fredag 28 juni 2013

Illamående och orolighet

Även jag kan bli illamående. Svårt att tro. Men så är det. Tyvärr. Jag uppfattar mig som en ganska präktig katt. Välmående. Trots att jag inte fjantar runt fötterna på vilka besökare som helst. Försöker de kappa mig utan invit. Klappar jag tillbaka. Vilket gör mig till en trendkatt. Modern och tydlig. Jag sätter gränser. Ibland så snabbt att det som gällde nyss. Upphör. Innan någon fattat. Min människa förklarar det för gäster. Så gott han nu kan.  Med ett fint ord. Sixten har integritet. Säger han. Men så viskar han till de mera närgångna. Han kan vara lynnig.

Skulle jag? Vara lynnig? Icke, sa Nicke. Jag ska ta reda på vem denne Nicke är. Nån gång. Nu är jag mest upptagen. Med illamående. Jag spyr. Kräks. Kastar upp. På golvet denna gång. Mattorna kom undan. Slapp. Nu är det gjort. Jag är lättad. Men människan min. Är orolig. Inte i meningen inte rolig. Utan i betydelsen engagerat bekymrad. Oro. Är vad han känner. Bär eller har. Han torkar och tvättar golv. Just i detta nu. Kryper ovant på alla fyra. Ojar sig. Talar vänligt med mig. Särskilt glad är jag. För att han inte kallar mig kattkräk. Jag svarar ändå inte. Det är snart bra. Nu. Till exempel.

Snart ska jag tugga i mig. Mera gräs. Men det berättar jag inte. För människan. Den orolige.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...