måndag 29 april 2013

Inte ens suppleant vid köksbordet

Beslutsfattandet i en familj utesluter oftast oss katter. Trots att man deklarerar vid alla möjliga tillställningar att man lyssnar till katten, tar hänsyn till hans vilja och behov. Till och med jag, Sixten, the cat, blir behandlad med samma mynt. Stora ord om delaktighet. Små resultat i den berömda verkstaden.
Just nu är jag nämligen ganska sur. På min människa. Som utan hänsyn till mig kört över mig. Han”råkade” bara trampa mig på svansen! Sa han. Förd bakom ljuset av mig. Som inte befann mig där jag borde vara. Sa han. Ha!
Vore det inte för den laddade debatten i omvärlden skulle jag inte tveka att kalla mig för familjens religiösa minoritet. Inte ens suppleant får jag vara. Längre. Vid köksbordet. Där fattas besluten av en lite krets människor. Högt ovanför mitt huvud. Det irriterar mig obeskrivligt. Just idag. Även om jag självfallet har stor respekt för dessa människor, som jag tidigare inte tvekat att kalla mina. Nu vet jag inte längre. Viss tvekan. Har insmugit sig. I våra interkulturella relationer.
Familjen måste ändra sina odemokratiska metoder. Öka delaktigheten. Insynen.


söndag 28 april 2013

Likt vålnader

Gråa och glämiga har vi likt vålnader irrat runt. Människorna har varit hostande som försökte de skrämma fram spöken ur väggarna. Själv har jag mera diskret snörvlat, sniffat och nyst. Men, en vändpunkt har kommit. En morgon kunde jag åter känna doften av mina läckra pellets. Ett torrfoder som i bästa fall ser mera ut än det doftar. Och alla som sett katters torrfoder vet att det inte är någon stor fröjd för ögat. Mest ett myller. Av grått eller brunt.

Hur som. Maten ville mig något. Den ropade på mig. Nu måste du börja äta igen! Hur ska du annars bli frisk? Och vattnet sa, drick mig! Igen. Låt tungan löpa. Det smakade gott. Jag, Sixten, the cat, njöt av min magra måltid. Vilket i och för sig är lite sjukt. Men ännu mera friskt.

Människorna stiger numera upp före klockan tio. Då tycks de ha hostat klart för en stund. Och hinner tvätta och klä sig. Innan duetten skräller igång igen. Men nu har de färg på kinderna. Ska nog försöka få dem att slänga lite tygmöss till mig. Så jag får hoppa högt. För att fånga. De flygande mössen. Jag vet vad det betyder. Att jag mår bra!

torsdag 25 april 2013

Som vårvindar

Vilka dagar vi har haft. Nu är vi tre i orkestern. En som nyser. En som hostar. Och så en som både piper och skrällhostar. Grannarna har inte börjat klaga. Än. Men här hostas det så det klingar i speglar och glas. Särskilt ljudligt blir det om nätterna. Harkel, host, pip, nys, host-host. Så går det till. Vi sover med andra ord inte så bra. Men annat är utmärkt. Vi håller ihop.
Förresten har min människa fått medicin. När han haft hög feber ett par dagar ringde han. Till en sköterska som gav honom en läkartid. En doktor på vårdcentralen lyssnade på hans lungor och sa bestämt – lunginflammation! Det blir till att äta penicillin. Genast. Och med en gång. Vi odlar också om och utifall medicinen inte gör verkan. En odling som tar reda på vilka mikroskopiska rackare som har fest i lungan. Som blåser i flätar. Så det piper. Människan verkade nöjd när han kom hem. Men nu har det gått några dagar och ännu har ingenting hänt.
Jag anar att han är otålig. Annars förstår jag inte varför han flera gånger i timmen plöstligt säger, nu! Med hög röst. Han vill naturligtvis betvinga medicinen så den ska ta fart. Göra verkan. Gör mig frisk! NU!
Själv tycker jag det kunde räcka vid det här laget. För oss alla. Vi borde vara som vårvindarna. De som rister i fönstren när vi öppnar dem. Jag har hört människan sjunga om dessa. Friska. Är de. Vårvindar friska! Livliga. Pigga. Så att också vi kunde fara fram igen. Obehindrat springa från rum till rum. Fladdra runt som lyckliga barn. I lägenheten. Bara nysningarna slutar. Febern lägger sig. Hostan och pipandet tystnar. Då ni!

