onsdag 31 juli 2013

Berätta om Frans

Vi satt och hängde vid frukostbordet. Människan hukade sig intresserat över en tidning. Jag satt på pall. Den lilla stol jag brukar använda. På morgonen. Vid köksbordet.  Jag såg människan. Och undrade vad som hände. I hans huvud. Han läste och skakade på huvudet. Skrattade till. Fnös och vände blad.

Just då passade jag på. Högt sa jag, du kan väl berätta om Frans! Jag tycker att Frans är min vän. Jag känner honom. En smula. Eller lite mer. Vi är som syskon. Trots att vi aldrig träffats. Frans är den katt som min människa bodde hos. För länge sedan. I ett annat århundrade.

Vad vill du veta? Du vet nog det mesta. Som jag kommer ihåg. Frans var en trevlig rödhårig katt. Mycket Norsk skogskatt fanns det i honom. Han flyttade till oss när hans tidigare människa. Den skickliga kocken blev allergisk. Väldigt mycket allergisk. Fick svårt att andas.

Frans var ganska pratsam av sig. Han kunde också säga ifrån. Som du gör. Det var en tid då jag var ganska sjuk. Så gott som varannan dag. Gick jag i dialys på sjukhuset. Du vet när de renar blodet eftersom njurarna inte klarar av sin uppgift.

När jag kom hem från behandlingen la jag mig på soffan. Alldeles utmattad. Frusen. Då kom Frans släntrande. Hoppade upp i soffan. Kröp upp på mitt bröst och la sitt huvud i min halsgrop. Där dåsade vi i timmar. Tala om medicin! 

Men blev han hungrig kunde han gå till medmänniskan och ge henne en klapp på kinden. En försiktig örfil. Eller en ganska hårdhänt smäll. Utan klor. Hände det inget gick Frans ut i köket. Öppnade skafferiet. Hoppade in på hyllan med brödkanter. Sköt ut det med sina starka bakben så det for i golvet. Med ett förfärligt skrammel. Så ordnade han påfyllning. Av matskålar. Fick friskt vatten...

tisdag 30 juli 2013

Med huvudet på tassarna

Ute regnar det. Ordentligt. Rejält. Mycket. Så pass att jag, Sixten,the cat, inte ens tjatar om att få gå ut. Vad ska jag göra därute? Kan man undra. Där smyger bara ilsksinta katter från trakten. Som vill rispa mina öron. Sätta grova klor i mitt skinn. Som nget hellre vill än att sätta mig på plats. Med aggresion och häftigt slagsmål. Så. Jag tar det lugnt inomhus. Torrskodd och välfödd. Nästan välgödd.

Jag lägger mig tillrätta. Med huvudet på tassarna. Där ligger jag och plirar. På vardagsrummets största och mjukaste matta. Ser om det händer något. Har du aldrig tråkigt, undrar människan just då. Förvånat lyfter jag huvudet och ser. Direkt på honom. Tråkigt? Vad är det? Hur gör man för att ha det tråkigt. Kan du några knep? Jag lyckas aldrig bli uttråkad. Less. Ha det så där. Hur kan det bekrivas? Som något enformigt, enahanda?

Jag behöver bara blunda. En smula. Så är jag på jakt. Smyger mig fram i fjärran djungler. Skrämmer papegojor. Eller undulater. Plötsligt är jag en mästare. I att klättra i träd. Klänga i lianer. Utstöta skrämmande vrål. Så befinner jag mig under en Palm. Vid en solig strand. Där i skuggan dåsar jag en stund. Drömmer om fjärran länder. Om ett stort hus. Utanför regnar det. Ordentligt. Rejält. Mycket...

fredag 26 juli 2013

Har du kuvert?

Igår fick människan bråttom. Min mat höll på att ta slut. Inte för att jag blev orolig. Det brukar ordna sig. Men han ville sluta slarva. Med min dietmat. Som märkligt nog bara veterinärer kan sälja.

Annan kattmat kan vilken affär som helst prångla ut. Som innehåller allt möjligt kladd. Ibland med mindre nyttiga ingredienser. Men den verkligt näringsanpassade. Den får bara specialisterna tillhandahålla (hålla fram och lägga i kundens hand)? Tokigt för min människa. Lönsamt för djurklinikerna? Människan klagar. Nu måste jag hitta en veterinär som håller öppet. Och som säljer det du behöver. Att det ska vara så bökigt. Får till och med ta bilen för att fara och leta. Med GPS. eftersom veterinärerna har så konstiga platser de håller till på. Nog borde denna uppmärksamhet få dig att känna dig speciell?!

