maten först? Det gynnar mig. Jag var hungrig. Att gå ut är mera riskfyllt. Skulle det hända obehagliga saker därute. Ska jag åtminstone ha mat i magen...

Det har hänt. Att det blivit svårt. Mycket krångligt. För svårt. Att bestämma sig. Då brukar jag gå min väg. Göra något helt annat. Hitta på något eget. Sixten, kom får jag k…

Vinna vänskap

Beräkning och list utmärker mig, Sixten, the cat. Mest i samband med jakt. Annars är jag direkt och omedelbar. Utan förställning. Även när jag håller mig på respektfullt avstånd. Är jag inte illasinnad eller avståndstagande. Allt handlar om att lära känna varandra. Innan dess blir vårt umgänge mera formellt.

Visst, jag vet. De katter som direkt låter vem som helst klappa sig. Som inte bryr sig om vem som lyfter dem. Är mycket omtyckta. Ungefär som Svensktoppen. (Smörgås musik med Kramfors låtar.) Här försökte jag skriva om smörig musik med kramgoa låtar vilket datorn genast ändrade. Så dumt! Nåväl åter till ämnet. Lättillgängliga katter är som populärmusik. Tillfällig och flyktig. Dessa katters självkänsla och integritet ger jag inte mycket för.

Den som vinner min vänskap. Har fått den. Då klarar den svåra prövningar och påfrestningar. Min vänskap kunde bli ett mönsterexempel. Inom hållfasthetsläran. Innan dess. Får vi betrakta varandra. Mest på avstånd. Efter några korta nosningar. P…

Spinneri, spinnera, hurra!

Vissa djur uppvaktas av sina människor. Till exempel på namnsdagen. Mina dagar glöms oftast bort. Särskilt namnsdagen. Sixten är ett ganska ovanligt namn. Kan ha sitt ursprung från Sigstein, som lär ska betyda segersten. Inte för att jag behöver ett övertalande namn. Som ska få andra att imponeras. Över min förmåga att strida. Och resa minnesstenar över segrar. Mina vanligaste segrar är över ganska beskedliga motståndare. En kastanj. En klädnypa. En snörstump. Men de har å andra sidan verkligen fått däng.

Min födelsedag är höljd i dunkel. Så ibland högtidlighålls, vilket fint ord, min ankomstdag. Till familjen. Då vankas en nyskalad räka. Och en till och en till. Tre brukar räcka för min del. Men så är jag van att vinna seger. Även över glupskhet. Ätandet bara för nöjes skull. Modest och lagom. Ska det vara.

Denna dag firas det ändå. Min människa blir äldre. En ansenlig ålder har han uppnått. Stackaren. Det kan inte vara så roligt. Att bli så gammal. Sextiofem är nog ändå inte den åld…

Nu och sedan

Idag är en annan dag. Den igår minns jag knappast. Imorgon tillhör framtiden. Just nu väntar jag. På att människorna ska stiga upp. Äta frukost. Sedan kan jag gå ut. En stund. Tiden utomhus tillbringar jag i en rabatt. I skydd av storvuxna blommor. Om utifallan att. En annan katt skulle göra anspråk på tomten. Då har jag ett bra utgångsläge. En strategisk plats. Så att jag hinner undan.

Men just nu väntar jag. En smula otåligt. Inte nöjd med nuet. Sedan borde vara här. Strax. Eller genast...

En dag att vara nära

En dag att vara nära. Är här. Eftersom jag tycker att människan borde vara med mig. Hos mig. Därför ser jag till att hålla mig nära honom. Nästan hela tiden. Bara för att jag vill. Inte för att få fördelar. Mera mat eller så.

Jag somnar på hans arm. Jag kryper upp i hans knä. Jag lutar mig mot honom. Jag nuddar hans fötter när han diskar. Jag kelar och buffar. Lägger han sig. Så sträcker jag ut mig längs hans ben. Värmer honom en smula. Håller han på och plockar i ordning eller städar här hemma. Ser jag till att ha honom i blickfånget. Så att jag vet när han till slut sätter sig ner. Och jag får lägga mitt huvud mot benet hans. En sådan dag. Är det.

Lunchen som avnjöts två gånger

Människorna kommer hem med varma hälsningar. Från ett antal människor. Jag ser min människa i ögonen och blinkar. Böjer en aning på huvudet. Glad över att ha blivit ihågkommen. Uppmärksammad. Får mig att känna och inse. Att jag finns till. I någons tankar. I mänskligt minne. Bättre än USB.

Människan berättar att det inte var han som förde mig på tal. Utan en bokförd. Jo, jag tackar. Den litteräre. Dessutom. Det är till att ha gjort avtryck. Lämnat spår. Redan i min livstid. Tänker jag. Människan återger menyn. Beskriver lunchens alla läckerheter. Som om han inte bara återupplevt kalaset. Utan ätit lunchen. En andra gång. Så livligt levande. Är beskrivningen. Att jag blir tvungen att bege mig. Till skålen. För att knapra på det som är min magra lott. Torrfoder som knastrar. Värre än knäckebröd. Men betydligt nyttigare. För katter.

Till skålen få jag sällskap. Berättaren vill inte sluta. Min människa bara fortsätter. Talar om den berömde konstnären. Från Katthammarsvik. Som inte satt me…

Hämtmat

Hämtmat är inte dumt. Människan ringer och beställer. Det han och hon längtar efter. Om de tycker att de har råd. Så ibland hämtas mat från en vedugnspizzeria. Eller från lokala Thairestauranger, Kinarestauranger eller rena snabbmatskedjor. Så fylls hemmet med de ljuvligaste dofter. Klart att jag trånar. Efter att få smaka.

