onsdag 24 juli 2013

När stolarna vid bordet står tomma

Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?

Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.

Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...

Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!

Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...