måndag 27 maj 2013

Människan har något på hjärtat

Idag har min människa bönat och bett att få sköta bloggen. Jag har nådigt givit mitt tillstånd. Vad nu han kan ha på hjärtat. Som prompt måste fram. På min blogg…?
Nu är det jag, Lasse, som skriver. Min människa kallar Sixten mig för. Han är förstås lika mycket min katt. Även om han egentligen ogillar detta att någon annan tycker sig ha honom som en tillhörighet. Hur som helst har jag papper på att Sixten är min. Dessutom är det jag som står för försäkringarna. Sixten skrattar bara när jag för sådant på tal. Han menar att alla katter i hela världen inte bryr sig om sådant som försäkringar och papper. Det har annat att tänka på. Om det blir kallt till natten. Var de ska sova. Hur de ska få mat.
Anledningen till att jag ville ta till orda är att jag har något på hjärtat. Jag ville ta tillfället i akt för att få lovorda Sixten. Han kan visserligen vara ganska förnöjd ändå, och det kan vara en frestelse för honom att bli ännu mera självmedveten om jag berömmer honom. Jag får väl hantera hans reaktion bäst jag kan. Under en längre period har jag gång efter annan insjuknat. Då är han ofattbart understödjande. Han följer mig, stöttar mig och ser till att inget går på tok.
När jag har legat på golvet och kvidit av ryggsmärtor jag inte kunnat hantera – så har han kommit smygande och lagt sig tätt, tätt intill. När jag blivit uppgiven har han försökt få igång mig att leka och busa. Det är guld värt. Det var allt jag ville ha sagt. Även den som inte har katt än kan fundera över min lilla berättelse om Sixten, the cats, stora betydelse för mentalt och kroppsligt välbefinnande. Han har blivit mer än den vanliga vanföreställningen. Detta att andra levande varelser vi delar vår tillvaro med egentligen bara är osjäligt husdjur (dvs varelser utan andlig dimension och själ).
Han, Sixten, är numera en klok och inkännande vän – my soulmate, som amerikanarna säger. Även om denne katt inte är så intresserad av litteratur eller teologi har han mycket annat att bjuda på. Pigg och nyfiken som han är. Omvärldsintresserad och alert. Därmed har jag sagt att djur (särskilt Sixten förstås) är något helt annat än tillhörigheter och förströelseobjekt. De är levande varelser som kan tänka och känna och som gärna kommunicerar med oss människor. Så tack för ditt stöd de sjuka veckorna, käraste Sixten!
Nu är det jag Sixten, the cat, som återerövrat tangentbordet. Inte bryr jag mig om detta beröm. Trevligt att höra. Är det visserligen. Särskilt om det framsågs i vänliga tonarter. Och med välmodulerad röst. Men det går inte upp emot nyskalade räkor. Kanske kan man utvinna några sådana? Som ett mera påtagligt bevis. På uppskattning! Det är bara ett förslag. Men jag skulle bli osedvanligt besviken och sur. Om det bara var samma gamla torrfoder till kvällen…
"""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

Om inte annat kanske människan kan bevekas av statistik. Sådant gillar han. Här kommer siffror på hur många som från olika håll har kollat in Sixten, the cat, den senaste månaden:

Sverige
1674
USA
278
Ryssland
100
Norge
88
Tyskland
40
Indien
40
Italien
21
Finland
15
Sydkorea
11
Frankrike
9