Inte särskilt, sa jag. Speciell känner jag mig. Varje gång min matskålen fylls. Utan att jag behöver tigga, böna, tjata och be. Då mår jag som en prins. Prins Sixten smörjet kråset. Inte med stekta sparvar. Eller bönor med festliga namn. Alltså inga: har du kuvert? Eller rakskuren potatis. Jag trivs oftast bra. Med torra små pluttar. Foderpellets. Suck. Tänk så det kan vara.

Förresten. Har du några kuvert? Några riktiga. Vita eller bruna. Inte gröna. Av papper. Jag ska skriva. Till någon. Och fråga varför just min mat måste säljas. I specialaffärer...


onsdag 24 juli 2013

När stolarna vid bordet står tomma

Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?

Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.

Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...

Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!

Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.

måndag 22 juli 2013

Pinnstol, gemenskap och skinka


Vid matbordet står en stol. Egentligen finns där minst sex stolar. Men just nu. Spelar det ingen roll. Det här handlar om den svarta pinnstolen. När kvällsmaten intas. Av människorna. Händer det. Att jag sätter mig på stolen. Uppmärksamt granskar jag min människa. Blinkar med ögonen. För att visa hur vänligt sinnad jag är. Hur bra jag har det

Sixten, vad ser du egentligen? Undrar han. Och ser forskande på mig. Just där och då. Undrar jag om han är dum. Eller mer exakt. Hur det står till med hans förmåga. Att iaktta och förstå. Han kan inte undgå att se hur jag tittar stint på honom. Likaså kan han väl inte låta bli att se? Mina lystna ögonkast. Som i tur och ordning. Landar på smörpaketet. Skinkfatet. Smöret. Skinkan. Min människa.

Du tigger väl inte, säger människan. Han är mycket bestämd på att ingen mat. Ska ges till mig, Sixten, the cat. Vid bordet. Får jag något läggs det alltid i matskålen. Bortsett från om någon tappar. Ätbara bitar. Då hoppas jag mest på ostbågar. Eller räkor. Om sådana finns. Det mesta duger. Åt mig. Människan säger att jag slukar allt som går att äta. Du vräker i dig mat. Påstår han. Ofta. Som om det inte finns en morgondag. Och att maten toge slut. Lätt för honom att säga. Som har platskort. Kontanter. Bil. Och tillgång till affärer. Själv lever jag av nåd.

Egentligen har min närvaro. På den svarvade pinnstolen. Den svarta. Inte alls med föda att göra. Jag sitter där av samma skäl som andra gör. För att att få tillhöra sällskapet. Vara en i gemenskapen. Känna av stämningarna. Få uppmärksamhet. Även om den inte alltid är översvallande stor. Utan rent av förströdd. Men i grunden välkomnande och bejakande. Accepterande. Jag är med. Får vara med. Räknas. 

Då gör det absolut ingenting. Om även jag får smaka skinkan... Skulle det så vara. Att den placeras i min för dagen gröna maskål. Tänker jag genast sluka den. Glupskt. Som vore överlevnaden beroende av just denna tugga. Ett sätt att vara i nuet. Format av årtusendens erfarenhet. Att mat kan man aldrig ra för givet. Som min ganska bortskämda människa ofta gär. Förutom när han ber bordsbön. Då hör jag ju att han är tacksam. Gott så.

Engelska på riktigt

Vi har Amerikabesök. Som tur är förstår jag engelska. Åtminstone så länge besökarna inte säger något. Utan nöjer sig med att göra saker. Som att försöka klappa mig. Den som utan tillåtelse klappar mig. Den lappar jag till. Med blixtsnabba tassen. My draw paw. In a mexican stand off. Som i en duell. Ungefär. Den gode, den onde och den fule. Hette filmen. Tror jag. Där de stod mitt emot varandra. Och drog sina revolvrar. Har jag för mig. Man ser inte alltid så bra. När man ligger i människans knä. Jag drar min tass. Snabbare än snabbt. Kvickare än Lucky Luke's skugga.

