tisdag 25 juni 2013

Bara vara nära


Om kvällarna ser vi på TV. Människorna och jag. Även om fördelningen är en aning ojämn. De tittar. Och jag ser på dem. Vid enstaka tillfällen. Mest ligger jag med huvudet tryckt mot min människa. Inte av spänning. Inte av ointresse för programmen. Utan för att att bara vara nära. Vilket borde vara de flesta katters namn: bara vara nära!

När människan till sist reser sig för att gå till sängs följer jag med. Ut i köket. Ty där vankas kvällsvard. Blöt mat. När han skopar upp födoämnena frågar han mig om jag minns något av vad som synts i rutan under kvällen. Not much, svarar jag. För vad ska man säga? Sommartelevision är lika intressant som att se isen smälta när man avfrostar frysen. Eller lika engagerande som att betrakta potatisgratängen långsamt förvandlas i ugnen. Från råvaror till färdig rätt. Också där finns en ruta. Man kan stirra på. Eller igenom.

Nej, jag nöjer mig. Att bara vara nära. Därför är detta att gå till sängs inte så dumt. Efter en stund. När människorna somnat. Hoppar jag upp till dem. Sängen gungar när sju kilo mästerkatt landar vid deras fötter. Men snart har jag letat mig upp till kuddar och armar. Där trivs jag bäst. Att bara vara nära. Snart somnar jag. Och drömmer om Morden i Midsomer, Downton Abbey och några engelska barnmorskor. Som arbetar med anglikanska nunnor! Bara det! 

Även om jag inte tittar. På televisionens bildströmmar. Som aldrig tycks sina. Är jag inte utan förmågan att höra. När människorna tittar på televisionens program. Lyssnar jag. Uppmärksamt. På dialogen. I drömmen får det jag redan hört färg och form. Blir bilder. Och drama. Som berör. Som kommer även mig riktigt nära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...