torsdag 23 maj 2013

Hulken i farten

Nu har även jag blivit sjuk. Igen. Tillfälligt dock. Men som katt springer jag inte till akuten så fort det gör ont. Oftast nöjer jag mig med att kräkas på en matta. Först ylar jag förtvivlat i tre sekunder. Sedan gör jag ifrån mig. Min människa brukar komma älgande. Med stora kliv. Som en jätte. På språng. Kul tänker jag. Även om jag inte just då förmår uppskatta sjumilakliven. Som komiska inslag. I hemmet.
Han är sådana nätter märkligt lite intresserad av mig. Mera värnar han om mattorna. Försöker sticka lokaltidningen under nosen på mig. Okänsligt. Eftersom jag i sådana lägen knappast är lässugen. Just då. Oroar jag mig för illamåendet. Hulken, lägg av, kan den okänsliga människan klämma ur sig. Du ser nästan grön ut, fortsätter han. Mår du inte bra? Han måste snart göra något åt sin syn, tänker jag.
Den förlidna natten, bra uttryck, led jag. Hann inte ens lämna sängen. För att bege mig till de handknutna äkta mattorna. Som om familjens uppskattade trasmattor vore falska. I alla fall mådde jag plötsligt pyton. Spydde gjorde jag. Med besked. I sängen. Bland förskräckta människor. Som protesterade. Som om jag hade valt platsen med omsorg, För att spy. Nänä. Det dröjde inte länge förrän man bytte påslakan och örngott. Sedan kom de tröttsamma kommentarerna. Vilken tur att vi skaffat tvättmaskin. Sa min människa. Nu slipper jag gå till tvättstugan. Mitt i natten.
När jag blir illamående. Så där hastigt sjuk beror det oftast på min aptit. Glupskt sätter jag i mig blommor och blad. Från diverse krukväxter. Av vilka inte alla är särskilt lämpliga. Att förtära. Borde avhålla mig. Låta bli. Det är inte kul när man hulkar. Och kvistar ska upp genom halsen. Igen. Det var tillräckligt svårt att få ner dem. Nog om detta.
Nu är det avklarat. Bortglömt. Nu mår jag prima. Leker med hallmattor. Gömmer mig under borddukar. Svansar runt medmänniskans stickor och garnnystan. Dödar en garnstump. Spinner förnöjt.  

lördag 18 maj 2013

Ruggigt är vad det är

Kusligt! Det är vad det är! Ruggigt. Hur står du ut, Sixten? Människan tittade nästan förebrående på mig. När jag än kommer hem och låser upp dörren – så ligger du där. Jag tycker du ser på mig nästan förebrående. Som tur är går det snart över. När du rullar runt på rygg. När du vill att jag ska klia dig. Klappa dig.
Jag förebrår dig inte. Sådant är långt ifrån min läggning. Jag kan bli arg. Ledsen. Men sällan sårad. Lite sur ibland förstås. Om jag inte får jaga leverpastej på frukostbordet. Eller blir bortkörd från morgontidningen. Just när jag börjat på en spännande artikel. Om Iran. Sanningen är att jag anar när du ska komma. Ibland är du så förutsägbar. Långt mer än du själv tror. Du är inte så varierad som du tror. Dessutom hör jag om det är du som låser upp husets ytterdörr. Jag känner igen dina steg när du går uppför trappan. Det ger mig gott om tid. Att lägga mig tillrätta för att se ut som om jag tillbringat hela dagen. Just där. Väntande.
Min människa skakade på huvudet. Han trodde inte riktigt på det jag sagt. Han är en tvivlare. Hur mycket han än påstår sig vara en trons människa. Han ifrågasätter det mesta. Till och med mina förklaringar. Vilket är illa.
Jag fortsatte att förklara. Du går dessutom ofta igenom din kalender vid frukosten. Jag har öron att höra med. Säger du att du ska hem och byta kläder på eftermiddagen så minns jag det. Kommer du inte så ska du inte tro att jag ligger där och stirrar på dörren. Vad skulle det tjäna till? Då motionerar jag en tygmus. En stund. Knaprar lite torrfoder. Dricker en slurk. Och går och knyter mig igen. Kommer du hem då så inte brukar jag ligga på hallmattan. Eller hur!
Nej, ibland bryr du dig inte ett dugg om vem som kommer och går. Det är också aningen ruggigt. Att du kan vara så likgiltig.
Då harklade jag mig och sa eftertryckligt, nu får du bestämma dig hur du ska ha det! Är det kusligt att jag är välkomnande och tar emot härhemma? Eller är det kusligt när jag fortsätter min skönhetssömn? Vilket är det? Människan såg på mig. Skakade på huvudet. Nu har jag inte tid med dig längre, sa han och gick och la sig. Jag har faktiskt ont i ryggen. Väldigt ont, Ropade han högt från sovrummet...