tisdag 23 april 2013

Han piper och jag nyser

Min förkylning håller i sig. Jag får därför en hel del uppmärksamhet. Man klemar bort mig. Fjäskar för mig. Månar om mig. Jag inhöstar alltså ett stycke sjukdomsvinst, Men även med de positiva följderna. Vore jag hellre, mycket hellre, frisk.
Säg den glädje som varar beständigt. Min människa piper om nätterna. Inte genom att spela blockflöjt. Eller liknande. Hans bröst, lungorna, låter så högt att både han och jag vaknar. Jag håller för öron. Och ögon.
Feber har han också. Honom är det synd om. Tycker jag. Eftersom jag är en empatisk katt. En som förmår leva sig in i andras skor. Eller vad indianerna påstås ha sagt.
Så jag nyser. Människan hostar. Och piper. Medmänniskan härhemma säger att vi kunde uppträda på cirkus. Som orkester. Vi får väl se. Har vi tur. Går det över. Attchii!

lördag 20 april 2013

Rysa, fnysa, nysa

En underfundig film av Woody Allen, Midnatt i Paris, såg vi en kväll. Mitt i en dramatisk scen från 20-talet frågar människan, Sixten, ligger du där och skrattar? Det gick nämligen vågor på ryggen min. Små pysljud, ungefär som när man kiknar, kom ur mungipan min.
Nä du, svarade jag. Men kunde inte fortsätta. Jag nyste och fnyste. Fnös, rös och nös. Inte skrattar man åt sådant. Det kliade bakom nosen. Det var bara att gnugga och gnugga. Nya nysningar. Din stackare, sa människan. Har du gått och förkylt dig?
Antingen blev jag smittad vid kloklippningen. Om du minns den, sa jag lite försmädligt. Jag gör ju inte det! Jag blev ganska kall! Minns du det, sa jag. Nu med sarkasm i rösten. Ingen vill väl bli nedsövd och kloklippt? Nu nös jag igen så det gick vågor på ryggen. Människan som ibland är mer än lovligt okänslig sa då, Du, Sixten. Det ser verkligen ut som att du skrattar. När du ska nysa. Är inte det festligt?
Det är lika festligt som när jag råkar sätt klor i dig och du tappar hakan. Då ser du ut som om man skulle kunna köra in med en långtradare där. Och fickparkera. Svarade jag. Jag reste mig med värdighet och gick ut i köket. Och höll tillbaka den nysning som kittlande ville ut. Sista ordet är nämligen mycket värt.

torsdag 18 april 2013

Extraordinär katts extraordinära klor

Dagen började bra. För mig. God frukost. Lite blöt mat varvad med torrfoder. Färskt vatten. Sedan blev det annorlunda. Jag ombads lägga mig i buren. Av plast. Som man använder när jag ska åka kortare sträckor. Så visst. Det gick an.
Fick följa med till däckfirman. Våren är kommen och vinterdäcken ska tas av. Sedan blev jag förflyttad till veterinärens mottagning. Inget obehag alls. Först blev jag klappad. Man masserade mina tassar. Blev smekt. Som vore jag speciell, A Very Important Pet. DÅ hände det. Personalen tog fram tortyrinstrumentet. Manikyrtången. Kloklipparen. Den verkade levande. Ett metalliskt djur som gapade  glupskt. Aggressivt. Och som utan förvarning attackerade mig. Försvara sig måste man. Jag fräste och krökte rygg. Uppsnappade och hörde hur man i bakgrunden bestämde att detta inte gick. Blev därför ivägburen. Bakom kulisserna blev jag klappad. Igen. Blev helt lugn. Fick en spruta. Minns inget mer.
Människan har berättat vad som hände sedan. Man skötte om mina extraordinärt stora klor. Vad annars på en extraordinär katt? Ett slags däcksskifte. Vinterklorna väck. Sommarklorna ges plats. Fick åka med hem.  Men människor kan också tappa koncepterna. Blev därför körd till gamla bostaden. Fast där stod ju lägenheten tom. Sedan några veckor. Utrymd. Övergiven.

