Prassel i mörkret

Sixten, kom fram. Kom och hälsa. Vi har fått besök! Jag räknar ut att det är vad min människa säger. Där jag ligger hörs det dåligt. Trots att min hörsel är utmärkt. Exceptionell. Lysande. Men mina öron är mera finstämda vad gäller prassel och vingesus. Mänsklig röst är svårare. Än svårt. Från den noga utvalda platsen. Stället där jag uppehåller mig. Är det han säger obegripligt. Gallimatias. Struntprat.

Just där jag befinner mig. Låter det som om han säger: Sfinxen, kom an. Ko-Elsa. Far hot ett ök! På sådana uppmaningar. Blir det inga svar. Jag rör mig inte ens. Drar inte efter andan. Ligger blick still. Och bara finns.

Ha vinter kräks! Människan fortsätter att tala med mig. Är han inte riktigt klok? Vad säger han? Efter en stund. Har jag räknat ut. Att det nog betyder: Att du inte kvävs! Han säger så bara för att jag krupit ner. Krypt. I hans säng. Under överkastet. Och därefter under täcket.       Har jag gjort mig en krypta. En grotta. Ett hålrum. Där ligger jag i värmen. Som en gratäng under ett tjockt täcke ost. Långsamt dåsar jag bort. Vänder mig någon enstaka gång. Så det prasslar om textilierna. Där och då. I mörkret. Drömmer jag om varmare länder.

Så gör inte bara jag. Vi katter skaffar oss. Ett hetare privatliv. När helst det passar. Oss. Under filtar och täcken. Just nu passar det. Märkligt bra. För mej.

Kommer fram gör jag. När denna sängbastu gjort sitt. Och gästerna gått. För sinnet och kroppen. Då kommer jag fram. Inga konstiga ord behövs. Inga lockrop. Inga övertalningar. Jag kommer fram när jag kommer fram. Mera passande än så. Kan det aldrig bli.