fredag 1 mars 2013

I människans knä - i alla fall

Du, Sixten, säger människan. Nästan med huvudet på sned. Lite inställsamt. Nästan som när han pratar med ett spädbarn. När han låter så där blir jag nästan irriterad. Vilket stolt djur vill bli infantiliserat? Men samtidigt. Det ligger något oemotståndligt rart i dessa människans gullegull-ljud, småkvittrande läten.
Du, Sixten, säger han en gång till. Nu är det på det här viset att jag nog ska ut och resa.
Nog, svarar jag förvånat. Antingen ska du väl resa. Eller också ska du inte resa. Du kan väl inte kanske-resa? Resa till hälften? En trekvartsresa?
Människan till att förklara. I långa utläggningar. Om hur olämpligt det blir så här mitt i flytten. Hen lägger ut texten. Och står i. Typiskt män, tänker jag. De ska bara förklara hela tiden. Påstå hur något ligger till. De måste liksom veta hur saker och ting ligger till. Är beskaffade. Jag lyssnar noga när människans hustru, ja hon är också människa som han, om inte mer. Men kvinnor lever med frågor. Då tror män att de måste ha svar. Ska veta. Annars tappar de sitt värde. Sin betydelse.
Han är verkligen lik sin egen far. Som kunde säga mer än han visste. Så har han själv sagt. När jag säger detta till honom, återkopplar hans egna tankar, blir han eftertänksam. Lite ledsen. För sin fars skull. Än mer för sin egen. Du har rätt, säger han. Och känner sig misslyckad. Över att än en gång fullständigt tvärsäkert ha varit ute på okunskapens gungfly.
Du är bra, du, Sixten! Säger han sedan. Du ser mer än jag gör själv. Ibland. Någon enstaka gång. Han minskar liksom min insikt för varje nytt ord. Jag vet hur människan fungerar. Och berättar det ibland med tvärsäkerhet. Vilket han knappast märker. Men egentligen. Bryr jag mig inte om hans nederlag eller framgångar.  Särskilt mycket. Han får påstå vad han vill. Jag slår mig ner i hans knä och vill bli klappad vare sig han misslyckats eller gjort stordåd. I alla fall.

1 kommentar:

  1. Det är varje katts rätt att få sitta i knäet och bli kelad med. Vare sig tvåbeningen håller långa utläggningar eller ej. Det bästa är utan utläggningar. Men nu är människor så att de måste förklara allting som sker. Det kanske är bättre med människans hustru. Hon kanske tar saker och ting för vad de är. Men i alla fall. Är det skönt med gos.

    Nosbuff från Sixten, klosterkatt.

    SvaraRadera

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...