Forslades till slut till mitt rätta hem. Blev inburen till lägenhetsdörren. Då hade människan ingen nyckel! Ny färd. Denna gång till en arbetsplats där en dörrnyckel hämtades. Äntligen blev jag inburen. Lealös. Lagd på säng. Masserades för att bli varm. Sveptes i filtar. Fortsatte sova.
Någon passade mig. Hela tiden. Fram emot eftermiddagen kom så äntligen min människa hem igen. Då reste jag mig plötsligt upp. Dimmig. Lufsade ostadigt ut i hallen. Lutade mig mot hans ben. Där stod vi. I en evighet. Till slut flyttade han en aning på sig. Och jag dråsade omtöcknad omkull. Blev buren till sängs igen. Ompysslad.
Dagen efter. Var jag dagen efter. Men dagen efter dagen efter piggade jag på mig. Det där är historia. Nu slirar jag ännu mer på golven. Sladdar på mattor. Och har insett att en tid framöver. Tjänar det ingenting till. Att försöka sätta klorna i soffan.

söndag 14 april 2013

Och???

Människan tycker jag är fånig. Irreterande och dum. Han ropar, Sluta fåntratt. Bara för att jag sätter klorna i hans älskade soffa. Slutar jag inte genast ropar han ännu högre. Argare. Skarpare. Lägg av! Som ett piskrapp. Men jag är van...
Ska man behöva höra sådant? Tåla det? Ställer man en klovänligsoffa mitt i vardagsrummet så måste det väl finnas en orsak. En anledning. Den står väl inte bara där för att ligga och sitta i? Eller hur! Där vässar jag klorna. Alltså.
Då säger människan, akta dig så att jag inte skickar en räkning. En stor och fet räkning. Till mina arbetskamrater. Som gav dig till mig. De kan gott få bekosta allt du förstört. Strimlat. Gjort hål på. Men jag som numera kan lite engelska säger bara, So what? I översättningen betyder det på ett ungefär, Och???

fredag 12 april 2013

Ånger ligger inte för mig

Nu suckar människan igen. Han har haft för bråttom. Inte undersökt det han borde. Innan han påstod saker. Har jag gjort fel, får jag stå för det. Så säger han till mig. Han undrar varför det blir så där. Att han blir så uppslukad av en idé att han får svårt att ta in den information som stirrar honom i ögonen.

När jag har haft sådan brådska, säger jag till människan, då går det undan. Sedan lägger jag mig ner. Pustar. Tänker efter. Ånger ligger inte för mig. Jag tänker på det som ska komma: mellanmål, möss, sovstunder. Men det andra får vara. Det som hände har ju redan skett. Nu är det på något annat sätt. Förresten, snart är det dags att knapra i sig lite torrfoder. Ta en slurk friskt vatten. Lägga sig på någons svarta kläder. Längta efter sol och värme...

onsdag 10 april 2013

Som smör i en glödhet stekpanna

Nagelvård! Kloklippning. Fy katten! Det värsta jag vet. Mina människor våndas. De försöker locka mig. Lura mig. Slå in mig i handdukar. För att kunna trimma mina klor. OCH JAG VILL INTE! VILL VERKLIGEN INTE!
De frågar mig under oändliga sessioner: men hur var det i ditt förra hem? Fick de inte klippa klorna då heller? Varför har du sådan nagelskräck? Du är ju inte Simpson. De tror inte att jag känner till Simpson. Men det var ju han som förlorade all kraft och styrka när man klippte av honom håret. Jag säger inget. För så är det med mig också. Jag blir stukad. Vingklippt. Orkeslös. En halv katt.
Jag, Sixten the cat, som alltid är en sådan godmodig och kärvänlig katt. Annars. Tjuvhåller man mig blir jag tokig. Då fräser jag som smör i en glödhet stekpanna. Och visar tänderna. Så vill jag inte ha det. Egentligen inte. Jag hör hur de viskar. Bakom min rygg. Vi får nog gå till veterinären. Så får experterna hjälpa till. Då tänker jag i mitt stilla sinne: vi får väl se…

