torsdag 18 april 2013

Extraordinär katts extraordinära klor

Dagen började bra. För mig. God frukost. Lite blöt mat varvad med torrfoder. Färskt vatten. Sedan blev det annorlunda. Jag ombads lägga mig i buren. Av plast. Som man använder när jag ska åka kortare sträckor. Så visst. Det gick an.
Fick följa med till däckfirman. Våren är kommen och vinterdäcken ska tas av. Sedan blev jag förflyttad till veterinärens mottagning. Inget obehag alls. Först blev jag klappad. Man masserade mina tassar. Blev smekt. Som vore jag speciell, A Very Important Pet. DÅ hände det. Personalen tog fram tortyrinstrumentet. Manikyrtången. Kloklipparen. Den verkade levande. Ett metalliskt djur som gapade  glupskt. Aggressivt. Och som utan förvarning attackerade mig. Försvara sig måste man. Jag fräste och krökte rygg. Uppsnappade och hörde hur man i bakgrunden bestämde att detta inte gick. Blev därför ivägburen. Bakom kulisserna blev jag klappad. Igen. Blev helt lugn. Fick en spruta. Minns inget mer.
Människan har berättat vad som hände sedan. Man skötte om mina extraordinärt stora klor. Vad annars på en extraordinär katt? Ett slags däcksskifte. Vinterklorna väck. Sommarklorna ges plats. Fick åka med hem.  Men människor kan också tappa koncepterna. Blev därför körd till gamla bostaden. Fast där stod ju lägenheten tom. Sedan några veckor. Utrymd. Övergiven.

Forslades till slut till mitt rätta hem. Blev inburen till lägenhetsdörren. Då hade människan ingen nyckel! Ny färd. Denna gång till en arbetsplats där en dörrnyckel hämtades. Äntligen blev jag inburen. Lealös. Lagd på säng. Masserades för att bli varm. Sveptes i filtar. Fortsatte sova.
Någon passade mig. Hela tiden. Fram emot eftermiddagen kom så äntligen min människa hem igen. Då reste jag mig plötsligt upp. Dimmig. Lufsade ostadigt ut i hallen. Lutade mig mot hans ben. Där stod vi. I en evighet. Till slut flyttade han en aning på sig. Och jag dråsade omtöcknad omkull. Blev buren till sängs igen. Ompysslad.
Dagen efter. Var jag dagen efter. Men dagen efter dagen efter piggade jag på mig. Det där är historia. Nu slirar jag ännu mer på golven. Sladdar på mattor. Och har insett att en tid framöver. Tjänar det ingenting till. Att försöka sätta klorna i soffan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...