Men alldeles usel är jag inte. På språk. Jag lär mig att konversera med hjälp av filmer. På TV. Nobody puts baby in a corner. Säger jag. Innan jag går och lägger mig. I favoristolen. I put myself there. Whenever. Närhelst. Det passar mig.


lördag 20 juli 2013

Upp och ner



Idag är det mesta upp och ner. När jag med tassen skulle undersöka vattennivån i skålen. Såsom vi plägar göra. För att slippa lapa luft. Välte den. Full var den. Vätskan blötte torrfodret. Vips blev de knastertorra små pluttarna geggiga. Förvandlade till blöt mat.

Mina torra tassar. Blev halkigt våta. Gjorde därför en ofrivillig saltomortal. Blev liksom hängande. I luften. Innan jag damp ner. På fötterna förstås. Så jag gick och la mig. Igen. Närapå innan. Jag ens gått upp.

fredag 19 juli 2013

Ge namn och benämna

Du är som ett bindestreck. Sa min människa när jag visserligen låg i hans knä. Men sträckte ut frambenet och lät det vila på medmänniskan. Han ger mina kroppsställningar och rörelser namn. Varför kan man undra. För att verka insiktsfull? Vara en som förstår sig på katter? Framstår som lite fåfängt. Eftersom jag, Sixten, the cat, förstår honom bättre. Än han gör själv. Jag vet om han är glad. Ledsen. Förvirrad. Konfunderad. Innan han har fattat det. Själv.

Men här kommer fler. Av hans termer:
Vetekransen - när jag ligger hoprullad.
Limpan - när jag ligger för mig själv. Alldeles utsträckt. Och liksom jäser. Förnöjt.
Packningen - när jag utsträckt i min fulla längd. Ligger tryckt tätt intill människans ben. Som när man packat en bil inför semestern. Staplat och pressat samman. Ihop.
Barkborren -  när jag borrar huvudet in i benet. Eller armhålan. Armvecket. För att komma ännu närmare.
Spiran eller Solvändan. Ibland rent av kyrktornet -  när jag hälsar med svansen mot himlen.
Tröskeln - när jag lägger mig i vägen. Mitt i köket. När det ska lagas mat.
Gratängen - när jag vilar under sängtäcket. Och överkastet.

Den här aktiviteten hos människan kallar jag för lärjungen. Och tänker på Linnés adepter. Som fick lära sig att klassificera och benämna allt. När jag säger det. Till honom. Fnyser och frustar han. Smågnäggar. Som vore han ett russ. En liten häst. Alltså.

torsdag 18 juli 2013

Ord för dagen

Se morrhår vita, trubbig nos
Se spets på öronen
Se pälsens glans av borstens dos
Se svans mot himmelen

Hör katten jama någon gång
Hör spinnandets behag
Hör tassar trumma jakten lång
Hör sömnens andetag

Ta höga möbler, spana ut
Ta fart med liv och lust
Ta fast ett snöre, orken slut
Ta tid att vila, pust!

Nu diktar Sixten inte mer
Nu är för stunden nog
Nu är det dags att tagga ner
Nu mänskan datorn tog


Kom, får vi prata en stund

Sixten, kom hit så att vi får prata en stund med varandra. Sa min människa. Mitt enda svar var en lång blick från andra sidan rummet. Men så, kom hit, sa han sedan. Nu såg jag inte ens på honom.

Vad är det med dig idag? Har du vaknat på fel sida? Hur går det till, tänkte jag. Jag vaknar väl där jag vaknar. Då är det korrekt. Att hävda att den sidan är den rätta. Såvida jag inte vaknar på rygg. Ibland är de konstiga. De där människorna. De tänker och säger de märkligaste saker.

Trots att allt detta for genom mitt huvud brydde jag mig inte om att betrakta honom. Denna dag. Gitter jag inte. Vill inte. Orkar inte. Har sovit dåligt. Jagat fluga. Lyssnat på ljud från trafiken utanför husknuten. Fått människans ben i mitt huvud. En gång. Två gånger. Ungefär så där som livet behandlar oss. En sådan natt. Gör ont. Och jag fick nog.

Du kan väl svara, envisas människan. Jag vill ju bara ha kontakt. Med dig. Prata om en sak. Jag kommit att tänka på. Hur han än argumenterade. Och höll på. Rörde jag mig inte.

