fredag 28 juni 2013

Illamående och orolighet

Även jag kan bli illamående. Svårt att tro. Men så är det. Tyvärr. Jag uppfattar mig som en ganska präktig katt. Välmående. Trots att jag inte fjantar runt fötterna på vilka besökare som helst. Försöker de kappa mig utan invit. Klappar jag tillbaka. Vilket gör mig till en trendkatt. Modern och tydlig. Jag sätter gränser. Ibland så snabbt att det som gällde nyss. Upphör. Innan någon fattat. Min människa förklarar det för gäster. Så gott han nu kan.  Med ett fint ord. Sixten har integritet. Säger han. Men så viskar han till de mera närgångna. Han kan vara lynnig.

Skulle jag? Vara lynnig? Icke, sa Nicke. Jag ska ta reda på vem denne Nicke är. Nån gång. Nu är jag mest upptagen. Med illamående. Jag spyr. Kräks. Kastar upp. På golvet denna gång. Mattorna kom undan. Slapp. Nu är det gjort. Jag är lättad. Men människan min. Är orolig. Inte i meningen inte rolig. Utan i betydelsen engagerat bekymrad. Oro. Är vad han känner. Bär eller har. Han torkar och tvättar golv. Just i detta nu. Kryper ovant på alla fyra. Ojar sig. Talar vänligt med mig. Särskilt glad är jag. För att han inte kallar mig kattkräk. Jag svarar ändå inte. Det är snart bra. Nu. Till exempel.

Snart ska jag tugga i mig. Mera gräs. Men det berättar jag inte. För människan. Den orolige.


torsdag 27 juni 2013

Skrivstil, det vore något


Sixten, sa min människa, det är dags för dig att börja skriva. Skrivstil. Inte texta. Inte med tryckbokstäver.

Skrivstil, sa jag omedelbart, har inte vi diskuterat det här förut? Och vad menar du med skrivstil? Egentligen? Det låter som om det hade med mode att göra. Vad har du för stil, har jag hört att man frågat, är du stylad? Visst, kan man svara, i skrivstil. Kanske har man iklätt sig kläder med bokstäver? Eller i mitt fall en filt att softa på med text?

Softa, sa människan, det var länge sedan jag hörde någon säga. Vi sa oftare slappa, mysa eller hänga. Skrivstil är faktiskt ännu äldre. Man skriver så att texten liksom flyter och flödar. Bokstäverna är sammanbundna med varandra och står inte var och en för sig. Förresten, kanske är det bristen på skrivstil som leder till alla särskrivningar. Det där att ord en del as upp i små lätt smälta portioner.

Ja, ja, sa jag smått otåligt, tala om för mig varför jag behöver skriva skrivstil. Penna har jag ju redan. Det är bara att sänka en klo i bläck och börja pränta.

Du är så populär att du borde lära skriva autografer. Inte med ett kryss på ett papper. Inte med utskrifter från en skrivare. Utan direkt och flytande. Med skrivstil på papper. Imorse ringde någon och ville besöka dig så att han kunde få din autograf. Men du kanske kan göra som de riktigt stora stjärnorna. Skriva ditt namn på ett foto. Då kan man sända det per post. Till fanklubben. Det är skälet.

Du tror mig inte om mycket. Sa jag. Och inte kommer du ihåg heller. Jag har redan skrivit med skrivstil. Slipat och moget. Avvägt och personligt. Se bara här. Jag doppade klon i svartvinbärssaft och skrev:
Sixten, the cat!

tisdag 25 juni 2013

Bara vara nära


Om kvällarna ser vi på TV. Människorna och jag. Även om fördelningen är en aning ojämn. De tittar. Och jag ser på dem. Vid enstaka tillfällen. Mest ligger jag med huvudet tryckt mot min människa. Inte av spänning. Inte av ointresse för programmen. Utan för att att bara vara nära. Vilket borde vara de flesta katters namn: bara vara nära!

När människan till sist reser sig för att gå till sängs följer jag med. Ut i köket. Ty där vankas kvällsvard. Blöt mat. När han skopar upp födoämnena frågar han mig om jag minns något av vad som synts i rutan under kvällen. Not much, svarar jag. För vad ska man säga? Sommartelevision är lika intressant som att se isen smälta när man avfrostar frysen. Eller lika engagerande som att betrakta potatisgratängen långsamt förvandlas i ugnen. Från råvaror till färdig rätt. Också där finns en ruta. Man kan stirra på. Eller igenom.

Nej, jag nöjer mig. Att bara vara nära. Därför är detta att gå till sängs inte så dumt. Efter en stund. När människorna somnat. Hoppar jag upp till dem. Sängen gungar när sju kilo mästerkatt landar vid deras fötter. Men snart har jag letat mig upp till kuddar och armar. Där trivs jag bäst. Att bara vara nära. Snart somnar jag. Och drömmer om Morden i Midsomer, Downton Abbey och några engelska barnmorskor. Som arbetar med anglikanska nunnor! Bara det! 

