Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2013

Illamående och orolighet

Även jag kan bli illamående. Svårt att tro. Men så är det. Tyvärr. Jag uppfattar mig som en ganska präktig katt. Välmående. Trots att jag inte fjantar runt fötterna på vilka besökare som helst. Försöker de kappa mig utan invit. Klappar jag tillbaka. Vilket gör mig till en trendkatt. Modern och tydlig. Jag sätter gränser. Ibland så snabbt att det som gällde nyss. Upphör. Innan någon fattat. Min människa förklarar det för gäster. Så gott han nu kan.  Med ett fint ord. Sixten har integritet. Säger han. Men så viskar han till de mera närgångna. Han kan vara lynnig.

Skulle jag? Vara lynnig? Icke, sa Nicke. Jag ska ta reda på vem denne Nicke är. Nån gång. Nu är jag mest upptagen. Med illamående. Jag spyr. Kräks. Kastar upp. På golvet denna gång. Mattorna kom undan. Slapp. Nu är det gjort. Jag är lättad. Men människan min. Är orolig. Inte i meningen inte rolig. Utan i betydelsen engagerat bekymrad. Oro. Är vad han känner. Bär eller har. Han torkar och tvättar golv. Just i detta nu. Kryper ov…

Skrivstil, det vore något

Sixten, sa min människa, det är dags för dig att börja skriva. Skrivstil. Inte texta. Inte med tryckbokstäver.
Skrivstil, sa jag omedelbart, har inte vi diskuterat det här förut? Och vad menar du med skrivstil? Egentligen? Det låter som om det hade med mode att göra. Vad har du för stil, har jag hört att man frågat, är du stylad? Visst, kan man svara, i skrivstil. Kanske har man iklätt sig kläder med bokstäver? Eller i mitt fall en filt att softa på med text?
Softa, sa människan, det var länge sedan jag hörde någon säga. Vi sa oftare slappa, mysa eller hänga. Skrivstil är faktiskt ännu äldre. Man skriver så att texten liksom flyter och flödar. Bokstäverna är sammanbundna med varandra och står inte var och en för sig. Förresten, kanske är det bristen på skrivstil som leder till alla särskrivningar. Det där att ord en del as upp i små lätt smälta portioner.
Ja, ja, sa jag smått otåligt, tala om för mig varför jag behöver skriva skrivstil. Penna har jag ju redan. Det är bara att sänka en k…

Bara vara nära

Om kvällarna ser vi på TV. Människorna och jag. Även om fördelningen är en aning ojämn. De tittar. Och jag ser på dem. Vid enstaka tillfällen. Mest ligger jag med huvudet tryckt mot min människa. Inte av spänning. Inte av ointresse för programmen. Utan för att att bara vara nära. Vilket borde vara de flesta katters namn: bara vara nära!
När människan till sist reser sig för att gå till sängs följer jag med. Ut i köket. Ty där vankas kvällsvard. Blöt mat. När han skopar upp födoämnena frågar han mig om jag minns något av vad som synts i rutan under kvällen. Not much, svarar jag. För vad ska man säga? Sommartelevision är lika intressant som att se isen smälta när man avfrostar frysen. Eller lika engagerande som att betrakta potatisgratängen långsamt förvandlas i ugnen. Från råvaror till färdig rätt. Också där finns en ruta. Man kan stirra på. Eller igenom.
Nej, jag nöjer mig. Att bara vara nära. Därför är detta att gå till sängs inte så dumt. Efter en stund. När människorna somnat. Hoppar…

Mera människa? Eller katt?

Du, sa jag till människan. Är du människa på samma sätt som jag är katt? Eller är du det du är. På något annat sätt?
Min människa, som var på väg att sätta på sig skorna, stelnade till. Mitt i rörelsen. Han vände sig mot mig. Perplex såg han ut. Alldeles perplex. Vad i all världen menar du? Sa han. Anser du att man kan vara det man är på olika sätt? Oavsett om jag är man eller kvinna, kommer från de inre delarna av Mongoliet eller från centrala Visby, har utstående öron och fräknar eller rakt hår och bruna ögon – så spelar det ingen roll. Människa vore jag under alla omständigheter.
Men, rätta mig om jag har fel fortsatte jag, det är så att jag har hört om människor som anser att man kan bli av med sin mänsklighet. Om man beter sig fruktansvärt och våldsamt eller gör andra illa. Då förlorar man sin rätt, anser somliga, att betraktas som människa. Och därmed få behålla sina mänskliga rättigheter.
Pytt, sa människan. Strunt! Larv! Han lät riktigt upprörd. Sådana dumheter ska man avvisa. Äv…

Var är Sixten? Var är katten?