Slipp då. Sa han till slut. Jag ville ju bara höra hur du har sovit. Denna natt. Jag tror nämligen att jag råkat sparka till dig. I sömnen. Då lyfte jag på huvudet. Såg forskande på honom. Och log. Men bara en aning.

tisdag 16 juli 2013

Kattstretching för folk och fä

Min människa har noja. Rörelse- och gymnastiknoja. Ju mer han rör sig, desto smalare tror han att midjan blir. När hemligheten är vad och hur han äter. Dessutom tror han att han redan gjort det han tänker. Man skulle gå en långpromenad, säger han. Och sätter sig i närmaste soffa med en bok. Sägandes, det där var uppfriskande!

Själv har jag utvecklat en egen metod. För att bevara mitt smidiga format. Här väljer jag att bortse från vissa kommentarer. Som när en herr Lukas häromdagen såg på mig. Med lysande ögon. Då väntade jag, Sixten, the cat, på en komplimang. Men han sa, som vore han i chock, vilken jättekatt!!!

Min metod kallar jag Kattstretching för folk och fä. Idag presenterar jag grundrörelsen nummer ett. Den ger välbehag och avslappning. I rygg och muskler. Med bakbenen vilande mot marken reser jag mig. Så mycket det bara går. Med, eller på, frambenen. Sååå strääckeer jaag miig sååå myyckeet jaag kaan! Ett bakben i taget får sedan spännas. Innan det därefter grundligt tillåts slappna av. 

Ett par gånger om dagen gör jag Kattstretching. Njuter i fulla drag. Särskilt om jag sovit ihoprullad. Som en nybakad vetekrans. Min människa ser avundsjukt på mig. Varför ser det så skönt ut när du gör den där rörelsen? Om jag försöker sker det under pust och med stön. Ovigt och stelt.

Då säger jag uppriktigt precis som det är. Sanningsenligt. Brutalt. Du är en viktigpetter. En överviktig sådan. Inte för att det gör mig något. Du får vara och se ut hur du vill. Min människa är du hur som helst! Men du kanske skulle må bättre själv?

Då ler han insiktsfullt och en aning skuldmedvetet. Jag ska hoppa över korintkakan, vetebullen, glassen, chipsen. Det blir en lagom motion. När jag hoppar över dem. Högt ska jag hoppa...

Jag fortsätter. Ät mindre!. Kom igen sedan. Så kanske vi kan ge dig lite kattlik smidighet. Kanske, kanske, kanske....

måndag 15 juli 2013

Hur välja sin favoritstol

Varje katt borde ha en favoritstol. Det har jag. Den blir rummets viktigaste möbel. Om man frågar mig. Eftersom jag tillbringar en hel del tid. I älsklingsstolen. Inte för att jag bryr mig. Så mycket om tid. Men någonstans ska även en huskatt uppehålla sig. Finnas. Vara.

Valet av stol ställer stora krav. Egentligen är det jag. Som har stora krav. På denna möbel. Om kriterierna är uppfyllda. Väljer stolen nästan sig själv.

1. I stolen ska finnas plats. För en välvuxen katt. Ingen ska behöva svämma över. Verka pösig.

2. Underlaget ska vara mjukt. Gärna fjädra lite. Då blir stolen en skön stol.

3. En varm filt eller kudde är bra. Som man kan snurra runt på. Om det behövs. För att finna bästa viloposition. 

4. Huvudet ska kunna vila på tassarna. Utan att slå i. Stolskarmar. Eller dylikt.

5. Platsen där stolen står. Ska vara öppen. Ge bra översikt. Över rummet. Som i Vilda västern. Ungefär. Så att katten har en utväg. Om någon i cowboyhatt närmar sig. Utstyrd i keps. En blå från Fjällräven. Eller iförd svart basker. Till exempel. Som man vill kunna undvika. Avstånden får inte vara för långa. Till matskål. Och låda.

6. Stolen ska inte användas. Av andra. Hundar. Eller katter. Undulater eller marsvin. Då blir det förvirrat. Med dofterna. Folk ska inte sätta sig. I kattens stol, in spe. Människor luktar nämligen. Mycket mer. Än de vet eller tror. Än deras tröga nosar, näsor alltså, kan registrera. Om sagda stol blir andras. Är risken att man ger katten. I den. Överger den. Och går någon annan stans. 