Även om jag inte tittar. På televisionens bildströmmar. Som aldrig tycks sina. Är jag inte utan förmågan att höra. När människorna tittar på televisionens program. Lyssnar jag. Uppmärksamt. På dialogen. I drömmen får det jag redan hört färg och form. Blir bilder. Och drama. Som berör. Som kommer även mig riktigt nära.

lördag 22 juni 2013

Byrålådan är min!

Här skulle jag visat en bild. Där jag syns. Liggande i en byrålåda. Tänk att jag kan finna mig så tillrätta. Att en byrålåda blir min tron. Mitt slott. Min plats på jorden...

torsdag 20 juni 2013

Mera människa? Eller katt?


Du, sa jag till människan. Är du människa på samma sätt som jag är katt? Eller är du det du är. På något annat sätt?

Min människa, som var på väg att sätta på sig skorna, stelnade till. Mitt i rörelsen. Han vände sig mot mig. Perplex såg han ut. Alldeles perplex. Vad i all världen menar du? Sa han. Anser du att man kan vara det man är på olika sätt? Oavsett om jag är man eller kvinna, kommer från de inre delarna av Mongoliet eller från centrala Visby, har utstående öron och fräknar eller rakt hår och bruna ögon – så spelar det ingen roll. Människa vore jag under alla omständigheter.

Men, rätta mig om jag har fel fortsatte jag, det är så att jag har hört om människor som anser att man kan bli av med sin mänsklighet. Om man beter sig fruktansvärt och våldsamt eller gör andra illa. Då förlorar man sin rätt, anser somliga, att betraktas som människa. Och därmed få behålla sina mänskliga rättigheter.

Pytt, sa människan. Strunt! Larv! Han lät riktigt upprörd. Sådana dumheter ska man avvisa. Även den mest omänskliga av oss alla är i alla fall människa. Människa är man inte beroende på vad man gör. Som om man skulle behöva förtjäna att få kallas människa.

Så kan jag också tänka. Ingen katt, oavsett hur den här katten beter sig, blir något annat än en katt Men, och nu såg jag intensivt på människan, vad menar då alla de där som påstår att man kan bli mera människa? Till och med du har ju klämt ur dig sådana påståenden. Betyder det att andra är mindre människor? Och nu tänker jag faktiskt inte alls på storlek.

Vilka frågor! Sa människan. Så här i semestertider. Han tystnade. Tänkte efter. När jag sagt så där har det nog handlat om att jag och andra har en bild av vad som kännetecknar en människa. Och att bli mera handlar då om att utveckla de goda egenskaperna. Vara generös. Medmänsklig! Sträva efter det goda. Inte bara för sig själv utan för andra. Mera människa blir man egentligen inte. Eftersom detta att vara människa är oberoende av hur man beter sig. Så uttrycket är slarvigt. Missvisande.

Jag är i alla fall en god katt. Mera katt än de flesta. Och nu tänker jag inte heller på storlek. Men gjorde jag det. Är sju kilo imponerande mycket katt. Håll med om det. Vilket inte hindrar att de andra också kan kallas katter. Är katter. Det där med mera är lurigt. Vid det här laget hade diskussionen fått mig att tröttna. Vad säger du, sa jag till människan. Om mera mat? Till en hungrig katt! Och nu handlar det verkligen om storlek.

Du är en lurifax, sa min människa. Uppskattande. Du, ditt kattskrälle! Handlade allt detta om att du är hungrig? Han skrattade till. Du kan få mera mat. Men bara lite. En aning mera. 



lördag 15 juni 2013

Var är Sixten? Var är katten?


Var är Sixten? En kort fras som kan sägas på olika sätt. När den nästan sjungs vet jag att man är på jakt efter mig. Men att husfolket samtidigt vill låta mig veta att de kommer. Så att jag kan gömma mig ännu bättre.

Men samma ord kan betyda att man vill hitta mig. För att fråga varför jag har gjort än det ena, än det andra. Då om någonsin håller jag mig undan. Man är inte alldeles tappad bakom en vagn!

Var är katten? Ord som klingar än mer olycksbådande. Då har man kanske hittat ett före detta garnnystan. Nu som trassel. Sådant sker inte för att jag vill ställa till det. Bort det! Men jag tror verkligen att det man kastar på golvet. Är till för mig. Ligger ett garnnystan och en halvfärdig stickning nedanför en fåtölj. Tar jag det som en inbjudan. Varför skulle jag inte göra det?

