måndag 22 juli 2013

Pinnstol, gemenskap och skinka


Vid matbordet står en stol. Egentligen finns där minst sex stolar. Men just nu. Spelar det ingen roll. Det här handlar om den svarta pinnstolen. När kvällsmaten intas. Av människorna. Händer det. Att jag sätter mig på stolen. Uppmärksamt granskar jag min människa. Blinkar med ögonen. För att visa hur vänligt sinnad jag är. Hur bra jag har det

Sixten, vad ser du egentligen? Undrar han. Och ser forskande på mig. Just där och då. Undrar jag om han är dum. Eller mer exakt. Hur det står till med hans förmåga. Att iaktta och förstå. Han kan inte undgå att se hur jag tittar stint på honom. Likaså kan han väl inte låta bli att se? Mina lystna ögonkast. Som i tur och ordning. Landar på smörpaketet. Skinkfatet. Smöret. Skinkan. Min människa.

Du tigger väl inte, säger människan. Han är mycket bestämd på att ingen mat. Ska ges till mig, Sixten, the cat. Vid bordet. Får jag något läggs det alltid i matskålen. Bortsett från om någon tappar. Ätbara bitar. Då hoppas jag mest på ostbågar. Eller räkor. Om sådana finns. Det mesta duger. Åt mig. Människan säger att jag slukar allt som går att äta. Du vräker i dig mat. Påstår han. Ofta. Som om det inte finns en morgondag. Och att maten toge slut. Lätt för honom att säga. Som har platskort. Kontanter. Bil. Och tillgång till affärer. Själv lever jag av nåd.

Egentligen har min närvaro. På den svarvade pinnstolen. Den svarta. Inte alls med föda att göra. Jag sitter där av samma skäl som andra gör. För att att få tillhöra sällskapet. Vara en i gemenskapen. Känna av stämningarna. Få uppmärksamhet. Även om den inte alltid är översvallande stor. Utan rent av förströdd. Men i grunden välkomnande och bejakande. Accepterande. Jag är med. Får vara med. Räknas. 

Då gör det absolut ingenting. Om även jag får smaka skinkan... Skulle det så vara. Att den placeras i min för dagen gröna maskål. Tänker jag genast sluka den. Glupskt. Som vore överlevnaden beroende av just denna tugga. Ett sätt att vara i nuet. Format av årtusendens erfarenhet. Att mat kan man aldrig ra för givet. Som min ganska bortskämda människa ofta gär. Förutom när han ber bordsbön. Då hör jag ju att han är tacksam. Gott så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...