7. Varje katt vill provligga stolen. En, två och flera gånger. Ska den testas. Den mänskliga sittmöbeln. Som eventuellt ska bli. Kattens vilstol. Somnar katten är det ett gott betyg. 

8. Fred är bra. För en katt. Som är fredsälskande. Ty i denna stol. Ska katten få vara. I fred!

9. Om allt det här tycks stämma. Har stolen gjort sitt val. Den har valt sin katt. Vill någon veta. Så är min nuvarande favoritstol flätad. Av rep. Som en välbyggd korgstol. Bara det att denna min stol. Inte knarrar. Eller knäpper. Utan håller tyst. Tiger still. Så, precis så, som jag vill ha det...

lördag 13 juli 2013

Ett ordspråk till

Solen vändsteker katten i fönstret - om den fräser kan det gå hett till.

Det sker sällan där jag är med. Men försiktighet är alltid bäst....




fredag 12 juli 2013

Kort ordspråk

Nytt ordspråk från Sixtens sommar:

En fluga gör ingen sommar - men den är fruktansvärt irriterande!

onsdag 10 juli 2013

Tryggare kan ingen vara

Denna natt har regnet piskat rutorna. Otrevligt. Otäckt. Särskilt när det blixtrar. Även om det inte är direkt över huset. Hör jag det. Tyr mig till min människa. Det är bra att vara nära. När det stormar runt husknuten.

Människan håller om mig. Gnolar på en psalm. Lugnande. Rogivande. Tryggare kan ingen vara...

Skepp ohoj

Skepp, ohoj, ropade jag ut. Uppflugen på rummets högsta möbel. Där från skänken hade jag utsikt över hela havet. Ja, rummet om man ska vara petnoga. För mig stormade det. Vågorna gick höga. Regnet piskade morrhåren. Jag ropade högt för att göra mig hörd i ovädret. En sjöman älskar havets våg...

Land i sikte, fortsatte jag. Och gjorde som jag brukade. Kastade mig ner från bryggan. Nu dyker vi! Som vore mitt segelfartyg en ubåt. Snabbare än snabbt dök jag. Långt ner. Till matskålen.

När jag stillat den värsta hungern. Svingade jag mig åter upp bland sjökort, rep och taljor. I själva verket var det ett kort på familjen, en snörstump och en tumstock. Men idag fick de byta namn. Bli något mera sjödugligt. Saragassohavet nästa, sa jag djärvt.

Min människa som råkat titta in i rummet skakade på huvudet. Sixten, min vän, sa han. Medlidsamt. Har du fått värmeslag? 

Nu vet det min tur att ha medlidande. I den här kylan? Jag lever bara ut mina fantasier. Det skulle du pröva. Vad sägs om peruk och Hawaiiskjorta? 

måndag 8 juli 2013

Prassel i mörkret


Sixten, kom fram. Kom och hälsa. Vi har fått besök! Jag räknar ut att det är vad min människa säger. Där jag ligger hörs det dåligt. Trots att min hörsel är utmärkt. Exceptionell. Lysande. Men mina öron är mera finstämda vad gäller prassel och vingesus. Mänsklig röst är svårare. Än svårt. Från den noga utvalda platsen. Stället där jag uppehåller mig. Är det han säger obegripligt. Gallimatias. Struntprat.

Just där jag befinner mig. Låter det som om han säger: Sfinxen, kom an. Ko-Elsa. Far hot ett ök! På sådana uppmaningar. Blir det inga svar. Jag rör mig inte ens. Drar inte efter andan. Ligger blick still. Och bara finns.

Ha vinter kräks! Människan fortsätter att tala med mig. Är han inte riktigt klok? Vad säger han? Efter en stund. Har jag räknat ut. Att det nog betyder: Att du inte kvävs! Han säger så bara för att jag krupit ner. Krypt. I hans säng. Under överkastet. Och därefter under täcket.       Har jag gjort mig en krypta. En grotta. Ett hålrum. Där ligger jag i värmen. Som en gratäng under ett tjockt täcke ost. Långsamt dåsar jag bort. Vänder mig någon enstaka gång. Så det prasslar om textilierna. Där och då. I mörkret. Drömmer jag om varmare länder.

Så gör inte bara jag. Vi katter skaffar oss. Ett hetare privatliv. När helst det passar. Oss. Under filtar och täcken. Just nu passar det. Märkligt bra. För mej.