Ligger samma stickning i en korg jagas trådarna aldrig. Inte av mig. Då hoppar inga maskor av stickorna. Lugnt och försiktigt. Makar jag undan ett och annat. Då lägger jag mig tillrätta i korgen. Understundom. Värmd av växtfärgat yllegarn. Från Estland. Eller rullar ihop mig. På extra bäddvänligt naturgarn från Island. Där kan jag ligga i allsköns ro. 

När man ropar och virrar runt. Här hemma. Sökande efter mig. Rör jag mig inte gärna. Lite respekt vill jag, Sixten, the cat, mötas med. Har jag gått och lagt mig. Trampat runt tills knölarna från stickbeskrivningar täckts över av mjukt garn. Då vill jag inte bli störd. Verkligen inte! Katt i vila. En sådan skylt skulle göra nytta. Hos oss.

Såvida man inte har lite färsk köttfärs. Eller en räka? Lite nystekt bacon kanske? Leverpastej? Kyckling? Att bjuda på. Då vaknar inte bara jag. Utan hungern och alla andra livsandar. Mat går nämligen så gott som alltid före vila. Till och med knastertorrt foder. Det låter ungefär som knäckebröd. När jag tuggar. Så ligger det till. Åtminstone i min värld. 

Så svaret på frågan: Var är Sixten. Är enkelt. Där han tycker om att vara. Så lyder svaret. Mina huvudsysselsättningar i sommar är: Upptagen med kurragömmalek. I vila på noga utvalt ställe. Eller där det finns mat...

måndag 10 juni 2013

Jag - en solkatt


Sommaren började med mycket sol. Om nu kan kalla juni månads första hälft för sommar. På andra håll i landet har det både regnat och åskat och på somliga utsatta platser har människor fryst och huttrat. De borde vara som oss. Skapade med egen päls!

Sixten, säger min människa nyfiket, varför lägger du dig alltid i solen? På golv och mattor, stolar varhelst en strimma sol letat sig fram. Där hittar jag dig. Du är allt en riktig solkatt.

Nu blir jag imponerad, replikerade jag, Sixten, the cat. Du har just fyllt ordet med en ny innebörd. En katt som ligger och gonar sig i värmen – just en grann solkatt. Visst. Gärna solkatt.

Som av en egendomlig och oväntad tillfällighet föll solen på människans armbandsur. Genast hoppade en liten solfläck fram på väggen. Den hoppade och for så snart han rörde armen. Där har du en annan och lite mindre solkatt, sa jag lekfullt och kastade mig mot ljusfläcken. Som retfullt och utmanande for iväg. Solreflexen rörde sig verkligen som en katt. På intensiv jakt. Oberäkneligt. Hit och dit for den. Så som jag gör när flugorna snabbt lyfter och flyger någon meter åt ett annat håll. Hej och hå. Här går det undan.

Jag stannade upp i jakten på ljuset. Vände mig till människan och sa, jag kan också fylla ordet solkatt med fler innebörder. Det slår mig just nu. Ibland och inte så sällan är dina tankar som spelande solkatter. De hoppar och far. Mellan alla olika infall. Därför framstår du på en och samma gång som rörlig. Och rörig. Här log jag lite avväpnande. Så att människan inte skulle ta anstöt

Jag fortsatte, du borde stilla dig en stund. Kom hit och lägg dig på mattan. I solen. Ta det lugnt. Föreställ dig att du är en solkatt, en sådan som jag. Då kommer du att förstå varför jag söker mig till sol, ljus och värme. Här är det nämligen ljuvligt skönt. Här är det sannerligen gott att vara! 

fredag 7 juni 2013

Jag, en tiger?


Vilka egenskaper har du Sixten, frågade människan. Han hade just sett ett program om tigrar på en djurkanal i televisionen. Är du i själva verket en liten tiger? Förklädd till huskatt? Jag stirrade förvånat på honom. Vad var det för frågor? Skulle jag vara ett litet vilddjur? I förklädnad?

Vilka egenskaper har de här tigrarna som du vill att jag ska likna? Jag frågade så för att försöka förstå varför han ville få mig till tiger. Visserligen krympt. Och i förklädnad. Jag är inte randig. Bor inte i den indiska djungeln. Eller i djurpark. Och inte väger jag mer än en människa.

Människan gav inte upp. Tigrar är djur som har en utomordentligt jaktinstinkt. Det har ju du också. Fastän du mest jagar tygmöss, småkryp och flugor. De är smidiga och kan smyga ljudlöst. Ungefär som du. Tigrar kan bli tama. Några bor till och med i ett kloster. Så de har väl en meditativ läggning, ja de tycker om att dåsa och tänka mest på ingenting. Så där som du gör. Ofta.

Nu får du ge dig, sa jag strängt. Jag är en civiliserad katt. Som äter frukost med familjen. Läser ofta morgontidningen vid köksbordet. Är artig och belevad. Hälsar vänligt på besökare. Diskuterar världsproblem med dig. Huserar om somrarna i ett mindre religiöst hus. Ett kapell. Lite mindre än en fullskalig kyrka. Vaktar och håller ordning på omvärlden. Människan såg på mig med stigande förvåning.