fredag 17 maj 2013

Tiden går - med eller utan klocka

Du Sixten! Har du en inre klocka, undrar min människa. Han frågar därför att han är så förvånad. Imponerad. Över att jag vet när det är dags. Att stiga upp. Att äta frukost. Att invänta posten. Mycket mer än så. Kan jag känna på mig. Jag vet helt enkelt när något ska hända.
Nej, svarar jag ovanligt tydligt. Det har jag INTE! Människan ska aldrig tro att jag har en tickande väckarklocka i magen. Eller ett litet armbandsur i hjärnan. En moraklocka längs med ryggraden. Nix! Någon inbyggd klocka har jag inte. Vad ska jag med en klocka till, säger jag lite utmanande. Tiden går väl med eller utan klocka?! Räcker det inte med att du är fullständigt fixerad? Vid tid. Vid klockslag. Vid mobiltelefonens tidsangivelser. Du tänker kanske inte på det? Men jag har sällan mött någon som lever sitt liv fastkedjad vid klockor och almanackor! Så det så.
Men Sixten, vad säger du? Så är det inte. Nu fantiserar du. Han tittade samtidigt på armbandsuret. Guldklockan som han brukar berätta om. Den som han fick på 1900-talet. 1968 när han tog studenten. Jaha du, svarade jag. Och varför ser du till och med på klockan när du förnekar att du ser på klockan?
Det gör jag väl inte, sa han med eftertryck. Och hejdade sig. Men Sixten. Det gjorde jag faktiskt. Varför gjorde jag det, frågade han. Frågan var inte ställd till mig. Utan till honom själv. Varför i all världen tittade jag på klockan?
Även om han nu hade börjat prata med sig själv. Tog jag till orda. Svarade. Du tittade på klockan därför att du alldeles strax måste gå hemifrån. Den senaste halvtimmen, eller så, jag kan ju inte klockan så bra. Har du i alla fall gjort sådant du brukar göra. Innan du ger dig iväg. Du har packat ner en psalmbok. I din tygkasse. Efter en stund tittade du i tygkassen. För att se om du lagt ner din psalmbok.
Du har suttit en stund vid datorn. Skrivit. Dragit ut ett papper på skrivaren. Sedan la du papperet i en plastmapp. Med en bild av Kapten Haddock. Anfäkta och anamma! Vad han nu har med ditt jobb att göra? Du har borstat tänderna. Bytt skjorta. Läst i almanackan. Tittat i tygkassen för att se om psalmboken låg där. Och om plastmappen fanns där. Därför vet jag att du skall iväg. Till jobbet. Och därför inser jag. Att du kollar klockan. För att inte komma för sent. Vart du nu ska. Så det så.
Hmmm, sa människan. Det var som… Jag får nog börja kalla dig för mästerkatten. Tidernas mästare. Utan klocka. Sa människan. Tog på sig kavajen och trenchcoaten. Och gick.

tisdag 14 maj 2013

Ensam hemma

När människan går till jobbet ligger jag på hallmattan. Ser på honom. Med stora ögon. Han vänder bort huvudet. För att inte känna sig så skuldmedveten. Men han erkänner att känslan känns igen. Så var det att lämna barn på dagis. Då kunde till och med en tår rulla ner för barnets kinder. Förälderns uppgift var då att först trösta. För att sedan vända ryggen till. Och gå.

Om du Sixten vore hund, hade jag stoppat ner dig i en väska, säger min människa. Tagit med dig till jobbet. Då kunde du ha stuckit upp huvudet och känt fartvinden. I morrhåren. När vi susar fram över Storbron. Förbi Örebro Slott. Teatern. Järntorget. Till OP. Hur jobbigt det ändå hade varit. Hade det nog känns bättre än att lämna dig. Ensam. Ensam hemma.