Kommer fram gör jag. När denna sängbastu gjort sitt. Och gästerna gått. För sinnet och kroppen. Då kommer jag fram. Inga konstiga ord behövs. Inga lockrop. Inga övertalningar. Jag kommer fram när jag kommer fram. Mera passande än så. Kan det aldrig bli.

lördag 6 juli 2013

Återhämtning i fåtöljen

Fåtöljen är min borg. Som en kupad hand. Att vila ut i. Och vila uti. Så får det bli. Då vill det gärna bli bra. Denna dag. Plats för rekreation. På människans svarta favorittröja. Den ser numera ut som om den fått päls.

I denna paradisiska miljö snusar jag. Inte snus. Utan luft i djupa inandningar. Och ljudliga suckar. Följer därefter. På denna plats finns eftertanke som är färgstark. Inte blek eller krank.

Den politiska färgskalan är som en palett. Vi katter borde också ha en färg. Eller två. Symboliserande vårt partisammanhang. Våra krav. Våra frågor. Svart och vitt till att börja med. Som en läcer huskatt. Moi till exempel. Det blir grått. Som nattens alla katter. Grått omgivet av rött och blått. Japp. Så får det bli. Ska vi ha en blomma? Nej, det får vara. Det skulle i så fall vara kattmynta. Nu kan jag inte hålla ögonen öppna längre. Zzåå deet zzåå...

torsdag 4 juli 2013

Trött och slut

Utfestad känner jag mig. Trött och slut. Kattmedalen tog på krafterna. Nu är det hemma. Som gäller. Igen.Även om jag tycker mig se syner. En höna mindre än min tass. Tulpaner stora som hus.

Låt mig bara vara. Ifred. Så hämtar jag mig snart. Innan min människa hämtar ner mig. Från bordet. Där får jag bara vara. När han inte vet om det...

onsdag 3 juli 2013

I Kattmedalen haglar frågorna

Har du, Sixten, the cat, några synpunkter på hur mycket det får låta på våra gator och torg?
Glassbilarna låter lite för högt. De borde betala med gratis glass. Till dem som befinner sig. I närheten. Och kanske kunde de som går i högmässan få rabatt på kollekten! Eftersom kyrkklockorna låter. Ganska kraftfullt. Kollektrabatten? Till exempel 15 procent. Vore lagom.

Nu tänkte jag mer på hundar och katter...
Några av oss katter är riktiga pinglor. Det pinglar varhelst de går. Så borde det inte vara. Bjällror, blingbling och bjäfs borde bannlysas. Inte tillåtas. Vi gör oss bäst nakna. Eller i päls. Då låter det inte så mycket om oss. Lite brus. När vi far fram som vinden. I mars behöver vi få låta mera. Vår förkämpe och idol är Ronja. Hon visste att stora vårtjut ibland måste få eka över nejden.

Men om det handar om personliga uttryck. Vad får en domare bära som uttrycker de egna övertygelserna?
Jag tycker att ett band om halsen går an. Då vet man i vilket sammanhang var och en hör hemma. Då undviker man lätt jäv. Hundpoliser bör få ha extra långa klor. Även om det låter mer. Munkorg är inte fel. Då tuggar de inte av misstag. På närmaste katt. Sele är inte heller opassande. Sådan läderklädsel. Kan vara skräckinjagande. Men stilig. I det fria. Men ibland är det så. Att ett band om halsen. Räcker gott. Så att övertygelserna och tillhörigheterna syns. Inte döljs.

Vilka frågor är hetast, tycker du?
Klimatfrågorna. Ställda i gassande sol. Tillhör det hetaste som finns.

Har du blivi imiterad?
Flera gånger när några har ställt sig i vägen. När de inte flyttar på sig. Eller om de skriker högt. Till en kompis. Då. Har jag blivit det.

Imiterad??? Nu förstå jag inte riktigt vad du menar.
Jag tyckte du sa irriterad.