Inte visste jag att det var så känsligt. För dig. Jag ger mig, sa han. Förresten - du kan ju till och med hålla små tal. Om man retar dig tillräckligt. Så du vill inte alls bli liknad vid en tiger?

Kan väl hända att jag vill. Någon enstaka gång. När andra katter stryker omkring på tomten. Eller när man behöver skrämma någon som är ute i skumma ärenden. Men inte för att du ska få berätta om vilken massa djurprogram du har sett på TV. Just i det fallet nöjer jag mig. Med att vara en, visserligen unik och ganska ovanlig, men rejält uttråkad svartvit huskatt!

onsdag 5 juni 2013

På väg


Bilresor är inte för mig. Det gungar för mycket. Ljuden är för många. Ljus och skuggor skiftar så ofta att jag tror mig ha hamnat i ett kalejdoskop. Eller skåp. Bilen är ju som en låda...

Mina klagolåt tar man hänsyn till. Genom att tala med mig. Vilket lugnar en stund. Men snart stiger ljuden fram. Ur min strupe. Klagosång, säger min människa. Ska du recitera Klagovisorna igen? Sixten, kom igen.

Aouuu, svarar jag då. Oouuu, fortsätter jag. Tills vi kommit utanför Strängnäs. Där slutar jag tvärt. Lägger mig tillrätta i hundburen! Min människa vill att jag ska ha gott om plats att vrida. Och vända på mig. Vilket jag också gör.

Ska man dessutom åka färja dundrar det en hel del. Men mera lugnande. Då dåsar jag. Får vara ifred. För mig själv. Får besök under resan. Människan utövar tillsyn, säger han. Får han väl. Eftersom jag nu förstår vart vi är på väg. Inte till sjukhuset! Inte till veterinären! Och absolut inte för att blir bortlämnad. Skönt, tänker jag, och läger mig tillrätta. Snart! Riktigt snart. Är vi framme!

lördag 1 juni 2013

En gåva till katthemmet!

Trots att jag sover. Är jag vaken. Vi katter har den förmågan. Med människor är det allt-som- oftast tvärt om. Åtminstone är det så med min människa. Trots att han är vaken. Sover han! Han ser ut som vanligt. Men hör inte vad man säger. Svarar inte på tilltal. Ibland är han helt borta! Suck! Men hos oss katter är det så här: somliga sinnen kan vila. Under tiden fortsätter andra att speja. Bara korta stunder vilar allt. Hela jag. Från nostipp och morrhår till svansens yttersta hårstrå.

En kväll härförleden sov jag och vakade. Människan var på fest. Arbetskamraterna skulle fira av honom. Nu är det allvar. Pensioneringen går inte att hålla borta. Längre.
Sent sätts en nyckel i dörren. Jag ställer mig på vakt.  På lagom avstånd. Och hälsar honom välkommen. När det verkligen är han. Som kommer hem. Han har knappt kommit innanför dörren. När telefonen ringer. Medmänniskan svarar. Och säger glatt, han kom just innanför dörren. Nej, han är inte trött. Inte ledsen heller. Verkar glad och pigg. Ser ut att ha haft roligt. Riktigt kul! Så avslutas samtalet.
Människan berättar om den fantastiska kvällen. Om härliga arbetskamrater. Om visor och upptåg. Om ungdomar som serverar. Som påpassligt passar upp.  Fyrhändigt pianospel. Sketcher. God mat. Tipspromenad. Tal som får underläppen att darra. Tårar i ögonvrån. Om förfluten radikalitet. Dessutom fick man släntra på röda mattan. Som i Hollywood. Säga tack. Kramas. Och blinka bort den där extra fukten. Jag förstår hur glad och tacksam han är. Han gnider sig i ögonen.
Så tar han fram en av presenterna. En flaska OP. Så passande. Används enbart vid de största högtiderna! Flaskan med det gyllengula innehållet. Kommer att räcka i ett decennium! Visar sedan omåttligt stolt. Ett diplom som säger att man skänkt en gåva. Till Örebro katthem! I mitt namn. In the name of Sixten the cat! Den sociala och trevliga katten! Yes! Så borde fler göra. Nytta. Med sina gåvor! För levande varelser i nöd. Jag svänger med svansen. I en uppskattande gest. Elegant fullbordas rörelsen. Svepande. I en bekräftande båge.

Kunde jag buga. Skulle jag göra det. Men eftersom arbetskamraterna hans. Inte är här. Får det räcka. För mig. Att lägga mig i människans knä. Se på diplomet. Den inplastade skylten. Utan att riktigt kunna se mig mätt.  Spinner jag. Förnöjt.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...