Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från maj, 2013

Människan har något på hjärtat

Idag har min människa bönat och bett att få sköta bloggen. Jag har nådigt givit mitt tillstånd. Vad nu han kan ha på hjärtat. Som prompt måste fram. På min blogg…? Nu är det jag, Lasse, som skriver. Min människa kallar Sixten mig för. Han är förstås lika mycket min katt. Även om han egentligen ogillar detta att någon annan tycker sig ha honom som en tillhörighet. Hur som helst har jag papper på att Sixten är min. Dessutom är det jag som står för försäkringarna. Sixten skrattar bara när jag för sådant på tal. Han menar att alla katter i hela världen inte bryr sig om sådant som försäkringar och papper. Det har annat att tänka på. Om det blir kallt till natten. Var de ska sova. Hur de ska få mat. Anledningen till att jag ville ta till orda är att jag har något på hjärtat. Jag ville ta tillfället i akt för att få lovorda Sixten. Han kan visserligen vara ganska förnöjd ändå, och det kan vara en frestelse för honom att bli ännu mera självmedveten om jag berömmer honom. Jag får väl hantera ha…

Hulken i farten

Nu har även jag blivit sjuk. Igen. Tillfälligt dock. Men som katt springer jag inte till akuten så fort det gör ont. Oftast nöjer jag mig med att kräkas på en matta. Först ylar jag förtvivlat i tre sekunder. Sedan gör jag ifrån mig. Min människa brukar komma älgande. Med stora kliv. Som en jätte. På språng. Kul tänker jag. Även om jag inte just då förmår uppskatta sjumilakliven. Som komiska inslag. I hemmet. Han är sådana nätter märkligt lite intresserad av mig. Mera värnar han om mattorna. Försöker sticka lokaltidningen under nosen på mig. Okänsligt. Eftersom jag i sådana lägen knappast är lässugen. Just då. Oroar jag mig för illamåendet. Hulken, lägg av, kan den okänsliga människan klämma ur sig. Du ser nästan grön ut, fortsätter han. Mår du inte bra? Han måste snart göra något åt sin syn, tänker jag. Den förlidna natten, bra uttryck, led jag. Hann inte ens lämna sängen. För att bege mig till de handknutna äkta mattorna. Som om familjens uppskattade trasmattor vore falska. I alla fal…

Ruggigt är vad det är

Kusligt! Det är vad det är! Ruggigt. Hur står du ut, Sixten? Människan tittade nästan förebrående på mig. När jag än kommer hem och låser upp dörren – så ligger du där. Jag tycker du ser på mig nästan förebrående. Som tur är går det snart över. När du rullar runt på rygg. När du vill att jag ska klia dig. Klappa dig. Jag förebrår dig inte. Sådant är långt ifrån min läggning. Jag kan bli arg. Ledsen. Men sällan sårad. Lite sur ibland förstås. Om jag inte får jaga leverpastej på frukostbordet. Eller blir bortkörd från morgontidningen. Just när jag börjat på en spännande artikel. Om Iran. Sanningen är att jag anar när du ska komma. Ibland är du så förutsägbar. Långt mer än du själv tror. Du är inte så varierad som du tror. Dessutom hör jag om det är du som låser upp husets ytterdörr. Jag känner igen dina steg när du går uppför trappan. Det ger mig gott om tid. Att lägga mig tillrätta för att se ut som om jag tillbringat hela dagen. Just där. Väntande. Min människa skakade på huvudet. Han t…

Tiden går - med eller utan klocka

Du Sixten! Har du en inre klocka, undrar min människa. Han frågar därför att han är så förvånad. Imponerad. Över att jag vet när det är dags. Att stiga upp. Att äta frukost. Att invänta posten. Mycket mer än så. Kan jag känna på mig. Jag vet helt enkelt när något ska hända. Nej, svarar jag ovanligt tydligt. Det har jag INTE! Människan ska aldrig tro att jag har en tickande väckarklocka i magen. Eller ett litet armbandsur i hjärnan. En moraklocka längs med ryggraden. Nix! Någon inbyggd klocka har jag inte. Vad ska jag med en klocka till, säger jag lite utmanande. Tiden går väl med eller utan klocka?! Räcker det inte med att du är fullständigt fixerad? Vid tid. Vid klockslag. Vid mobiltelefonens tidsangivelser. Du tänker kanske inte på det? Men jag har sällan mött någon som lever sitt liv fastkedjad vid klockor och almanackor! Så det så. Men Sixten, vad säger du? Så är det inte. Nu fantiserar du. Han tittade samtidigt på armbandsuret. Guldklockan som han brukar berätta om. Den som han fic…