Vi lämnar den frågan. Hur länge stannar du i Kattmedalen?
Så länge det behövs. När utfrågningarna tar slut. Kamerablixtarna slocknar. Då drar jag. Mina människor saknar mig. De tycker det är tråkigt. Att bara läsa om mig. I själva verket. Vill de träffa mig. Själv. I egen hög kattlig svansföring. Om man säger så. Och när alla informella möten. På murar. I ruiner. Är avklarade. Då får det vara för den här gången. Du lämnar frågan. Jag lämnar Kattmedalen. Nu får det vara. Bra. Med det här flamset.


tisdag 2 juli 2013

Cool cat i Kattmedalen (vårt Almedalen) - intervju med kulturkattten Sixten

Hur ser du på sambandet mellan katter och kultur?
En ny avhandling visar. Att i samhällen där katterna förekommer sparsamt. Där är det svårt att få ekonomiskt stöd. Även för kulturella aktiviteter. Därför behövs mer stödsystem inom EU. För att promota katters tillvaro! Då blir det också bättre med kulturen.

Men i produktion är produktivitet produktivt. Finns det då något utrymme för kultur?
Jag har hört om företag som döpt om tiduren. Till kult ur. Det kan vara ett sätt. Men snålt. Man kan förstås spela Mozart. I högtalarna. Ljud är också kultur. Men då ska det förstås låta bra! Men man har nog inte tid att dansa folkdans. Samtidigt som bilarna ska skruvas ihop. Det finns kulturella begränsningar.

Företagen behöver inte bara sponsra kultur, utan ge plats för utövad kultur i fabrik och produktion. Håller du Sixten, the cat, med om det?
Italienska professorer hävdar det. Även på verkstadsgolvet skulle fler katter, t ex i ölproduktionen, t ex hos Spendrup, underlätta för kulturen. Vi är absolutister. Gillar piano och harpa. Och gör folk snällare... Uppfinningsrika. Innovativa blir människorna. Man kommer på alla möjliga sätt. För att kunna klappa oss. Tuffa kissar. Cool cats. Och så blir det mer pengar till kultur.

Finns det någon teori som förklara sambandet mellan kultur och katter. Och pengar?
Ja, det finns det.

Säg något mer om detta!
De är svåra. Att förstå. Teorierna. De är på italienska. Begripliga dock. Om man har översatt dessa italienska böcker. Från Milano. Till hjältars och vikingars bröl.

Nu förstår inte jag. Hur tänker du?
Tack, bra.

Var snäll och (dvs att) förklara.
Folk med pengar behövs först. Ett slags Ett punkt noll. Sedan krävs det katter. Punkt två. Ja, och punkt noll. Sedan behöver man pluring. Kalla det Tre punkt noll. När allt finns samtidigt. På en och samma gång. Interrelaterat. Då du. Blir det verkstad. Kulturverkstad!

Till sist, hur ser du på hela det här Kattmedalsmyllret. Finns det plats för kultur?
När jag ser på det. Syns det. Ganska tydligt. Men här är det jätterörigt. Som ett legobygge. På väg. Men eftersom det finns utrymme för mig. Intresse. Nyfikenhet. Måste även detta. Vara en kulturens boning. Ursäkta mig. Nu ringer det i kattmobilen. Dessutom ser jag någon jag känner. Får mig att spinna. Så nu måste jag sticka.

måndag 1 juli 2013

Pressträff i Kattmedalen

Sagt vid en presskonferens. På en plats i trakten. Av Kattmedalen. Där det serverades pellets. Eftersom det var lunchdags.

Välkomna. Somnar ni under denna pressträff. Gör det inte mig. Så mycket. Gör som ni brukar. Under seminarierna här. I Kattmedalen.

Vid en sammankomst. I närheten av Visby. Allt ligger ju nära här. Vi var faktiskt på Kattlunds gård. Bestämde vi oss. I partiet. Om det ska jag berätta. Ty jag var med.

Nåväl. Äntligen. Har partistyrelsen beslutat att göra ett utspel. Redan nu vill jag därför gå ut i offentligheten. Bara det. Jag som trivs så bra inne.

Var var jag? Jo. Ut! Skulle jag gå. Med ett avslöjande. Politisk dynamit. Vi vill få försprång. Stort försprång. Vi är snabba som geparder eller vinthundar. Med våra politiska nyheter. Därför berättar jag om våra affischer. Till valet. Vi ska nämligen ta en bild. Där söta kattungar ska finnas med. Och kanske en mops. För att visa att vi är tuffa. Törs mopsa oss. För de mjuka frågorna. Denna vår största affisch. Ska ha följande text:
Vi är som hund och katt. Rösta på oss!

Andra budskap blir:
Vi kan skälla, och jama, i ditt ställe!

Med oss ska alla. Åt ett annat håll. Häng med. Oss.

