tisdag 14 maj 2013

Ensam hemma

När människan går till jobbet ligger jag på hallmattan. Ser på honom. Med stora ögon. Han vänder bort huvudet. För att inte känna sig så skuldmedveten. Men han erkänner att känslan känns igen. Så var det att lämna barn på dagis. Då kunde till och med en tår rulla ner för barnets kinder. Förälderns uppgift var då att först trösta. För att sedan vända ryggen till. Och gå.

Om du Sixten vore hund, hade jag stoppat ner dig i en väska, säger min människa. Tagit med dig till jobbet. Då kunde du ha stuckit upp huvudet och känt fartvinden. I morrhåren. När vi susar fram över Storbron. Förbi Örebro Slott. Teatern. Järntorget. Till OP. Hur jobbigt det ändå hade varit. Hade det nog känns bättre än att lämna dig. Ensam. Ensam hemma.

1 kommentar:

  1. åh vad jag känner igen mig i detta. Men det går ju att ta med Sixten till jobet?! Å förresten, var inte husse glad pensionär nu? Då behöver man väl inte åka till jobbet? Har jag för mig i alla fall!

    SvaraRadera

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...