Ensam hemma

När människan går till jobbet ligger jag på hallmattan. Ser på honom. Med stora ögon. Han vänder bort huvudet. För att inte känna sig så skuldmedveten. Men han erkänner att känslan känns igen. Så var det att lämna barn på dagis. Då kunde till och med en tår rulla ner för barnets kinder. Förälderns uppgift var då att först trösta. För att sedan vända ryggen till. Och gå.

Om du Sixten vore hund, hade jag stoppat ner dig i en väska, säger min människa. Tagit med dig till jobbet. Då kunde du ha stuckit upp huvudet och känt fartvinden. I morrhåren. När vi susar fram över Storbron. Förbi Örebro Slott. Teatern. Järntorget. Till OP. Hur jobbigt det ändå hade varit. Hade det nog känns bättre än att lämna dig. Ensam. Ensam hemma.

Det vete katten

Vilka dagar. Man får vara med om. Visst var det söndag igår? Då cyklade människan till sin kyrka. Kom hem pigg och glad. Fint hade det vart. Med ny mässmusik. Och flöjt. Men utan basfiol. Men han hade knappast hunnit hem innan det började. Plötsligt slog det till. Hans klena nerver. Eller vad de ska kallas. De som kommer i kläm. I ryggraden. Han var på alla sätt ett torrt skinn. Som for runt. Fem sekunder på golvet. Stön och suck. Sju sekunder med överkroppen hopfälld över soffan. För att avlasta ryggraden, väste han. Som svar på min fråga: vad håller du på med? Till sist ringde medmänniskan till sjukvårdens upplysning. Som beordrade honom till akuten. I väntrummet stönade han i mer ön två timmar. Där kunde han ju inte ligga på golvet. Eller avlasta överkroppen på någon stol. Det var ju fullsatt. Och mer därtill. Men han blev omhändertagen. Och mera medicinerad. Vi måste skära av topparna på smärtan. Sas det. Och i natt har topparna nog varit avskurna. Eftersom han har kunnat sova. Visst…

Påven borde ha katt!

Min språkförståelse är omfattande. Mitt ordförråd är som en smärre fabriksbyggnad. Där ryms många ord. Fler än vad som tills idag staplats och lagrats där. Än så länge. Mina ord blir ibland enahanda. Människorna talar nämligen alltför ofta barnspråk med mig. De lägger rösten i spädbarnsfalsett. Pipiga små tillrop. Som ska verka gulliga. Får jag höra. Imponerar inte på mig. Godis, säger medmänniskan. Ska du ha godis, Sixten? Då tittar jag vädjande på henne. Blinkar lite extra med ögonen. Och får strax kattgodis. Belöningen är värd att man åmar och kråmar sig lite. Mig gör det inte så mycket om jag verkar löjlig. Människorna som talar med mig som vore jag ett blöjbarn. Är ännu mera märkliga. Lite fånigare. Det hindrar inte att jag tycker om dem. Den man håller av får gärna vara en aning småfånig. Åtminstone ibland. Min människa försöker tala med mig om andra saker. Än godis. Vad tänker du om valet i Bangladesh, kan han säga. Vad tror du om den italienska argentinaren? Han påven. Francisku…