Klara och tydliga besked: Mjaa oouu!

Vi är ett gäng internationalister och för integration.
Vi tar avstånd från järnrör!

Kom med bland oss Afghaner och Perser, Engelska bulldoggar, Tibetanska tempelhundar och helt lokala bondkatter.

Katthem är ball! Rop och skall!

Vi vill höja katten!

Det går som en dans. Med oss som har svans.

Har du enbart svanskota, gör det inte ett jota.

Alltså. Det var det.

Men glöm inte. Att vi kan ändra oss! Bara det!













Tal i Kattmedalen

Kära åhörare i Kattmedalen,
Så roligt att vi samlats så många denna underbara kväll. Med småfåglar, möss, ja till och med fladdermöss svirrar runt allteftersom skymningen faller. Allt är upplagt för ett härligt mingel. Vi kan vimla natten lång. Till skillnad från mänskligt vingel.

Mina krav är kanske enkla. Men jag vill ge klara och tydliga besked. Om denna enkelhet. Som fler borde uppvisa. Kommande kvällar blir det inte så enkelt. Inga tydliga besked. Om hur det ska bli. För oss. Bryr politiker sig inte om djur? Vem kan förstå sådant? Trams och beskyllningar. Lär det bli.  Särskilt mot oss. Som om vi vore sämre. För att vi går nära marken. Eller hade fel. Jämt och samt. Vi vet vem som egentligen har fel. De som inte låtsas om oss katter... Och andra varelser.

För min del kräver jag bättre omsorg om djuren! Djuromsorgen måste komma först. Tycker vi. Vi i vårt parti. Äsch, jag säger som det är. Jag tycker så här. Ni andra får försöka hänga med. När jag får upp tyckarfart och kravhastighet som ingen kan matcha. Av de andra partierna.

Jag är inte bara katt. Jag är katten. The cat! Som sådan är det självklart för mig att vara hundvän. En stor hundvän. Närmare sju kilo. Kalla mig gärna djurvän. Absolut. Särskilt älskar jag småfåglar. Och möss. Därför ställer jag mig upp för större integration. Det är nästan bibliska proportioner i denna enkla tydlighet . Låt hund och katt vandra tillsammans, låt lejon och lamm vila sida vid sida! Låt stekta sparvar flyga. Då blir det ordning på torpet. Huller om buller. Uppsluppet. Tokrusningar och trädklättring. Ja, för oss som kan. Men vi klättrar gärna även för Er. För alla Er andra. Solidariskt, så att säga. Säg bara till. Men helst. Klättrar vi i opinionssiffrorna. Bara Ni säger till. Opinionsinstituten. För katten - säg till dem)

Hur vi än har det. Bor vi någonstans. Mitt hem är därför ett katthem! Ett bra katthem. Borde varje katt ha. Därför ska katthemmen byggas ut. Så de blir fler. Och ännu större. Än de var förut. Frågar du hur man ska betala detta? Så frågar jag detsamma. Hur ska det gå till? Men kommer katthem. Kommer råd! Goda råd.

Vi i kisskattdemokratirörelsen manar alla att ställa upp. En extra foderavgift kan finansiera allt möjligt. Bra. Det vill säga: allt möjligt bra. Som vi vill. Så får det bli. De rika får betala. Våra människor har råd att ha djur.Eller hur! (Plats för starka tassar, svansviftningar, pip, skall och  andra läten). Har de råd med oss har de råd att se till att alla har det bra. Det är ett måste. Som ska med. Alla ska verkligen med. I vårt samhälle. Där alla får hör hemma. Även får.

Vi måste stå samlade. Som vi gör ikväll. Denna natt. Bella notte! Och imorgon börjar vi vandringen mot taburetter och klösbrädor. Häng med! Tydligare kan det inte bli. Inte enklare heller. För den delen. Fördelen med oss i vårt parti. Är att vi är uthålliga och tillgivna. Kramgoa och omtyckta. 12 procent var det någon partiledare som ville ha. Bland människorna. Men. Vi omänskliga. Tänker INTE på procenten. Utan på röster.

Vi vill ha röster. Stödröster. Alla som röstar på oss stödröstar. De ger oss fyrbenta, med flera, stöd. Och vi är unika. Ty vi uppskattar skäll. Och sådana som jamar med. Så gör det!

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...