Jag trampar runt fötterna på människorna när de dukar. Bordet. Det händer att de snubblar. Inte på mattan. Inte på trösklar. Utan på mig.

Min lösning är annorlunda. Enklare. Smartare. Hämtmat ordnar jag på mitt eget sätt. Jag hämtar människan. Så ordnar det sig. Med maten... Mums!

Stå på huvudet

För dagen bara ett påstående. Ett konstaterande. Även en katt kan stå på huvudet. Så det så. Att människan klappar i händer och ropar kullerbytta. Spelar ingen roll. Även om fyra ben trasslar dubbelt så sällan. Som två. Kan något av dem halka. Glida. Komma i vägen för något annat ben. Så jag stod på huvudet. Inte som på cirkus. Eller i gymnastiken. Utan som på hallmattan. Alldeles nyss. Jag kan rekommendera det. För stressade människor. Även om det kan göra ont. Som ett ofattbart snabbt sätt. Att stanna upp...

Kulmage är en kul mage

Besökarna stannade häpna till. När jag kom marscherande. Förbi. De stirrade storögt på mig. Aha, tänkte jag, beundrare. På visit. Gäster som gärna vill titta på mig. Imponerade över min gracila skönhet. Men för stunden hade jag inte tid. Utan trampade vidare. Måste man gå på lådan. Så måste man.

Människan vill gärna diskutera. Varför jag gör som jag gör. Ska jag kissa vädrar jag bara en aning. Med näsborrarna. Innan jag resolut kliver i lådan. Eftersom jag brukar vänta i det längsta. Skvalar det snart ljudligt. Men gäller besöket något mera. Då undersöker jag lådan ordentligt. Noga. Kollar om utgrävning ägt rum. Gammalt avfall avforslat. Borttaget. Så att det är fritt fram. Sedan snurrar jag runt. Åt olika håll. Sprätter och skrapar. Sedan blir det som det brukar. Stånk och stön. Mer tänker jag inte berätta idag. Människan får fortsätta undra.

Snart kom jag vandrande tillbaka till gästerna. Ni måste vara Sixten, sa en dam. Ni måste vara gammaldags, svarade jag. Som niar mig. Säg Sixte…

Gör det baklänges - så blir det rätt

Trädklättring är jag expert på. Liksom alla katter. Vi kan ta oss upp i ganska stora träd. Nästan som om vi sprang. På stammen och grenarna. Men jag klättrar sällan för nöjes skull. Utan bara om jag vill få utblick. Utsikt. Eller när jag jagar. Till och med en fjäril. Kan få upp mig i ett träd.

Alla har vi svagheter. Min är jag har svårt att ta mig ner. Igen. Som en smart katt vill jag ju se var jag ska sätta klor och tassar. Allt annat vore galenskap. Människorna har sällan tålamod. Att vänta ut mig. När jag funderar över hur. Jag ska ta mig ner. När de tröttnar kommer de dragande. Med stolar och stegar. För att hämta ner mig. De skulle bara låta mig vara.

En gång tappade jag fotfästet. Tassarna gled. Och jag blev hängande. Som i en trapets. Gungeligung. Sa jag inte då. Även om jag på alla sätt. Försökte ta mig upp igen. Till sist föll jag och lyckades som de flesta katter. Att vända mig i luften. Under färden. Mot marken. Så att jag landade på alla fyra tassarna. Då ruskade jag bara…

Fanfar i gryningen

Nyss vaknade jag. Först hördes ingenting. I gryningen är det lugnt. Tyst. Ändå har något väckt mig. Ett läte från fälten. Där dimman brukar ligga tät. Så här tidigt. Jag ligger blick stilla och lyssnar. Då kommer en fanfar. Fler och fler. Rop. Triumferande och sorgsna. På samma gång. De fyller rymden. De märkliga ljuden. Från trumpetande fågelhalsar.

Vilken väckarklocka! Tranorna utgör. Tänk om jag fick lifta med dem. När de majestätiskt lyfter. Och flocken stiger mot höjden. Som härolder. Förkunnande att morgonen är nu. Högt upp i skyn. Där skull jag rida. Som en Nils på sin gås. Se upp! Här kommer Sixten Holgersson. Drömmer jag. När fåglarna tystnat. Lugnet har lägrat sig. Och jag sluter ögonen. Ett ögonblick. En stund. Bara en kort. Stund...

Varför gömde han fisken?

Vilken påhittig katt. Min företrädare var. Frans trick med att sparka ut brödkorgen. På köksgolvet. Ska jag lägga på minnet. Var det någonsin bröd i korgen? Min människa svarade, den var alltid välfylld. Med extragräddat hårt bröd. Gissa om vi fick plocka brödbitar från golvet. Och sopa!

Vad gjorde han mer? Frågade jag nyfiket. Min människa tittade mot taket. Som om där stått skrivet något om katten Frans och hans öden och äventyr. Men jag vet ju att många människor. Gör så där. Liksom tittar mot höjden när de försöker. Minnas och komma ihåg. Fisk, sa min människa, var inte något han åt. Om han kunde låta bli. En gång fick han nylagad abborre eller mört. Vips, försvann den hur hans skål. Så hungrig du var sa vi då. Men det dröjde inte länge så började det lukta. Från en matta i rummet bredvid köket. Såg man noga efter syntes det. Att mattan buktade. Hade fått en liten höjd på ett ställe.  Därunder låg hela fisken. Vilken stank. Det blev till att tvätta mattan och skura golvet.

Fisk är i…