Favourite places

De som känner mig vet att jag numera bor betydligt mera trångt. Trängre. Vi flyttade nyligen. Från 240 kvadratmeter till 118. Vilket ändå är en betydande area att joddla runt på. Mera slottsliknande än 32 kvadrat. Till exempel. Även i denna nya lya finns tillhåll. För en cool cat. Badkar. Hade vi inte på förra stället. Ett badkar ger stora möjligheter. Att smyga på morgontrötta människor. Som hoppar högt. Högre. När jag raspar med nageln (min klo) mot badkarets emalj. Till och med när det duschas. Kan jag hoppa ner i karet. Tillät min människa att blöta ner mig. Och torka av mig. Trots att jag inte är en badande sort. Som Norsk skogskatt. Van vid myrar och tjärnar. Åar och fjordar. Finaste bordet i vardagsrummet. Det så kallade matsalsbordet. Är en annan favoritplats. Inte för att bordet i sig är så märkvärdigt. Som katt bryr jag mig inte om ett ålderdomligt slagbord. Men där finns ibland tulpaner och en kvist med gröna blad. Lördagsgodis. För mig, Sixten the cat. Vi har en öppen spis. I…

Ska jag ta vara på min människa?

Människans lunginflammation tar på orken och uthålligheten. Det är ansträngande. Kostar på. Är rejält utmattande. Tär på krafterna. Inte hans. Utan mina. När han går upp mitt i natten och testar akustiken i vardagsrummet med en explosiv skrällhosta följer jag med. Jag behöver ju ha koll. På honom.

Han har dessutom fått ryggbesvär. Igen. Förmodligen eftersom han legat för mycket. I sängen. Som är medelmjuk. När den borde vara hård. Under sjukdomsperioden. Låg han jämt. Hela tiden. När han inte for upp och hostade. Men nu smärtar ryggen. Det är som hade jag en kniv under skulderbladet, kvider han. Därför vankar han även av denna anledning runt i lägenheten. Om nätterna. När han lägger sig på golvet med benen i finfåtöljen. För att avlasta ryggraden, som han säger. Då lägger jag mig tätt intill honom. Han behöver stöd. Och hjälp. Det får han av mig.

Självfallet är jag orolig. Han borde faktiskt snart bli bra. Hostan har lagt sig allt mer. Men istället har ryggen värkt desto värre. Summan…

Gör något! Vila!

Eftermiddagens demonstration tog på krafterna. Strupen värkte. Jag blev så hes att jag bara kunde kraxa. Fåglarna skulle ha hört mig! Som en sämre kråka. Tassarna blev ömma. De brukar tåla skare på snö. Tistlar om sommaren. Lera och kladd om hösten. Men detta? 1 maj blev nästan för mycket. Dessutom har jag förstått att man demonstrerat på flera håll. Sju katter på rad stod upp för sina och andras rättigheter. På en plats. Och vid katthemmet i Södertälje paraderade visst hela flocken. Konkarongen. Gänget. Men när ansträngningen blivit svår. Måste man göra något. Jag går och fiskar sjöng visst Gyllene Tider. Mina gyllene ögonblick är vilans stund. Så det är vad jag gör. Vilar! Kom ihåg det alla Ni som får dåligt samvete för att Ni inte gör något. När Ni vilar. Det är i högsta grad att verkligen GÖRA något. Bra. Låt oss ta igen oss. En stund.

Katter i alla länder - förenen eder!

Jag har inte glömt. Utan minns mycket väl. Hur jag och mina artfränder i Naturmorgonsradio, för inte alltför länge sedan, utmålades som småfåglarnas värsta fiender. Illa!

Naturens ordningar gillas bara i somliga fall. Vi huskatter räknas inte alltid dit. Eftersom vi betraktas som vilda tamdjur. Tama vilddjur. Grrrr. Väääs. Frääs! Man, dvs jag, Sixten, the cat, får lust att protestera. Och demonstrera. Jag är ingen slåttermaskin. Bland småfåglarne. 
Biologins ingenjörer eller radiotjänst redaktörer kunde ju försöka att klippa bort oss ur matkedjan. Så fick de se hur i olag den sköra balansen i naturen skulle råka. Fågelträck på varje cykelsadel. Nåja, själv är jag redan borttagen ur denna kedja. Som innekatt är de villebråd jag fångar visserligen mestadels bevingade. Men då handlar det om enstaka flugor och nätvingar. Dessutom händer det att jag understundom tager mig en geting. I själva verket har mitt fågelintresse reducerats till fågelskådning.
Denna dag ska det visst demonstreras. Ru…