Sixten, kom fram. Kom och
hälsa. Vi har fått besök! Jag räknar ut att det är vad min
människa säger. Där jag ligger hörs det dåligt. Trots att min
hörsel är utmärkt. Exceptionell. Lysande. Men mina öron är mera
finstämda vad gäller prassel och vingesus. Mänsklig röst är
svårare. Än svårt. Från den noga utvalda platsen. Stället där
jag uppehåller mig. Är det han säger obegripligt. Gallimatias. Struntprat.
Just där jag befinner
mig. Låter det som om han säger: Sfinxen, kom an. Ko-Elsa. Far hot
ett ök! På sådana uppmaningar. Blir det inga svar. Jag rör mig
inte ens. Drar inte efter andan. Ligger blick still. Och bara finns.
Ha vinter kräks!
Människan fortsätter att tala med mig. Är han inte riktigt klok? Vad säger han? Efter en stund. Har jag
räknat ut. Att det nog betyder: Att du inte kvävs! Han säger så
bara för att jag krupit ner. Krypt. I hans säng. Under överkastet. Och
därefter under täcket. Har jag gjort mig en krypta. En grotta. Ett hålrum. Där ligger jag i värmen. Som en gratäng
under ett tjockt täcke ost. Långsamt dåsar jag bort. Vänder mig någon enstaka gång. Så det prasslar om textilierna. Där och då. I mörkret. Drömmer jag om
varmare länder.
Så gör inte bara jag. Vi
katter skaffar oss. Ett hetare privatliv. När helst det passar. Oss.
Under filtar och täcken. Just nu passar det. Märkligt bra. För
mej.
Kommer fram gör jag. När
denna sängbastu gjort sitt. Och gästerna gått. För sinnet och kroppen. Då kommer jag
fram. Inga konstiga ord behövs. Inga lockrop. Inga övertalningar.
Jag kommer fram när jag kommer fram. Mera passande än så. Kan det
aldrig bli.
Så klockrent! Nisse kommer att tillbringa sommarsemestern i Sverige under alla täcken han kan hitta. I helgen fann jag honom sovandes sin siesta i mitt mörklagda och svala sovrum, blicken jag fick när jaggjorde det fatala misstaget att dra upp den tunga ridån och dra ifrån gardinerna för att släppa in solljus...
SvaraRadera