måndag 13 maj 2013

Det vete katten

Vilka dagar. Man får vara med om. Visst var det söndag igår? Då cyklade människan till sin kyrka. Kom hem pigg och glad. Fint hade det vart. Med ny mässmusik. Och flöjt. Men utan basfiol. Men han hade knappast hunnit hem innan det började.
Plötsligt slog det till. Hans klena nerver. Eller vad de ska kallas. De som kommer i kläm. I ryggraden. Han var på alla sätt ett torrt skinn. Som for runt. Fem sekunder på golvet. Stön och suck. Sju sekunder med överkroppen hopfälld över soffan. För att avlasta ryggraden, väste han. Som svar på min fråga: vad håller du på med?
Till sist ringde medmänniskan till sjukvårdens upplysning. Som beordrade honom till akuten. I väntrummet stönade han i mer ön två timmar. Där kunde han ju inte ligga på golvet. Eller avlasta överkroppen på någon stol. Det var ju fullsatt. Och mer därtill. Men han blev omhändertagen. Och mera medicinerad. Vi måste skära av topparna på smärtan. Sas det. Och i natt har topparna nog varit avskurna. Eftersom han har kunnat sova.
Visst är det märkligt. Att min blogg handlar mera om min människa. Än om mig. Men det avspeglar min generösa natur. Mitt intresse för allt levande. Min nyfikenhet på udda beteende. Hade människan varit som de flesta. Hade det nog inte hänt så mycket. Udda saker. Dessutom. Mitt intresse för honom. Är en blek avglans av hans intresse för mig. Han är en riktig Franciskus! Månar om mig. Talar med mig. Även om högre ting. Om mitt andliga väl och ve. Till vad nytta. Vete katten.
 

lördag 11 maj 2013

Påven borde ha katt!

Min språkförståelse är omfattande. Mitt ordförråd är som en smärre fabriksbyggnad. Där ryms många ord. Fler än vad som tills idag staplats och lagrats där. Än så länge. Mina ord blir ibland enahanda. Människorna talar nämligen alltför ofta barnspråk med mig. De lägger rösten i spädbarnsfalsett. Pipiga små tillrop. Som ska verka gulliga. Får jag höra. Imponerar inte på mig.
Godis, säger medmänniskan. Ska du ha godis, Sixten? Då tittar jag vädjande på henne. Blinkar lite extra med ögonen. Och får strax kattgodis. Belöningen är värd att man åmar och kråmar sig lite. Mig gör det inte så mycket om jag verkar löjlig. Människorna som talar med mig som vore jag ett blöjbarn. Är ännu mera märkliga. Lite fånigare. Det hindrar inte att jag tycker om dem. Den man håller av får gärna vara en aning småfånig. Åtminstone ibland.
Min människa försöker tala med mig om andra saker. Än godis. Vad tänker du om valet i Bangladesh, kan han säga. Vad tror du om den italienska argentinaren? Han påven. Franciskus. Jag nickar gillande och säger med allvar i rösten att jag verkligen hoppas. Att påven inte bara ska vara vänlig mot religionens människor. Utan även bry sig om oss fyrbenta medvarelser. Han borde förresten ha en katt, säger jag. Tar man namnet Franciskus. Är det en förpliktelse. Att inte bara predika för duvor och kaniner. Utan att bereda rum för oss. I härbärget. Var det fullt med djur. Fick de plats när Människosonen föddes. Borde de än mer. Få plats. Idag!
Vatikanen skulle livas upp betydligt. Om där fanns en katt. Eller två. Hela Rom är fyllt med katter. Som lever i utsatthet. Bakom mångtusenåriga ruiner. Forum Romanum. Luggslitna. Tragiska. Bryt mönstret. Adoptera en katt!
Kardinalerna skulle bli lite mera mänskliga, fortsätter jag. De skulle tappa sin tillkämpade värdighet. Och våga tala barnspråk. Klappa en katt och upptäck att vet finns viktiga värden i världen. Som man inte alltid har koll på. Skulle jag säga till de rödklädda. Dessutom: varje ålderdomshem med katt blir ett trevligare ställe. Så ock Vatikanen.