måndag 8 april 2013

Tunghäfta och meditation

Min engelska har förbättrats. Åtminstone sedan vi började traggla glosor. Men när väl det engelska sällskapet dök upp. De som skulle komma hit på lunch. Då blev det tvärstopp. Inte ett ord kom fram under morrhåren. Inget mice to see you. ISom ju låter nästan rätt. nte ens yes eller no klarade jag av.
Min människa räddade mig. Trots att han skrutit så med mina språkkunskaper. En av besökarna var canon i en katedral i England. Han hade strax innan besöket hos oss predikat på svenska. I människans kyrka. Då blir man något imponerad. Lite grann. Kanske var det därför jag fick tunghäfta. Tungan satt liksom fast.
Då sa människan, Sixten är inne i en from och meditativ fas. Han blir ibland eftertänksam. Mediterar. Blir kontemplativ. Mer än vanligt. När väl det var sagt kunde jag gå och knyta mig. Utan att tappa ansiktet. I sängkammaren. På min alldeles egna frottéhandduk. Inte alldeles olik en bönematta. Fast det är visst i en annan religion. Vad spelar det för roll? Just idag? Jag bryr mig inte. Inte särskilt mycket. Inte om vad saker och ting kallas. Bara de fungerar! Jag mediterar.

lördag 6 april 2013

Mice weather!

Vi övar engelska här hemma. Det ska komma besök. Från England. Som modern katt vill jag ju gärna vara belevad. Kunna hälsa på fler sätt än att bara nosa på händer och fötter. Min människa säger att det är viktigt att kunna kallprata. Också. Denna vår är det inget svårt. Kylan sitter i.
How do you do? Så hälsar de i England. Påstår människan. Jag tror han bluffar. Skulle de verkligen fråga varandra: hur gör du egentligen?! Men då understryker han att det handlar om hur man har det, hur man mår. En hur-står-det-till fråga. Fast du kan förstås alltid säga ett Nice to meet you - trevligt att träffas. När han sa det skrattade jag så magen skumpade. Det skulle jag lätt komma ihåg: Mice to meet you!
Konversationsengelska behövs också. Du måste kunna säga något om vädret. Sa människan. It is raining cats and dogs! Jaha du, svarade jag. Jag slår vad om att solen lyser. När de hälsar på. De skulle tro att jag var helkorkad. Nöj dig då med ett kortare besked, sa människan. Nice weather! Just det. Ett väder för mina små vänner.  Mice weather.
Så där tragglar vi en stund varje dag. Nya fraser. Nya ord. Tro mig, jag är beredd. I am the housecat! Sixten, the cat! Welcome to Sweden!

tisdag 2 april 2013

Vad ända in i vassen?

Drivorna av silkespapper minskar betänkligt. På golvet. När de flesta tavlorna packats upp. Spikas upp på väggar. Människan slår sig på tummen och säger fromma svordomar. Den som låter mest illa i mina öron är: Fy katten! Men variationsrikedomen är omåttlig. Han ropar Himlars! Järnspikar! Tusen gubbar! Aaaj, aaj, aj, fy tusan! Eller när tavelkroken ramlar på golvet och han står uppflugen på en stege skriker han i falsett: Vad ända in i vassen?! Ett uttryck jag för min del förknippar med förvåningen som infann sig när Mose upptäcktes.
Skulle man skicka ut en kommuniké, ett besked helt enkelt, vore det att nu börjar jag få ett nytt hem. Saker finner sina platser. Slår sig till ro i hörn. På bord. I skåp och de kryper lydigt in i de alltför få garderoberna.
Även i en mindre lägenhet finns det skrymslen och vrår. Tack och lov! Från vilka man kan attackera tofflor. Tygmöss. Eller bara ta sig en vrålrunda i raketfart. Golven är så hala så jag slirar och halkar och klorna rasslar utan grepp. Det gillar jag. Livet är härligt. Just för stunden.

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...