Var är Sixten? En kort fras som kan sägas på olika sätt. När den nästan sjungs vet jag att man är på jakt efter mig. Men att husfolket samtidigt vill låta mig veta att de kommer. Så att jag kan gömma mig ännu bättre.
Men samma ord kan betyda att man vill hitta mig. För att fråga varför jag har gjort än det ena, än det andra. Då om någonsin håller jag mig undan. Man är inte alldeles tappad bakom en vagn!
Var är katten? Ord som klingar än mer olycksbådande. Då har man kanske hittat ett före detta garnnystan. Nu som trassel. Sådant sker inte för att jag vill ställa till det. Bort det! Men jag tror verkligen att det man kastar på golvet. Är till för mig. Ligger ett garnnystan och en halvfärdig stickning nedanför en fåtölj. Tar jag det som en inbjudan. Varför skulle jag inte göra det?
Ligger samma stickning i en korg jagas trådarna aldrig. Inte av mig. Då hoppar inga maskor av stickorna. Lugnt och försiktigt. Makar jag undan ett och annat. Då lägger jag mig tillrätta i korgen. Understundom. …

Jag - en solkatt

Sommaren började med mycket sol. Om nu kan kalla juni månads första hälft för sommar. På andra håll i landet har det både regnat och åskat och på somliga utsatta platser har människor fryst och huttrat. De borde vara som oss. Skapade med egen päls!
Sixten, säger min människa nyfiket, varför lägger du dig alltid i solen? På golv och mattor, stolar varhelst en strimma sol letat sig fram. Där hittar jag dig. Du är allt en riktig solkatt.
Nu blir jag imponerad, replikerade jag, Sixten, the cat. Du har just fyllt ordet med en ny innebörd. En katt som ligger och gonar sig i värmen – just en grann solkatt. Visst. Gärna solkatt.
Som av en egendomlig och oväntad tillfällighet föll solen på människans armbandsur. Genast hoppade en liten solfläck fram på väggen. Den hoppade och for så snart han rörde armen. Där har du en annan och lite mindre solkatt, sa jag lekfullt och kastade mig mot ljusfläcken. Som retfullt och utmanande for iväg. Solreflexen rörde sig verkligen som en katt. På intensiv jakt…

Jag, en tiger?

Vilka egenskaper har du Sixten, frågade människan. Han hade just sett ett program om tigrar på en djurkanal i televisionen. Är du i själva verket en liten tiger? Förklädd till huskatt? Jag stirrade förvånat på honom. Vad var det för frågor? Skulle jag vara ett litet vilddjur? I förklädnad?
Vilka egenskaper har de här tigrarna som du vill att jag ska likna? Jag frågade så för att försöka förstå varför han ville få mig till tiger. Visserligen krympt. Och i förklädnad. Jag är inte randig. Bor inte i den indiska djungeln. Eller i djurpark. Och inte väger jag mer än en människa.
Människan gav inte upp. Tigrar är djur som har en utomordentligt jaktinstinkt. Det har ju du också. Fastän du mest jagar tygmöss, småkryp och flugor. De är smidiga och kan smyga ljudlöst. Ungefär som du. Tigrar kan bli tama. Några bor till och med i ett kloster. Så de har väl en meditativ läggning, ja de tycker om att dåsa och tänka mest på ingenting. Så där som du gör. Ofta.
Nu får du ge dig, sa jag strängt. Jag är e…

På väg

Bilresor är inte för mig. Det gungar för mycket. Ljuden är för många. Ljus och skuggor skiftar så ofta att jag tror mig ha hamnat i ett kalejdoskop. Eller skåp. Bilen är ju som en låda...
Mina klagolåt tar man hänsyn till. Genom att tala med mig. Vilket lugnar en stund. Men snart stiger ljuden fram. Ur min strupe. Klagosång, säger min människa. Ska du recitera Klagovisorna igen? Sixten, kom igen.
Aouuu, svarar jag då. Oouuu, fortsätter jag. Tills vi kommit utanför Strängnäs. Där slutar jag tvärt. Lägger mig tillrätta i hundburen! Min människa vill att jag ska ha gott om plats att vrida. Och vända på mig. Vilket jag också gör.
Ska man dessutom åka färja dundrar det en hel del. Men mera lugnande. Då dåsar jag. Får vara ifred. För mig själv. Får besök under resan. Människan utövar tillsyn, säger han. Får han väl. Eftersom jag nu förstår vart vi är på väg. Inte till sjukhuset! Inte till veterinären! Och absolut inte för att blir bortlämnad. Skönt, tänker jag, och läger mig tillrätta. Snart! …

En gåva till katthemmet!

Trots att jag sover. Är jag vaken. Vi katter har den förmågan. Med människor är det allt-som- oftast tvärt om. Åtminstone är det så med min människa. Trots att han är vaken. Sover han! Han ser ut som vanligt. Men hör inte vad man säger. Svarar inte på tilltal. Ibland är han helt borta! Suck! Men hos oss katter är det så här: somliga sinnen kan vila. Under tiden fortsätter andra att speja. Bara korta stunder vilar allt. Hela jag. Från nostipp och morrhår till svansens yttersta hårstrå.

En kväll härförleden sov jag och vakade. Människan var på fest. Arbetskamraterna skulle fira av honom. Nu är det allvar. Pensioneringen går inte att hålla borta. Längre. Sent sätts en nyckel i dörren. Jag ställer mig på vakt.  På lagom avstånd. Och hälsar honom välkommen. När det verkligen är han. Som kommer hem. Han har knappt kommit innanför dörren. När telefonen ringer. Medmänniskan svarar. Och säger glatt, han kom just innanför dörren. Nej, han är inte trött. Inte ledsen heller. Verkar glad och pigg. …