fredag 10 maj 2013

Favourite places

De som känner mig vet att jag numera bor betydligt mera trångt. Trängre. Vi flyttade nyligen. Från 240 kvadratmeter till 118. Vilket ändå är en betydande area att joddla runt på. Mera slottsliknande än 32 kvadrat. Till exempel.
Även i denna nya lya finns tillhåll. För en cool cat. Badkar. Hade vi inte på förra stället. Ett badkar ger stora möjligheter. Att smyga på morgontrötta människor. Som hoppar högt. Högre. När jag raspar med nageln (min klo) mot badkarets emalj. Till och med när det duschas. Kan jag hoppa ner i karet. Tillät min människa att blöta ner mig. Och torka av mig. Trots att jag inte är en badande sort. Som Norsk skogskatt. Van vid myrar och tjärnar. Åar och fjordar.
Finaste bordet i vardagsrummet. Det så kallade matsalsbordet. Är en annan favoritplats. Inte för att bordet i sig är så märkvärdigt. Som katt bryr jag mig inte om ett ålderdomligt slagbord. Men där finns ibland tulpaner och en kvist med gröna blad. Lördagsgodis. För mig, Sixten the cat.
Vi har en öppen spis. Inte i köket. Utan i en möblerbar hall. Där kan jag diskret hålla till. Min svarta päls är utomordentligt effektiv. Som camouflage. Det vita på min päls sitter mestadels på undersidan. Bara den självlysande bläsen i pannan. Kan avslöja mig. Också då hoppar människor högt. När det rör sig i spisen. Som det råder eldningsförbud i. Första tanken är att det dykt upp en råtta. Eller att en råka råkat trilla ner.  Hur som helst. Ger det bra effekt. Med brinnande ögon. Gröna lågor. Flammar.
Fler inmutade platser. Under TV-fåtöjerna arbetar jag med stoppningen. Den har äntligen börjat lossna. I stora luddiga tussar. Som man kan jaga. Flugiga minimoln. Som vita dansmöss. Irrar de runt. När man slår efter dem. Fluffiga gräddvita trassel.
Den fårskinnsbeklädda fåtöljen i sovrummet. Vilstolen. Används som en förvuxen herrbetjänt. En överdimensionerad klädhängare. Där människorna draperar sina kläder. Just där häckar jag också. Vilande som regalier på en ryakudde. Jag förstår inte var alla katthår kommer ifrån. Hur går det till? Säger människorna. En något ointelligent kommentar. Hårbollen själv. Jag. Vilar ju där. (En riktigt hårlig plats.)
Köksbordet. Är en viktig yta vi kämpar om. Som vore det ett militärt slagfält. Här handlar det om att kämpa till sig centimetrar. Eller i bästa fall. En decimeter. Jag hoppar upp varje frukost. På bordet. En gång. Försöker spetsa osten. Två gånger. Slår efter leverpastejen. Tre gånger. Försöker slicka smörkniven. Fjärde gången hämtar man kattgodis med kattmynta i. Då klarar jag inte att hoppa upp på bordet. Utan kastar mig handlöst ner på golvet. Åmar mig. Förskräckligt. Som vore jag smått berusad. Rullar mig. På köksmattan. Glömmer att läsa tidningen. Känner mig oinformerad. Om börsen. Och världspolitiken. Nåja. En ny tidning kommer varje morgon. Lite hinner jag läsa i hallen. Som en inspiration. Och förberedelse. Inför köksbordskampen.
Hallmattan är persisk. Mjuk. Där vilar jag också. I väntan på morgontidningen. Eller förmiddagsposten. Lyssnar efter mystiska fotsteg. I trapphuset. Har ännu inte bekantat mig med nya grannarna. Känner inte igen stegen. Men jag är lugn. Det kommer. Under tiden. Väntar jag. Saktmodigt. Tålmodigt. Uthålligt. Kattlikt. Alltså.

tisdag 7 maj 2013

Ska jag ta vara på min människa?

Människans lunginflammation tar på orken och uthålligheten. Det är ansträngande. Kostar på. Är rejält utmattande. Tär på krafterna. Inte hans. Utan mina. När han går upp mitt i natten och testar akustiken i vardagsrummet med en explosiv skrällhosta följer jag med. Jag behöver ju ha koll. På honom.

Han har dessutom fått ryggbesvär. Igen. Förmodligen eftersom han legat för mycket. I sängen. Som är medelmjuk. När den borde vara hård. Under sjukdomsperioden. Låg han jämt. Hela tiden. När han inte for upp och hostade. Men nu smärtar ryggen. Det är som hade jag en kniv under skulderbladet, kvider han. Därför vankar han även av denna anledning runt i lägenheten. Om nätterna. När han lägger sig på golvet med benen i finfåtöljen. För att avlasta ryggraden, som han säger. Då lägger jag mig tätt intill honom. Han behöver stöd. Och hjälp. Det får han av mig.

Självfallet är jag orolig. Han borde faktiskt snart bli bra. Hostan har lagt sig allt mer. Men istället har ryggen värkt desto värre. Summan av lidandet är konstant, som han också säger. Att vi andra också lider har han svårt att ta in. Just nu. Uppfylld som han är av sin åkomma. Att medmänniskan hostar än värre märker han knappast.

Jag har skaffat mig en bra utsiktplats. Så att jag har ständig kontroll. En kväll drog han ut en låda i sin byrå. Den lilla behändiga som fungerar som nattduksbord. Genast hoppade jag ner i lådan bland strumpor och t-tröjor. Han fick inte upp mig. Eller ut mig. Jag höll positionen. Markerade mitt lådrevir. Låg kvar. Bestämt. Auktoritativt.

Nu vilar jag varje natt i denna låda. Bara fem-sex centimeter ifrån honom. Minsta lilla pip hör jag. Inget undgår mig. Sjukvårdskatten Sixten. Skall jag taga vara på min broder, läser min människa ibland ur sin stora bok. Jag tolkar det som: ska jag taga vara på min människa? Svaret är givet: självklart ska jag det!

torsdag 2 maj 2013

Gör något! Vila!

Eftermiddagens demonstration tog på krafterna. Strupen värkte. Jag blev så hes att jag bara kunde kraxa. Fåglarna skulle ha hört mig! Som en sämre kråka. Tassarna blev ömma. De brukar tåla skare på snö. Tistlar om sommaren. Lera och kladd om hösten. Men detta? 1 maj blev nästan för mycket.
Dessutom har jag förstått att man demonstrerat på flera håll. Sju katter på rad stod upp för sina och andras rättigheter. På en plats. Och vid katthemmet i Södertälje paraderade visst hela flocken. Konkarongen. Gänget.
Men när ansträngningen blivit svår. Måste man göra något. Jag går och fiskar sjöng visst Gyllene Tider. Mina gyllene ögonblick är vilans stund. Så det är vad jag gör. Vilar! Kom ihåg det alla Ni som får dåligt samvete för att Ni inte gör något. När Ni vilar. Det är i högsta grad att verkligen GÖRA något. Bra. Låt oss ta igen oss. En stund.

onsdag 1 maj 2013

Katter i alla länder - förenen eder!


Jag har inte glömt. Utan minns mycket väl. Hur jag och mina artfränder i Naturmorgonsradio, för inte alltför länge sedan, utmålades som småfåglarnas värsta fiender. Illa!

Naturens ordningar gillas bara i somliga fall. Vi huskatter räknas inte alltid dit. Eftersom vi betraktas som vilda tamdjur. Tama vilddjur. Grrrr. Väääs. Frääs! Man, dvs jag, Sixten, the cat, får lust att protestera. Och demonstrera. Jag är ingen slåttermaskin. Bland småfåglarne. 

Biologins ingenjörer eller radiotjänst redaktörer kunde ju försöka att klippa bort oss ur matkedjan. Så fick de se hur i olag den sköra balansen i naturen skulle råka. Fågelträck på varje cykelsadel. Nåja, själv är jag redan borttagen ur denna kedja. Som innekatt är de villebråd jag fångar visserligen mestadels bevingade. Men då handlar det om enstaka flugor och nätvingar. Dessutom händer det att jag understundom tager mig en geting. I själva verket har mitt fågelintresse reducerats till fågelskådning.

Denna dag ska det visst demonstreras. Runt om. Överallt. Inte på det sätt som sker i matvaruaffärerna. Där demonstreras pannkakor, korvar och annat färdiglagat. Populärt är vad det är. Folk proppar igen butikerna för att få äta lite provmat. Men planerar man det hela kan man nästan bli mätt, säger människan. Nej sådant bryr jag mig inte om. Jag tänker ju på demonstrationståg med marschmusik och plakat. Katter i alla länder - förenen eder. 

I hemlighet har jag förberett ett antal slagord. Som passar bra på 1:a maj! Klockan femton ska jag ta fram banderollerna. Så mina människor får veta. Vad jag vill. Kräver. Behöver. Sedan blir det att tåga runt i vardagsrummet. Ropa och sjunga. Skandera och talköra. Den som vill får ansluta.

Släng inte maten – ge den till katten!

En julklapp räcker inte – vi kräver klappar året runt!

Stöd katthemmen! Töm dem!

Fler kattprogram i Sveriges Radio!

Ropen skalla – rätten att kloa på soffor åt alla!


















Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...